Hon somnade medan jag skrev förra inlägget. Sen överraskade jag mig själv.
Jag ställde mig och diskade upp dagens disk. Sen hittade jag en stor, hjärtformad, kokt rödbeta i kylskåpet som jag åt med chevre.
Nu ska jag diska även sista tallriken, äta lite godis och förbereda för kursen genom att ladda ner alla föreläsningar till plattan. Men framförallt ska jag ligga i sängen senast 23.
För två och en halv timme sedan började jag lägga A, jag håller fortfarande på.
Sommaren när hon var två år och åtta månader hade hon en period, en och en halv månad, då vi la henne i sängen och hon somnade lugnt, av sig själv inom tjugo minuter. Aldrig annars. Och dessa läggningar tar kål på mig. Jag orkar inte!
Förra veckan hon var hos mig, två av läggningarna var ungefär tre timmar långa, två andra var minst en timme. Det här är första natten av tre som hon sover hos mig denna vändan. Frustrationen som hinner byggas upp inom mig innan hon somnar.. Jag började läggningen strax innan sex, för idag har hon varit så trött att hon börjat storgråta vid fem olika tillfällen, bara i samband med att jag sa nej. Nu är klockan snart nio. När hon väl somnar kommer jag hamna i tv-soffan, ätande godis istället för att börja läsa de där sextio sidorna jag måste läsa för jobbets skull innan måndag. För att jag tycker synd om mig själv.
I morgon när jag lägger henne kommer jag vara stressad redan från start. Om det drar ut på tiden i morgon också kommer det vara kört med förberedelserna inför nästa vecka. Då kommer jag inte kunna hänga med på föreläsningarna på kursen jag ska på och det kommer vara bortkastat. Och en läggning som börjar med en stressad Lisa har en tendens att bli mindre lyckad än när jag är lugn.
Stön!
A och jag pratar. Om hennes framtid. Hon vill ha barn. Både flickor och pojkar.
-Tror du att det är någon skillnad på att vara förälder åt flickor jämfört med pojkar.
-Ja, det är det!
-Är det? Vad är det för skillnad då?
-Flickor har ju snippa och pojkar har snopp och kulor!
-Är det någon annan skillnad?
-Nej såklart inte!
Säger A som beskriver att de leker dinosaurier på skolgården. Pojkarna och hon. Pojkarna är dinosaurier som slåss och A tar hand om dinosauriebarnen.
Det är svårt.
Jag cyklar hem genom parken, hem från jobbet. Klockan är strax efter tjugo, det är mörkt och jag har fått leta mig fram till knapparna som styr belysningen på min nya cykel. Jag har en lång arbetsdag bakom mig. Började strax efter sju. Det har varit mycket att göra, fem minuters förmiddagsfika (min frukost) och tio minuters lunch. Nu är jag hungrig och trött, känner mig helt tom i skallen.
Som alltid när jag är väldigt hungrig blir jag lite lätt illamående. Luktsinnet blir mer nyanserat, jag reagerar på de svagaste dofter, vilket oftast förstärker illamåendet. Den här kvällen, doften av blöta löv, lätt förmultnande, en svag doft av mögel, fukt i luften. Hösten är här!
A och jag har haft en bra vecka. Jag har varit ledig från jobbet, vi har ätit frukost tillsammans, promenerat till skolan, kramats, pussats och sen har jag gått hem igen. Haft fyra och en halv timma hemma. Städat, tvättat upp alla A:s kläder från första året (som vi inte vill ha kvar som minnen, vi har naturligtvis sparat på tok för många) klädseln till barnvagnens ligg- och sittdel. Monterat desamma (att montera liggdelen tog tid, till slut mailade jag företaget och bad om en instruktionsbok på pdf, då visade det sig att jag gjort rätt). Jag har förberett mat, pyssel, lek och bokläsning, varit i möte på jobbet och funderat på/diskuterat min nya roll. Lekt med A, myst, skrattat, pratat. Det behövdes. Varit på opera med mamma, på manifestation för ett varmare samhälle, på biblioteket och loppis. Jag har städat och stäökat ner igen genom att ta hit kartonger med vinteroveraller som ska säljas/skänkas/försvinna från förrådet. Jag har haft flera långdragna nattningar, men aldrig tappat humöret totalt (men mycket). Det känns som att det har varit en bra vecka.
Vi äter frukost. Jag berättar för A att vi ska på en demonstration/manifestation på lördag. Jag förklarar orden.
-För de fattiga?
-Nej, inte riktigt. För alla som är på flykt. För att det dör vuxna och barn när de flyr. Varje dag. Och för att vi vill hjälpa dem. Det ska vi manifestera för på lördag.
-Får jag godis då?
I nästa andetag berättar hon om varför det finns krig, hur de börjar. Om länder som tror att ett annat land är starkt och snart ska anfalla och då anfaller de själva istället, bättre att anfalla än att försvara. Och så är kriget igång trots att det andra landet kanske inte hade en tanke på att anfalla.
Och vi lyssnar på Loke Nybergs Flykten från Sverige varje dag när vi äter i köket. Gång på gång.
För ett år sedan, för ett halvår sedan. Då delades i mitt facebookflöde otaliga artiklar om romerna, om romernas situation. Så sent som i våras fanns det mycket att läsa som engagerade.
Sen kom sommaren, semestern. Flödet fylldes istället av kommentarer om kylan och då inte i bemärkelsen samhällsklimatet. Det var bilder på grillat kött, öl och rödvin. Plaskande barn i utomhuspoler. Alla hade viktigare saker för sig än att engagera sig i romernas situation, kanske orkade man inte läsa artiklarna när man var ledig och därmed delades de inte heller, kanske skrevs det inte lika mycket.
Nu, ungefär när semestrarna tog slut, fylls flödet igen. Denna gången av drunknade barn. Äntligen engagerar sig människor. Skänker inte bara en slant utan reser iväg som volontärer, blir kontaktfamiljer, skapar debatt, vill påverka.
Jag kan inte låta bli att undra hur länge det kommer hålla i sig den här gången. Men jag hoppas!
Jag läser att FN inte längre har pengar till att kunna dela ut matransoner i flyktinglägren, för att medlemsländernas bidrag minskar och dessutom ”glömmer” de att betala redan utlovade bidrag. Och jag undrar varför det inte blir ett ramaskri från världens alla länder. Varför dubblar man inte bara sina bidrag, många länder skulle ha råd.
Jag försöker förstå vad som händer i Sverige, men lyckas inte förstå. När folket brinner av engagemang, en önskan att hjälpa, då står politikerna där och säger att Sverige har gjort tillräckligt och fördömer de andra EU-länderna för att de inte gör sin del. Och jag tänker på människorna som just nu, i denna sekund, riskerar sina liv. Vi kan hjälpa, vi har resurser, vi kan göra så mycket mer. Men vi gör det inte för vi tycker vi har gjort tillräckligt. Vi tycker att det är orättvist att vi gjort mer än andra.
Kan man någonsin göra tillräckligt? Är det verkligen den orättvisan som är den största och viktigaste i denna situationen?
Skämmes på er, politiker!
På lördag ska vi demonstrera. För ett varmare Europa, för ett mer välkomnande Europa. För ett mer välkomnande Sverige. Men också för att politikerna i vår stad, som inte själva öppnat upp för flyktingar, ska förstå att vi är många som inte är nöjda med kylan som finns just nu.
Refugees welcome!
Jag har semester. En vecka för att vila upp mig efter sommaren. Och vilken skillnad det är att ha semester nu när A börjat förskoleklass. Hon går ju i skolan varje dag så förmiddagarna har jag för mig själv, men jag får så mycket mer tid med henne än jag får vanliga veckor. Underbart.
Idag när jag hämtar henne ska hon få välja på biblioteket, pyssla eller se på film. Vi har en film som vi har sparat till regn och idag regnar det, så kanske det blir den.
Men först måste jag ta mig iväg och handla frukostmat så vi klarar oss i veckan.
tankarochvardagslunk 