Flygbindor

And while we’re on the subject..

A frågade mig igår vad flygbindor var för något. Jag frågade om hon menade bindor. Nej flygbindor, det var något annat, hon hade sett dem på tv. Det tog ett tag innan polletten trillade ner. Bindor med vingar. Så nu går de under beteckningen flygbindor i detta hem.

Mens

I morse, innan det var dags för fritids lyssnade jag och A för första gången på barnkanalens mens-låt.

Det är höstlov här. Egentligen är det min vecka, vilket innebär långa dagar på fritids. Men eftersom det händer så mycket kul här i stan, teatrar, aktiviteter på bibliotek, museum och bio så har vi lappat ihop ett schema som innebär att T hämtar A från fritids tidigt och överlämnar henne till mig när jag slutar jobbet.

Ikväll, när jag fick A berättade hon för mig att hon hade visat pappa mens-sången på nätet. Hon hade sjungit den för honom. Men hon fick inte det. Bara hemma, inte på andra ställen, inte överallt. Och så sa hon något om äckligt. Så jag frågade och hon tycker inte mens är äckligt, inte pappa heller, men det kan finnas andra som tycker det.

När hon hade somnat ringde jag T. Hans version var helt annorlunda. A hade velat sjunga sången hela tiden, överallt. Först hade de varit på biblioteket och pysslat. A sjöng sången, på vägen dit, där och på vägen därifrån. Sen hade de gått på restaurang. A sjöng sången, på vägen dit, där… Och ungefär där var det som T försökte få A att förstå att det kanske inte lämpar sig att sjunga om mens på en restaurang där folk sitter och äter. För vissa kanske tycker att det blir lite äckligt. Det hade inte funkat. Först när T sa till för tjugonde gången (kan vara en mild överdrift) hade A slutat sjunga sången.  När de var klara på restaurangen började hon igen!

Korrektion

Och jag inser när jag läser mitt inlägg om Göteborg att det låter ju inte så kul. Vi hamnade inte på någon av de braiga restaurangerna, och inga drinkar blev det heller.

Men det var kul, faktiskt. Och jag känner mig som en tjurig tonåring som försöker övertyga en skeptisk förälder om att tonåringen faktiskt har rätt.

Jag tror att det som gjorde helgen så bra var just lugnet. Känslan av att inte ha några måsten. Gå och strosa, slinka in i olika affärer, butiker. Köpa ett plastskelett och en vinterkappa. Dricka en smoothie. Gå på museum. Bara vara. Tillsammans med min syster, ostörda!

Weekend i Göteborg

Vi hade det bra i Göteborg. Väldigt bra. Vad skönt det var att åka bort från allt och bara vara min syster och jag.

Vi bodde på hotell på Avenyn, försökte äta middag på riktigt bra restauranger, men försökte boka för sent så istället hamnade vi på andra restauranger. Tapas, sushi, muséefik. Det var gott. Jag provade massa kläder, köpte färre. Vi gick massor. Promenerade på kvällarna, långt och länge. Såg oss omkring, tittade på folk. Drack vin. Vi tänkte ge oss ut och dricka drinkar, men kom av oss då vi helt plötsligt stötte ihop med en krampande man med huvudet i en blodpöl. Så vi köpte miserabelt godis och hängde i sängen med film från paddan istället.

Vi sov ostört på nätterna, vaknade utan väckarklocka, åt hotellfrukost. Pratade inte så mycket, utan hängde. Det var härligt!

Göteborg

För drygt ett år sedan fyllde jag trettiofem. Jag fick i present av min syster att vi skulle åka på en weekend. Jag tror det började med någon stad i Europa, men jag minns inte riktigt. Det blev inte av då, hon var föräldraledig, jag jobbade för mycket och behövde lång framförhållning. När våren kom började hon jobba igen. Långa, långa dagar, borta hemifrån långt mer än fyrtio timmar per vecka. Helgerna blev viktiga ur perspektivet att få träffa sin dotter under hennes vakna timmar. Vi insåg att vi fick ändra från en långweekend till en helg. Kanske i Stockholm?

Det blev svårt att hitta helger som passade. Våra upphackade, uppbokade liv. Våren gick. Sommaren gick. Men nu har vi bokat. Det blev en helg i Göteborg. Trots att jag under hela min uppväxt och de sista tio åren bott bara några timmar från Göteborg har jag otroligt dålig koll på staden. Jag har ju tom jobbat där några månader för två och ett halvt år sedan. Men tillvaron då var mest fokuserad på att ta tidigast möjliga tåg hem, inte på att uppleva staden. Syrran har bättre koll, hon åkte ofta dit och sprang på loppis under gymnasieåren.

Nu till helgen åker vi. Jag trakasserar alla jag känner på tips. Jag är så peppad!

30 månader

Jag sitter och läser igenom alla gamla blogginlägg för att hitta igen de som jag faktiskt vill lösenordsskydda. I processen hittar jag också gamla inlägg som det jag började skriva när A var trettio månader. Det består bara av några ord, men väcker så många tankar. Vissa ord har jag inte längre något minne till och det gör mig ledsen att inlägget inte avslutades.

Tigerbäs,

”Vad hände där”

Stammar

A stammade när hon var i den åldern. Eller egentligen tror jag inte att det riktigt kvalificerar som stamning, men hon hakade upp sig och hackade. Vi fick mest en känsla av att hon inte hade bestämt sig för vad hon skulle säga utan ville höra sin egen röst (ett bestående fenomen) och så började hon prata utan att ha tänkt färdigt fortsättningen, vilket ledde till ett hackande. Det var frustrerande. Det höll på i ett drygt halvår (tror jag) och vi var oroliga. Vi tog upp det på bvc, med en helt ny sköterska som nog inte hade egna barn. Vi tog upp det som ett problem, A vägrade prata med henne överhuvudtaget (viket jag har full förståelse för) och hon verkade tro att vi ljög när vi förklarade att A faktiskt visst kan prata, men att vi är oroliga för stamningen. Det hela avslutades med att hon försökte få A att hoppa jämfota och A hoppade för allt vad hon var värd tjugo gånger, men hoppade som en häst i stället (springhopp) och förstod inte ordet jämfota som upprepades med högre och högre röst. Visst hade vi kunnat visa, men vid det laget var vi ganska frustrerade och inte så intresserade av att hjälpa till. Det hela slutade med att vi skulle på en extrainsatt kontroll 6 månader senare för att värdera A:s talförmåga, men den fick vi aldrig någon kallelse till.