Eller…

…att det går bra är kanske att ta i. Men det går i varje fall, hälsar hon som precis ställde in salt-paketet i frysen.

Annonser

Tydligt bättre

Det är så tydligt att jag ändå blir bättre. Nu klarar jag nästan varje vecka att jobba 50 %, och även om sista halvtimmen kanske är mer förberedelse för att ta mig hemåt än jobb, så är den ändå jobb. Gå förbi postfacket, titta om det kommit in något akut som måste tas om hand, titta i postfack nummer 2, och postfack nummer 3 (nummer 3 har jag dock även tittat av tidigare under dagen för det är där de viktigaste och därmed mest akuta sakerna kommer).. Det tar ungefär en halvtimme. Men jag måste börja göra det tidigare på dagen, för är det något som måste tas om hand så kan det helt plötsligt bli tight om tid. Men ofta hinner jag även kolla mailen och liknande.

Maj har varit en intensiv månad. Juni ser ut att vara ännu värre. Skolavslutning, simskola, A ska på läger, möten på jobbet, avstämning på sjukgymnastiken, ta tag i att förlänga sjukskrivningen, student i staden följt av usel sömn pga alla studentflak som åker runt natten igenom. Avslutningar på diverse saker som har med A att göra, klassfotboll (redan avslutat). Kolonin! Hinner inte med allt jag vill, och orkar absolut inte allt jag vill, så jag får prioritera. Men det går.

Sen har jag fastnat i ett så dumt spel på datorn/plattorna också. Forge of Empires, där tillbringar jag lite för många timmar, men roligt är det, och det behövs. Men bokläsning och sömnad vill jag också ha tid till och dygnet har bara  24 timmar, och jag måste ofta sova en eller två timmar efter jobbet. Som tur är är fördelningen att jag gör mina femtio procent fördelat på tre dagar i veckan, mer funkar inte. Den där jobb-fria dagen behövs för återhämtning och att få A att göra läxan, för det orkar jag inte de dagar jag jobbat. Men det blir bättre, mycket bättre tom. Nu ska jag bara minnas det till nästa svacka!

Vikten av att skriva

Jag märker hur viktigt det är för mig att skriva här med viss regelbundenhet, dvs inte så glest som jag gjort sista året. När jag träffar läkaren och ska redogöra för hur det har funkat med en viss nivå, blir det svårt. För jag minns inte. Jag minns att det inte funkade. Att jag inte förstod vad en stopp-plikts-skylt betydde. Men jag minns inte så mycket mer. Väldigt lite från vardagen. Minnena försvinner i en grå dimma. DÅ är det skönt att kunna läsa tillbaka här, så jag ska försöka bli bättre på att dokumentera hur jag har det. Vad som funkar, vad som inte funkar, vad jag tänker och känner.

Det händer mycket i livet. Mycket som rör A. Mycket mina egna tankar och känslor kring att vara förälder till en unge som faktiskt är ganska stor, och samtidigt liten. Det är spännande tider. Nu är det för sent och jag är trött. Men jag återkommer

Pizza

Det kommer en sådan där vecka då vi äter pizza tre gånger på 9 dagar. Min framförhållning och tidsplanering är kass. Som tur är bor vi 50 meter från en pizzeria och A går ibland dit själv för att beställa. Vi har en egen pizza som A komponerat själv. Som en quattro men med färska champinjoner istället för konserverade och med soltorkad tomat istället för kronärtskocka. Den är god. Och samtidigt som just det där med matplanering inte funkar så gör A sin läxa varje dag. Jag läser bok för henne. Vi skrattar. Jag sitter för mycket med plattan. Någon dag är jag så trött att jag stänger in mig i sovrummet och sover. Under tiden sitter hon för mycket med plattan.

Jag vet inte än huruvida 40 % funkar. Jag var sliten efter sportlovsveckan, samtidigt som det också var en vecka ledigt så jag gick ur den i bättre skick än vad jag gick in i den. Denna veckan har varit fullt upp både på jobb och hemmafronten. Men det känns bättre än 50 %, så mycket vet jag. Om det är hållbart i längden är för tidigt att säga och nästa vecka ska jag vara ledig igen. Så det kommer väl ta ytterligare en månad innan jag vet hur det fungerar. En dag i taget.

Vissa dagar är jag full av Varför? Hur kunde det bli såhär? Varför fick just jag en sån här hjärnskakning? Varför blir jag inte bättre snabbare? Andra dagar, tacksamheten över att det inte blev värre. Jag kan ha A boende hos mig med viss regelbundenhet. Jag jobbar lite. Jag träffar vänner och har roligt. Jag har sista veckorna börjat bli bättre på att planera mitt liv här hemma. På att faktiskt diska varje dag, borsta tänderna. Äta ordentligt. Små steg åt rätt håll. Samtidigt finns det en oro kring försäkringskassan och sjukskrivning och vad som ska hända framåt. Men jag känner mig trygg med teamet som nu har hand om min sjukskrivning och känner att även det får jag ta om/när det kommer.

Ledig vecka

Ledig vecka med A och hon bodde här ungefär hälften av tiden. Vi såg alla tre Bilbo-filmerna. T var också här och såg dem. A förälskade sig i Tauriel. För första gången har hon en idol! Sämre idoler kan man ha! Jag visar henne Tradera och hon köper plastgubbar från Bilbo-filmerna. Nu har hon två stora saker att köpa, Bilbo och Harry Potter. Vi såg inte på Anne på Grönkulla, det hade jag gärna gjort. Vi byggde Lego, läste bok, gick stadsvandring. Hon fick göra en hel del läxa trots att det var lov, men på så vis slipper hon förhoppningsvis en del när vi är i fjällen om några veckor med hela släkten.

Nu har jag jobbat två dagar och det har gått. Idag var jag ledig och tillbringade hela gårdagskvällen och en bra bit av dagen idag med en god vän, drack gin och tonic, vin, spelade brädspel, gick promenad genom härligt landskap där snödropparna börjar sticka upp. Jag kanske inte är så utvilad, för brädspelen var riktigt ansträngande för tankeverksamheten, men vi hade roligt. Och jag har ju ändå varit ledig en vecka så det kändes som att det borde funka.

Sen hem, vika tvätt, städa, leta viktiga papper som jag inte hittar, uppdatera datorn. Känns som en produktiv och bra, men ändå lugn dag. Nu är jag snart på väg i säng.

En dag i taget

Jag fortsätter jobba 50 %. På måndagen är det lika tungt som under föregående vecka. Detta funkar ju inte, jag väntar på att läkaren ska ringa. På tisdagen känns det oväntat nog bättre. Jag skriker inte på A på kvällen (att det ska bli synonymt med en bra dag känns inte gott i magen, men så är det). Inte heller på onsdagen. Jag känner att jag tar en dag i taget. Mensen kommer, det kanske bara var PMS…? Tror egentligen inte på det, men vill så innerligt gärna att det ska vara så.

Hela veckan går bra. Jag åker till mina föräldrar med A över helgen. Nu har jag jobbat en vecka sedan dess och varenda dag har varit så motig. Jag önskar att jag kunde beskriva hjärntröttheten men jag hittar inte riktigt orden. Jag lägger i ettan istället för backen när jag ska backa ut från min parkeringsplats. Kör in i ett trästaket i väldigt långsam fart. Inga skador på vare sig bil eller staket. Jag vaknar klockan 05 varje morgon, svettig och med axlarna uppdragna till öronhöjd. Jag får ont i musklerna kring skulderbladen. Jag tar en dag i taget, känner att det inte finns några marginaler, det är bara ren tur att jag inte rasar, för jag är på gränsen hela tiden. En dag i sänder, inte tänka på morgondagen. Vad behöver göras nu! Jag fixar det.

För varje dag som går ackumuleras dock tröttheten, segheten. När jag jobbar 25 % så känner jag att de 25 %en gör jag ett bra jobb. När jag jobbar 50 % så gör jag nog inte ens ett bra jobb hälften av de timmarna. Jag blir för trött i huvudet. Beskrev för en kollega att känslan är som att det är myrornas krig (det där som man såg när det brusade på tv:n förr i världen, med vita och svarta prickar, och det liksom elektriska ljudet) inne i skallen. Hon uttryckte det ”Restless brain”. Jag får svårare att göra saker och ting. Missar att det är fina vinterdagar och att det vore kul att åka pulka med A, för jag fattar inte att möjligheten finns. Vet å andra sidan inte om jag skulle ha orkat det om jag begripit. Lägger kaffepaketet i tvättkorgen. Klarar inte att se på tv, för mycket ljud. Klarar att baka kaka och vara hemma hos vänner och spela brädspel, men dagen efter är jag helt slut. Orkar inte ha A som jag planerat.

Nu är jag ledig en vecka, sportlov med A. Sen om hon är mest hos mig eller mest hos T beror väl på hur min skalle mår. Vi ska hursomhelst bygga Lego, se på Anne på Grönkulla och Bilbo. Efter lovet kommer jag börja jobba 40 %. 50 % sjukskrivning, 40 % jobb (fyra timmar måndag, tisdag, torsdag, fredag) och 10 % innestående flexledighet. Om det inte heller funkar så blir det 25 % igen, men enligt ett speciellt schema som ska vara bättre för hjärnan och göra det lättare att sen öka till 50 %.

Jag tar en dag i taget. Försöker att inte tänka på hur läget är om en månad, om två. Men det är jobbigt. Båda veckorna som har varit så extremt tunga har varit sådana där jag haft A på helgen innan för att T har jobbat (hon bor fortfarande absolut mest hos honom, typ 12 av 14 nätter). Är det därför jag inte orkar? Men samtidigt så måste jag ju kunna ha min dotter. Tankar som snurrar. Jag har skrivit kortfattat till läkaren så att hon ska veta hur läget är. Jag bör väl ringa försäkringskassan också, men det väntar jag med några dagar. Nu ska jag vara ledig.

 

Försök

Försöker se på tv, längdskidor från Ulricehamn. Jag får stänga av. Alla dessa människor som står bredvid spåren och hejar, jag klarar inte av ljudet, det blir för mycket.