längt

Åh vad jag längtar till skolstart, vardag, rutiner. Allt sånt där tråkigt, jobbigt. Men den här sommaren har jag mått så dåligt och det har varit ett sånt pusslande att nu kan det bara bli bättre.

Annonser

Huvudet

Jag tänker varje vecka att jag vill blogga, men orken finns inte där.

Jag jobbar 25 %. Jag har varit hos företagshälsovården som med bestämdhet säger att det inte är utbrändhet. Jag var orolig för det eftersom att jag var så trött veckan innan hjärnskakningen att jag började gråta på jobbet. 25 % funkade successivt bättre och bättre under våren, i maj kunde jag ha A boende hos mig en, kanske två dagar varje vecka.

I början av sommaren gick jag upp på 50 %. Det funkade i en och en halv vecka, sen kom tröttheten. Jag hade semester i två veckor men kom tillbaka till jobbet mer knäckt än innan semestern (dålig planering, vi trodde att A inte fick vara på fritids när jag hade semester och T jobbade långa timmar och tidiga morgnar). Sen följde tre veckor på jobbet då jag var placerad på en position som är omöjlig på 50 %. Jag kraschade. Helt plötsligt hade A inte bott hos mig på tre veckor, jag hade inte duschat på en. I maj behövde T bara komma hit och diska en gång, nu klarade jag ingenting själv. Jag blev mer och mer spänd i ryggen, yrseln kom tillbaka.

Jag hade en vecka då jag var på jobbet på 50 % men gjorde kanske 20 % jobb, sen ökades min sjukskrivning. Jag var med A på affären och ljudet av korgens hjul mot golvet gjorde att jag bara ville skrika.

Nu har jag haft semester två veckor igen. Första veckan var hemsk, men andra veckan har faktiskt varit semester. Jag reste bort med A och en barndomsvän med familj. Jag åkte snålskjuts på dem, men inte för mycket. Det var bra. Och även om jag är enormt sliten är jag bättre lön när jag gick på semestern.

Nu jobbar jag en vecka och sedan är det ytterligare en veckas semester.

Att räkna steg

Jag minns de dagarna när A lärde sig gå. Hur vi räknade hennes steg. Te steg den dag, sju nästa. Sen gick det några dagar och sedan klarade hon plötsligt sexton steg.

I somras räknade vi igen. Antalet simtag.

I dag tog hon för första gången nässpray själv. Fem minuter senare kräktes hon på golvet. Livet just nu..

25 %

Jag jobbade på 50 % i två veckor. Andra veckan orkade jag ingenting hemma. Jag duschade inte, lagade ingen mat, åt inte ens av det jag hade i frysen. Satt bara och stirrade tomt framför mig. Sen blev jag sjukskriven på 75 %. Så i en månad nu har jag jobbat 25 %. Och det funkar. Vissa dagar är jag ledsen och gråter över att det skulle bli såhär illa. Jag känner mig hopplös och uppgiven och tänker att jag aldrig kommer bli bra. Andra dagar är jag tacksam över att 25 % faktiskt funkar. Den här veckan har jag för första gången på tre månader haft A boende hos mig. Det finns mycket att säga om det, som nog kommer senare, men det har gått. Inte bra, jag har blivit sämre, men jag har ändå klarat det någorlunda. Längre inlägg kommer, både om hur det är att uppleva vården från denna sidan och om hur vardagen och jobbet egentligen funkar och hur tusan ska jag resonera om framtiden, men jag kände att jag ville ge ett livstecken från mig.

Hjälpars

Nu har jag jobbat 50 % i en vecka, och det vette katten om det går. Jag har experimenterat, och är tacksam dels att jag den här veckan skulle varit iväg på kurs som blev inställd så jag inte riktigt varit schemalagd någonstans, dels att min arbetsgivare låtit mig experimentera.

Det jag kom fram till efter de två första dagarnas försök av 4 timmar på raken var att det inte fungerade. Efter två timmar ungefär sitter jag och känner hur rullgardinen inne i huvudet går ner och jag kan inte tänka. Så resterande två timmar har ägnats åt konstruerade nödlösningar som att försöka fixa en bättre arbetsstol, anmäla olyckan som arbetsskada osv.. Samtidigt en känsla av att det är orimligt att skattebetalarnas pengar ska gå till att jag städar mitt skrivbord. Men jag har inte kunnat tänka, varit yr och illamående. Sen har jag kommit hem och däckat totalt. Inte kunnat se på tv, inte kunnat läsa bok, bara suttit och stirrat framför mig, möjligen spelande ett hjärndött spel på plattan.

Dag tre testade jag att sömntablett på natten och på dagen ta tjugo minuters paus på en säng. Tyvärr var det massa spring i korridoren utanför den sängen, och massa prat, så det funkade inte heller. Sömntabletten gjorde att jag sov fem timmar istället för fyra…

Den här veckan har nämligen också sömnbristen slagit till. Jag har alltid, alltid varit en nattsuddare. Sen jag var tonåring och låg och läste böcker till tre tills granntanten talade om för mamma och pappa att det ofta lyste på mitt rum på nätterna. Jag tror inte jag slutade läsa, men jag började dra ner rullgardinen. Sedan var det bättre under åren jag och T bodde ihop. Han fixade inte lika sena nätter, så vi kanske la oss vid midnatt i varje fall. Men efter skilsmässan har jag ballat ur fullständigt och inte har det blivit bättre av att A har haft (och har) så stora sömnproblem som hon har. Den här veckan har en inneboende stress tillkommit. Jag blir orolig över att jag inte funkar. Att jag inte får ihop det i huvudet. Jag funderar på varför det har blivit så. Om några veckor ska jag på skidsemester och åka slalom med A på hennes sportlov, kommer det funka? Sen ska jag till Göteborg två veckor, till Sahlgrenska på special-utbildning, kommer det funka? 8 timmars arbetsdag och 4-5 timmars pendling på det… Sen ska jag på kurs.. Och jag ligger och blir bara mer och mer stressad. Och stressar över att jag inte somnar.. Hur ska jag kunna bli frisk om jag inte sover? Hjärnan måste få vila! Men jag sommar inte, stress, stress.. Somnar inte. Och när jag väl somnar så vaknar jag långt innan klockan ringer, fortsatt stressad.

Dag fyra testade jag sovmorgon, då slapp jag stressen över att inte somna, när väckarklockan stod på 8.50. Sen jobbade jag två timmar, sen två timmars paus då jag gick hem på lunch och vila och sen tillbaka för ytterligare två timmars paus. Det gick bättre.

Fredag testade jag samma upplägg och jag fick faktiskt gjort saker. Saker som jag borde gjort i april i fjol men inte haft tid för, nu blev de klara! Jag kunde avlasta en kollega. Det var skönt. Och framförallt skönt att jag ärligt kunde svara ja när han undrade om jag hade möjlighet att hjälpa honom med en tuff sak som han hade svårt att hinna med och som tog en och en halv timma att göra. Och på kvällen var jag pigg. Jag gick en promenad på vägen hem (trots allt gående till och från jobbet) och hämtade ett paket på posten. När jag kom hem tog jag ner julgardinerna i två rum. Och lagade mat.

Nästa vecka blir det samma arbetstider som på slutet av denna veckan utom på tisdagen då jag ska var med i ett möte på eftermiddagen. Det känns okej. Jag har bokat in lite saker som måste göras varje dag, men inte mer än en och en halv timme sånt per dag (utom tisdagen) och det känns bra. Sjukskrivningen blir naturligtvis förlängd, oklart hur länge. Jag hoppas att nästa vecka funkar bättre, för denna har varit ganska vidrig, med mycket oro och funderingar över framtiden. Och saknad av A. I tre veckor har hon bott hos T eftersom jag inte orkar. Sen träffas vi i varje fall minst varannan dag, men det blir inte samma, särskilt inte nu när jag jobbar igen och trots att jag bara jobbar halvtid är borta hemifrån mellan 9.15 och 15.45 ungefär.

Nacken

Och jag tycker det är konstigt att jag inte hade något bekymmer med nacken annat än stelhet innan jag började jobba igen. Jag kunde duscha utan problem. Så nacken är värre nu. Men läkaren skrev ont i knä och förkylning på sjukintyget så nacken är dåligt dokumenterad. Men det ska jag ta tag i på måndag!

Nuläge

Julen var härlig. Jag mådde bra, var lite tröttare än vanligt, men inte värre än så. Vi hade en sjukstuga utan dess like. Fem med influensa, en med feber och urinvägsinfektion, jag kräktes. A var den enda som mådde helt bra hela julen, tack och lov för det.

Vi firade nyår med en vän och hennes familj, jag och A. Mysigt, intensivt. Barnen hade jätteroligt tillsammans men vi tyckte nog alla det var skönt när vi åkte hem på nyårsdagen.

Den andra januari skulle jag börja jobba igen. Första jobb-dagen på tre veckor. Natten till den dagen hade A svårt att sova, hon vaknade, kunde inte somna om och klockan 01 satt vi i köket och åt gröt. Jag var knallförkyld och hade svårt att sova av den anledningen. Första jobb-dagen på tre veckor funkade inte. Jag gick till jobbet, kände mig ganska fräsch och tyckte inte att det var några större problem, men när klockan var 11 var jag helt tom i bollen.Jobbade på i en timma till men kände att jag inte riktigt hängde med, klarade inte att koncentrera mig. Lunch, vi diskuterade den politiska situationen i Iran eller något sånt. Ett samtal som jag normalt skulle ha svårt att hänga med i för jag har tyvärr väldigt dålig koll på omvärlden. (Tyvärr eftersom att jag önskar att jag hade bättre koll, jag vill hänga med, vill förstå, men jag ser typ på tre aktuellt-program om året. Det prioriteras bort i allt det vardagliga som måste göras.) Jag hängde inte med alls. Lyssnade knappt. Efter lunch satt jag och stirrade rakt fram på min dator i två timmar, sen jobbade jag halvhjärtat i en och sen gick jag hem tidigt för jag gjorde ändå ingen nytta. Men kanske var det bara att jag sovit dåligt och var så förkyld?

Natten till den tredje kräktes A. Oklart varför. Inget illamående varken före eller efter. Hon hade varit uppe på toa två minuter innan kräkningen och mått helt bra. Hon hade ätit sushi och kanske att den hade varit dålig på något sätt. Jag blev glad att hon kräktes (ond mamma) för då behövde jag inte fundera på om jag skulle sjukanmäla mig för förkylningen eller gå och jobba. Jag vabbade gladeligen de två dygnen som krävdes för att eventuell smittsamhet skulle vara överstånden. Bortsett från att jag inte blev bättre. Jag kände att jag inte hängde med i huvudet, jag blev snarare sämre för varje dag som gick. Det värkte i nacken och jag klarade inte att koncentrera mig, att fokusera. Ljud var jobbiga.

På torsdagen gick jag till vårdcentralen och blev sjukskriven. Två och en halv vecka på heltid och två veckor på halvtid. Och där är jag nu. På måndag ska jag börja på halvtid är tanken.

De här veckorna har varit svåra. Det tog två veckor innan det började vända. Gick jag en tio minuters lång promenad blev jag groggy i huvudet och hängde inte med. Klarade inte att se på tv. Jag började märka att nacken var känslig och landade i att jag nog fått en whiplash där i fallet också. Denna veckan har jag kunnat gå korta promenader utan att må dåligt, men om jag tvättar håret blir jag vimmelkantig resten av dagen och också lite illamående, så jag måste öva på ett annat sätt att tvätta håret. Jag antar att det blir för mycket rörelser i nacken när jag gör det som jag är van. Förra gången jag tvättade håret, i helgen var jag illamående även dagen efter. Idag har jag inte varit illamående utan bara vimmelkantig.

Jag känner mig sämre än när jag skulle börja jobba förra gången. Jag märker att nacken blir trött om jag ska ha huvudet uppe för länge. Jag håller på med sjukgymnastik och det har hjälpt. Samtidigt är jag mer medveten om problemen nu än förra gången jag skulle börja jobba. Och det är skönt att det är två veckor på halvtid. Men jag är orolig för hur det ska gå på måndag. Om det kommer funka eller om jag blir sämre igen i några veckor. Jag vet liksom inte vad jag ska förvänta mig. Och det är jobbigt.

A har bott hos T i två veckor nu.  I morgon ska hon och jag gå på stan och fika efter skolan. Men hon får sova hos T någon vecka till tror jag.