Turbulent på jobbet

Borde ha publicerats förra veckan, just nu kommer inläggen i oordning.

Sista veckorna har det varit mycket både upp och ner på jobbet. Det har varit snabba förändringar och jag har inte riktigt hängt med.

Det började med enkom jobbiga besked. Kollegor som hade diskuterat mig och hade åsikter om mitt sätt att vara, inte så mycket kritik angående mina faktiska kunskaper utan mer om hur jag arbetar och hur jag är när jag arbetar, min personlighet. Det var jobbigt, det är jobbigt. En del av kritiken jag fick var utan tvekan relevant och sådant som jag känner igen mig i, men kritiken från en kollega var inte det. Eller.. Den kanske är väldigt relevant men eftersom jag inte känner igen mig själv och delar av det inte stämmer alls med den bild jag har av mig så är det svårt att värdera hur mycket energi och vikt jag egentligen ska lägga vid det hela. Kritiken framfördes dessutom inte direkt till mig utan via mellanhand och ett halvår efter händelsen som jag misstänker åsyftades. Med andra ord ganska luddigt och otydligt vilket gör det än mer svårvärderat och dessutom av en kollega som är känd för att gärna överdriva eller ta på sig offerrollen.

Idag har jag ventilerat det med en kollega och nästa vecka förhoppningsvis med några till, jag har fått lite bekräftelse på att jag tänker rätt. Förhoppningsvis kan det bli ett blogginlägg längre fram men det hela måste landa tydligare i mig först.

Det var med andra ord ganska mycket ner sista veckorna.

Den här veckan dock, vilket lyft! Jag har sista halvåret varit ganska orolig för jobbet. Snart kommer det att förväntas mycket mer av mig än tidigare och jag har känt mig osäker på om jag kan leva upp till de förväntningarna. Kollegor som gått igenom samma process har skämtat om att närmsta året kommer jag gå ner tio kilo i vikt och få sömnproblem. Även om det är skämt så ligger det inte bara ett korn av sanning däri. Kollegor som gått igenom samma process sista åren har mått riktigt dåligt för kraven ökar så enormt på ett sätt som inte går att förbereda sig på.

Men den här veckan! Saker har börjat falla på plats, mycket av det jag har oroat mig för kring jobbet har helt plötsligt fått oväntade lösningar (blixt från klar himmel) som dessutom innebär roliga upplevelser och vänskap. Även om det fortfarande är en eklut jag ska igenom så blev den några snäpp lättare och det har gjort mig så glad denna veckan.

En dag i sorgens tecken

Skrivet för en tid sedan.
Människan vars liv tar slut. Någon mister plötsligt sin älskade, en annan sin förälder. Någon inser att hans framtida barn aldrig kommer få träffa sin farmor, hon kommer bara vara en saga, ingen verklig person.
Idag har varit en sådan dag. Anhöriga som mitt i chocken, mitt i sorgen, får frågan om de vet hur den döda ställde sig till organdonation. Om den frågan aldrig diskuterats ska de försöka föreställa sig vad den nyss avlidna hade för vilja. Ibland är det lätt och självklart, ibland är det svårt. Idag var det självklart.
För mig har tårarna bränt i ögonen hela dagen. Alla gånger jag har varit med om denna situation, men aldrig förr suttit med vid de avgörande samtalen. Att inte själv gråta. Känslorna som svänger i rummet. Ena sekunden är det tårarna som tränger på, nästa sekund är det beslutsamheten, tröttheten, lättnaden när alla anhöriga utan tvekan kan svara för vad den avlidna hade önskat och de svarar samma sak, tårarna igen.. Mina känslor som böljar i takt med de anhörigas.
Någon annanstans i Sverige kommer sökarna pipa, telefonerna ringer. De länge efterlängtade samtalen, de livsviktiga. Aktivitetsgraden hos transplantationskoordinatorerna mångfaldigas. Sjukvårdspersonal rings in, operationslag förbereds. Flygplan startar. Labprover skickas, läkemedel ges, vätskor förbereds. Det är en effektiv organisation som dras igång. Punkterna i protokollen bockas av.
Det viktiga i att ha tagit ställning. Att ha meddelat sina anhöriga. Att ha anmält till donationsregistret. Det spelar ingen roll om du vill eller inte vill donera dina organ, det viktiga är att du gör din vilja känd.

Bättringsväg

Jag håller på och blir friskare.

Igår hade jag ingen hög feber, låg runt 37,5 hela dagen, men fy vad trött jag var. Jag vaknade kl 10, gick upp, åt, gjorde ingenting. Hade tänkt plocka undan lite i hallen, men efter att ha plockat bort två par skor orkade jag inte längre, satte mig i en halvtimme, plockade undan tre par skor till, satte mig i en halvtimme. Så höll dagen på. När klockan var 16 var jag helt slut och gick och la mig.

Tyvärr vaknade jag kl 21 och var pigg. Och sen fortsatte jag vara pigg, och fortsatte och fortsatte och fortsatte. Kl 04 försökte jag lägga mig, men usch vad jag frös (trots temp på bara 36,7 grader) så jag gick upp, tog på mig, åt lite och somnade kanske vid 05.30. Det märks att det har blivit kallare ute och att de inte riktigt har dragit på värmen i mina element än, av någon anledning är det kallast i sovrummet känns det som så jag ska byta mot ett varmare täcke, någon gång…

Idag ringde telefonen kl 10, så jag gick upp och svarade. Skulle sen bara ligga en stund och har ingen känsla av att jag somnade utan mer att jag låg vaken ett tag, men helt plötsligt var klockan i varje fall 13.30.

Även om jag troligtvis är feberfri nu (har inte orkat ta tempen) så hostar jag och hostar och hostar och hostar. Och snorar. Jag har ont i kroppen och ont när jag hostar. Så jag känner mig långtifrån frisk och långtifrån i skick för att träffa patienter.

Idag har jag fotat nya barnytterkläder som aldrig blev använda eftersom vi fick annat av släktingar och vänner och lagt upp till försäljning på tradera. Tre annonser orkade jag lägga upp. Jag är inte så snabb. Framförallt väntade jag in att klockan skulle bli rimlig ”sluttid” för annonserna och vid det laget var jag inte så pigg längre.

Imorgon ska exet antagligen komma hit om jag orkar och så ska vi försöka utröna vad dottern har för kläder inför den kommande säsongen (de befinner sig i kartonger längst in i mitt förråd), för på lördag är det en stor loppis i angränsade stad som bara säljer barnsaker och till dess vore det bra att ha koll på om vi behöver något.

Jag är riktigt nöjd med vad jag orkat med idag. Det tar sig långsamt med hälsan, även om det går långsammare än vad jag skulle önska. Förhoppningsvis hinner jag få upp ytterligare tre annonser på tradera imorgon.

Förskolan och genus

Vi var på stor loppis för någon månad sedan. Försökte mest sälja av en del av dotterns urväxta kläder, men trots att vi sålde fina och nästan oanvända plagg för femton kronor stycket så var det nästan ingen som var intresserad.

Självklart tittade vi också runt en del. Jag köpte några barnböcker. Exmaken köpte några jättefina hängslebyxor (enligt stavningskontrollen heter det hängselbyxor ?) till dottern. Hon som sålde det arbetar som pedagog på dotterns förskola och hon tyckte det var nödvändigt att fyra gånger påpeka att byxorna var för pojkar. Det sammanfattar ungefär den känsla vi har för hur dotterns förskola arbetar med genus.

Bakslag

I går kom bakslaget efter badandet. Jag kände mig risig hela dagen igår. Vi var på mulle, jag klarade inte riktigt att vara närvarande. Skyllde på sömnbrist, hade haft så svårt att sova natten innan, vände och vred på mig i sängen bredvid dottern. Gick upp för att se på tv, dottern vaknade igen, jag la mig bredvid henne. Sov några timmar.

På morgonen var jag krasslig, men jag brukar känna mig uggen och sjuklig när jag har sovit så dåligt. Så mulle, sen hem och försöka sova eftersom jag skulle jobba natt. Det gick inte bra då heller, oro i kroppen, stress. Sov nog ingenting.

Fem minuter innan jag skulle åka hemifrån tog jag tempen. Jag vet att när jag brukar känna mig såhär, tar tempen och upptäcker att jag inte har någon feber så brukar jag känna mig mycket bättre. Placebo! Problemet var bara att jag tydligen hade trettioåtta graders feber. Den förväntade placeboeffekten uteblev.

Det var för sent att fixa en ersättare och jag var schemalagd på ett väldigt lugnt pass där jag egentligen inte skulle jobba aktivt utan snarare vara ett stöd för en nybliven kollega som skulle göra ett av sina första nattpass.

Det var inte lugnt i natt, det var ett fullständigt kaos. Ingen sömnbrist, har inte kunnat sova idag (oro i kroppen) men har sjukast mig inför resten av veckans nätter.

Idag går den stora tacksamheten främst till kollegorna som vid tretiden utrustade mig med buljong, Alvedon, Ipren och näsdroppar. Tack vare det fick jag några timmars sömn i natt.

Nu försöker jag kurera mig med honungsvatten och whiskey men känner mig sjukare än någonsin..

Semester

Den här veckan hade jag egentligen planerat för en solsemester med dottern, syrran och hennes bäbis men syrran fegade ur (tyckte fullt förståeligt det kändes jobbigt att flyga med bäbis och intensiv fyraåring) så istället åkte jag dottern och min pappa till Danmark och bodde på badhotell.

Fingrar och tår är alldeles veckiga av det myckna badandet. Magarna är mätta och runda, väskorna exploderar nästan och just nu försöker vi packa om så jag ska få med mig en Martiniflaska eller två i väskorna.. Det har varit härligt med en paus från verkligheten. Nu hoppas jag att inte mitt förråd har svämmat över när jag kommer hem..

Fördomar

Skrivet i våras.

Tyvärr är det för mig inte alltid så lätt det här med allas lika värde. I teorin är det lätt men i praktiken blir det svårare. Jag läser en artikel i DN om någon som är 22 år och har begått mängder av brott, det är en lång lista på alla brott han har gjort. Jag märker att jag tar för givet att det är en invandrare eller en andra generationens svensk. Och jag blir arg på mig själv för att jag tänker så. Och jag läser en gång till, ingenstans i artikeln står det någonting om personens ursprung ändå har jag förutfattade meningar om det. Jag blir arg på mig själv, men samtidigt blir jag också glad över att jag faktiskt kom på mig själv när jag tänkte den tanken. På så vis blev det ett uppvaknande, en väckarklocka angående hur hjärntvättad jag ändå är.

Vissa skulle säga att det inte är en hjärntvätt, vissa skulle säga att det bara är statistik, att invandrare visst gör fler brott, att invandrare visst… Jag har ingen som helst aning om statistik, för mig är det inte väsentligt. Det som upprörde mig var att även om det finns sådan statistik så har jag som individ ändå ingen rätt att dra alla över en kam. Att ta för givet att det måste vara på ett visst sätt. Alla människor är individer. Man kan inte säga att alla X är Y. Oavsett om det är positiva fördomar eller negativa.

Jag har hur många fördomar som helst, om genus, om nationalitet (alla norrmän har hytte och gillar att gå på tur, dessutom är de roliga att umgås med), om ålder, om partipolitisk tillhörighet, om utbildningsnivå. Alla människor har fördomar. För mig är inte det primära målet att bli av med mina fördomar, det primära målet är istället att upptäcka dem. Så ja, jag blev arg på mig för mina tankar när jag läste artikeln, för det visade en av alla dess fördomar som finns därinne i min skalle. Framförallt blev jag dock stolt för att jag upptäckte fördomen, för att jag inte bara läste vidare och tog in det som ytterligare en sanning som bekräftade den fördom jag uppenbarligen hade.