Banken

Jag är på banken med A. Hon ska sätta in pengarna från sina sparbössor, den hon har hos pappa och den hon har hos mig. Bara mynt, påsen med sparbössorna är tung. Det skramlar lite.

Jag fattar inte hur man ska göra, tar en kölapp fast man tydligen kan gå direkt och sätta in mynten själv via en apparat. Det är lång kö. Jag hinner observera de andra som väntar.

Strax efter oss kommer en kvinna. Ångesten lyser ur hennes ögon och hon ser ut som att hon ska börja gråta när som helst. Hon kan knappt gå, benen skakar. Hon har tagit en kölapp, går fram och fyller i en avi. Jag noterar att hon fyller i den vänstra halvan, uttag. En man kommer upp till henne, han ser lugnare ut, klappar henne på armen. Hon vänder sig mot honom, hjälplös, vill inte vara här, i den här situationen. De sätter sig på bänken mittemot oss och väntar på sin tur. Han vet inte riktigt vad han ska göra, hur han ska bete sig, vill trösta, men vet inte om det går, eller ens om hon vill bli tröstad. I hennes ögon lyser ångesten allt starkare.

Det blir vår tur, jag får reda på att vi gått fel. Jag blir visad rätt, får instruktioner, ställer mig i nästa kö, bara en före. Det blir vår tur, jag får gå tillbaka, få hjälp att låsa upp spargrisen, den andra klarar jag själv.

När jag går fram till automaten ser jag hur kvinnan/paret lämnar banken, hon orkade inte vänta på sin tur.

Och A har nu tusen kronor på sitt eget sparkonto, där alla kronor och tior hon får ibland hamnar..

Januari 2015

Januari i år. A och T kommer hem efter att ha varit i norr hela julen. Jag har saknat A, mycket mer än vad jag hade trott. T:s pappa har precis gått bort, efter en lång utdragen dödskamp och en ännu längre kamp för att få rätt behandling och framförallt rätt vård för sin cancer. Det fick han inte. T var slutkörd.

Vi åkte gemensamt upp på begravningen, lång tågresa både dit och hem. Några dagar där uppe. Många samtal. Det är bra. Välgörande. Jag får vara ett stöd, jag görs delaktig. Det är bra både för mig och dem. Vi bekräftar att vi är en familj, trots skilsmässan.

Vi är hemma fyra dygn och en natt. Jag är på jobbet jämt, jobbar femtio timmar på den tiden. Därefter London.

London är intensivt, bra. Vi är trötta, det har hänt mycket sista veckorna. Planeringen som vi visste att vi behövde för att det skulle bli bra har vi inte orkat göra. Det blir bra ändå, men på grund av vår trötthet tar allt längre tid än vad vi tänkt och T är en obotlig tidsoptimist. Ändå blir det över all förväntan.

Vi kommer hem. Vardagen tar vid. En dag exploderar jag, jag skäller ut T efter noter. Jag minns inte för vad. Efteråt känns det bättre. Jag kan tänka klarare. Det hela resulterar i ett sms.

image

Dalhalla

Mamma, pappa och jag packar in oss i bilen och åker norrut mot Rättvik. Jag har tagit ledigt en dag, de är pensionärer. Mamma och jag fick ett ryck i julas och bokade biljetter till Malena Ernmans konsert i Dalhalla.

Det blir några loppisstopp och kinarestaurang. Många mil i bil. Jag handlar garn, planerar en ny tröja till A, som förhoppningsvis blir klar till nästa sommar. Alla är trötta.

Malena Ernman slår publikrekord varje kväll. Hon avslutar med Kents Sverige. Jag njuter. Hon binder ihop det väl, rasism och allvar blandat med fräckisar och skämt. Hon leker med rösten och bjuder på skönsång.

Nu är jag hemma och är så trött så trött.

Baron om integration

Jag lyssnar på Sommar i P1. Har inte lyssnat på så många än, men idag lyssnar jag på Bengt Baron. Han berättar om sin tid på amerikanskt universitet, om att vara ”invandrare”. En ny vinkling i invandrar-debatten, om integration. Han belyser en ny sida och det blir intressant och väcker många tankar. Om jag flyttade till ett annat land, vad skulle jag ta med mig då av traditioner, vanor? Skulle jag söka mig till andra med samma bakgrund som jag eller skulle jag låta mig integreras? Skulle de svenska traditionerna vara viktiga för mig att behålla, viktigare än att ta till mig det nya landets? Och om jag flyttade permanent, skulle jag få vara stolt över att vara svensk och vilja bevara det svenska eller skulle jag glatt och ohämmat ta till mig det nya? Han nämner svenskättlingarna i Minnesota som tre generationer senare fortfarande pratar svenska och hur vi svenskar imponeras av dem, men samtidigt kritiserar de som kommer till oss från andra länder och helst umgås med andra med samma bakgrund, samma erfarenheter. Tänkvärt!

Usel mamma

Usch. Gårdagskvällen blev bedrövlig. A somnade inte förrän vid midnatt och vid det laget hade det varit många timmars bråk om att hon skulle försöka sova. Naturligtvis inte konstant bråk utan även långa stunder av tystnad, men stressnivån hos mig var konstant hög och baserades på allt jag ville ha gjort. De gångerna brukar det sällan bli bra.

Till slut gick jag ifrån henne. Jag var tydlig med att jag sitter hos henne för att hjälpa henne somna och om hon då inte försöker sova är det ju ingen mening att jag sitter där. Det tog tio sekunder, sedan förföljde hon mig som ett blekt naket spöke. Helt tyst. Hon hoppade undan när jag vände mig om för att hämta något, följde mig från rum till rum. Jag sa inte ett ord, ignorerade henne och kände skammen växa inombords. Vad är jag för mamma egentligen, ignorerade min älskade unge när hon behöver mig? När skamkänslorna blev tillräckligt starka gav jag henne en kram, följde med henne in i sovrummet igen, satte mig vid hennes säng och väntade/hoppades att hon skulle somna. En timme senare upprepades mönstret, jag gick därifrån, hon följde efter mig. Repeat valfritt antal gånger.

Naturligtvis fick jag inte mycket gjort på mina vandringar och A somnade inte heller. Frustrationen växte. Till slut var jag förbannad och vräkte ur mig att det jag hade tänkt göra var att ordna matsäck och packa för en utflykt så att vi skulle kunna åka och bada tillsammans efter jobbet dagen därpå. Men nu gick ju inte det eftersom hon inte hade somnat. Jag skäms. (Jag ljög inte, det var planen, men att säga det var ju bara för att såra och bli av med min egen ilska på bekostnad av henne. En femåring.) Självklart blev inte situationen bättre av det. Jag klädde av mig, gick och la mig. Sa att A fick sova hos mig om hon ville, jag brydde mig inte och låg sedan där med en hulkande, gråtande A i min famn. Slutligen somnade hon.

Idag har vi båda skäms över hur vi betedde oss. Jag borde ha bett om ursäkt men hann inte i morse och kom att tänka på det igen mitt i nattningen och då var det inte läge. Vi har haft en bra dag, före och efter dagis. Ätit rökt skinka och vattenmelon följt av Singoalla-kex. Vi har myst. Jag har läst om Perseus, Medusa och Andromeda. Nu sover hon och jag ska ner till tvättstugan. Ska skynda på så att om hon vaknar så har jag ändå hunnit lite av det jag måste.

Ute regnar och blåser det.

Värme

Sitter med min unge i ett på tok för varmt sovrum. Hon har tagit ett kallt bad, ligger nu naken i sängen under bara ett tunt påslakan. Fönsterna är öppna i hela lägenheten, men jag har väntat in i det längsta med att öppna hennes fönster. Jag är rädd att det kommer låta för mycket från trädgården. Nu har jag öppnat. Det fläktar lite, rullgardinen slår mot fönsterbrädan när den vajar fram och tillbaka. Det är ohyggligt varmt. Vartenda myggbett kliar. Knävecken, bakom örat, på skulderblad, det högra. Klådan blir värre i värmen.

Hon somnade tidigt, men vaknade igen för en dryg timme sedan. Vaknade av värmen. Sen dess har jag suttit här i mörkret, läst bloggar, dn, Aftonbladet, lokala blaskan. Facebook, fördrivit tiden med appar (matat drakar och dinosaurier) och väntat på att sängen ska infinna sig. Men det är för varmt.

Stressen över sakerna jag behöver få gjort idag. Kan det inte bara börja regna?

Min oplanerade sommar

Jag mår inte bra i värmen. Det är för varmt. Jag vill dra mig undan inomhus, men där är det ännu varmare. Jag blir sur och grinig. Bråkar mer med A, skyller på henne och inser först när kvällen kommer att hon nog också blir påverkad av värmen.

I morgon är det jobb igen.

Den här sommaren känns det som att jag misslyckats med min semester. Sex veckor uppdelat på tre perioder. Väldigt hackigt. Och aktiviteter inplanerat sedan länge på vissa av veckorna. Stockholm, 40-årskalas för en kusin ungefär sjuttio mil bort, Astrid Lindgrens värld, Gotland. Dessutom en vilja/längtan/behov av att vara i sommarstugan. Men när jag har varit där har jag bara gått ut i skogen en gång. Det blir intensivt, hattigt. Sena kvällar. Det blir bra, jag njuter, men det hade kunnat vara ännu bättre om jag planerat annorlunda.

Nu blir det tre veckor jobb och sedan ytterligare tre veckors semester. Jag längtar redan.