Mer om benet

Och det är inte växtvärk. Nu har jag läst på på 1177. Växtvärk ska alltid vara nattetid och variera mellan benen.

A har haft nattetid två gånger på åtta månader och det är alltid samma ben.

Har hon fortfarande ont i höst tar vi tag i det igen.

A:s hälsa, ben och hud

Johanna frågade om vad vi har fått för diagnos eller hur det har gått med A:s ben.

Vi har inte fått någon diagnos. Den där dagen då vi var på röntgen och jag ringde röntgenläkaren fick jag ju beskedet att det såg bra ut. Men hon sa också till mig lite off the record att barns skelett är svårt att bedöma. På bilderna hon såg då var allt helt normalt, men om man vill vara helt hundra är det magnetkamera som gäller. Vi diskuterade lite fram och tillbaka, om jag trodde att A skulle klara en magnetkameraundersökning. Kanske, inte alldeles självklart. Det tar lång tid och är mycket ljud samtidigt som man hålls fast. Vad jag egentligen trodde att det var. Ingenting, A är pigg och intensiv och lever rövare precis som en normal femåring, men jag blir ändå orolig. Det slutade med att jag bad henne skriva precis så i röntgensvaret som hon hade formulerat det för mig, att MR skulle kunna vara av värde ifall man hade misstanke om något.

En vecka senare fick vi brev från vårdcentralsläkaren (som är duktig och har bra rykte) att det inte syntes något på röntgen och hoppas att smärtorna ger med sig.

Så där står vi nu. Och naturligtvis lyckades jag inte fortsätta mäta A:s temperatur, men känslan är att hon inte haft gränsfeber sista månaderna. Hon har varit mycket stabilare i humöret och det brukar vara det första som påverkas när hon får nästanfeber.

Nu är vi dock aktuella på vårdcentralen igen. För kanske tre månader sedan fick A små blåsor på ena armen. Vätskefyllda sådana. De har funnits där, inte kliat. Vi har smort med mjukgörande, jag testade kortison några dagar (två) men ville inte hålla på och experimentera på egen hand. I början när de kom var de små, små så vi visste inte att det var blåsor och funderade på om det var hennes allergi.

Sista veckorna har de dock börjat sprida sig. Mage, andra armen, knäveck,  ljumskar, snippan. Väldigt lite på baksidan av kroppen, mycket på framsidan. I onsdags gick jag till vårdcentralen. Även då fick jag träffa en bra läkare. Oklart vad det är. Kanske någon infektion, men oklart. Vi fick en salva att smörja med morgon och kväll i fem dagar. Det har gått i morgon. Det kanske är bättre, men alls inte säkert, så ingen övertygande förbättring. I morgon ska T ta henne till vårdcentralen igen.

Benen

Hon vaknade klockan 23 förra natten av att det gjorde så ont i båda benen att hon grät, och grät och grät. Samma ställe som vanligt, men båda benen. Men det var värre i det högra.

Sedan vi var på röntgen har varken jag eller T pratat något om benet. A lärde sig cykla i samma veva så hon började cykla till och från förskolan istället för att gå och då minskade också klagan på ont i benet. När vi var i Stockholm och gick så otroligt mycket hela dagarna så kom värken igen. Varje gång hon säger att hon har ont blir jag orolig, det känns inte bra.

Inatt, hon grät. Jag gav henne en supp Alvedon, då grät hon ännu mer, det gjorde också ont. Trött och ont. Tårarna rann som forsar på hennes kinder och mina droppade också. Till slut var det svårt att veta var hon hade ont eller om hon bara var trött. Hon satt i min famn, vi gungade i stolen, jag läste bok och sedan kröp jag ner bredvid henne, hon fortsatt snyftande. Jag vaknade klockan 02.

Fy vad jobbigt det är. Oron som väcks. Jag vill inte tänka på jobbiga saker.

Övertrötthet

Vilken eländig dag. Jobbkaos av det grövre slaget. Det får bli ett separat inlägg, när jag någon gång skaffar en blogg med möjlighet att låsa inlägg. Processen är påbörjad i varje fall.

Kom hem, på tok för sent. Ringde för att kolla med T var A var, de kom hem idag.

Mötte upp dem på affären, handlade, gick hem. Började på vägen hem, dum som jag var, prata om att vi måste rensa ut lite gosedjur från A:s rum. Varpå hon började storgråta och sa att det ville inte hon, hon rensade hellre bort böcker (vilket jag redan gjort, med mycket tveksamt resultat). Jag insåg att den älskade ungen var väldigt, väldigt trött.inte så konstigt eftersom de gått upp innan fem i morse för att hinna med tåget. Och även om hon säkert sovit på tåget, så sätter det sina spår (hon var förresten redan otroligt trött efter Stockholm och två veckor med kusiner och övrig släkt har inte förbättrat situationen, sena kvällar och vaknar ändå ungefär vid sju, kanske åtta på morgonen).

Hon tyckte inget särskilt om det fina rummet (som jag var sömnbristig pga allt ordnande med) utan gnällde fortfarande över att jag vill ändra saker. T tyckte att rummet var imponerande fint. Tack och lov! Jag lagade mat efter lite för långt samtal med T, och lite för många ”jo förresten…” från min sida precis när han skulle gå (och några från hans sida, men jag var boven), A lekte med dockskåpet. Vi åt mat, framför Tv:n, A åt långsamt, var nog för trött, men samtidigt hungrig.

Läggningen drog ut på tiden, först allt som ingår i själva proceduren, toa, borsta tänder, läsa saga. Sen själva grejen med att lyckas komma till ro. Den lilla delen tog två timmar. Gråt, övertrötthet, ilska, ont i magen, vill kräkas, ont i halsen, ”kan jag inte få sova med dig mamma”, måste bajsa, måste kissa, ”kan jag få hålla i din fot”, sjunga sånger, lyssna Spotify (för att lugna ner gråten), men lyssna för aktivt så den fick stängas av, ilska över avstängningen… Slutligen fick hon hålla foten och då landade hon. Vid det laget var jag kräkfärdig av trötthet.

Bläää, vilken kväll. Och vilken dag dessförinnan.

Alla uppskruvade förväntningar, längtan, saknad, glädje över vad jag gjort för henne med hennes rum och så blir det vara kaos. Övertrött liten älskling. Hon är söt när hon sover.

I morgon är en ny dag, hon kommer vara helt däckad när jag hämtar henne på dagis imorgon. Nu ska jag diska.

Midsommar

Jag fick en bra midsommar. Ensam, men bra. Jag insåg att jag fick skärpa till mig, rycka upp mig. Om inte annat för att inte ge mina föräldrar dåligt samvete över att de firar midsommar med goda vänner. Det är ju inte deras fel att jag sitter ensam.

När jag slutat tycka synd om mig själv och började tänka lite klarare insåg jag att det fanns ju faktiskt mat i kylen (insåg tyvärr det först efter att jag hade suttit en timme med en kokbok och ratat än det ena, än det andra alternativet). I veckan hade jag bokklubb hemma hos mig och det fanns rester. Så jag slapp gå till affären och känna mig miserabelt ensam. Det var inte vilka rester som helst. Det var en av mina favorit sommarsallader och en jordgubbspaj som efterrätt. Mums!

Sedan började jag projekt göra om A:s rum. Monterade bokhylla, insåg att jag borde köpt en till (insåg att ikea inte var öppet och tur var väl det). Skruvade, plockade, möblerade om. Fortsatte med det igår och idag vart det ikea. Där mötte pappa upp med släpet så jag kunde köpa en stor grej jag spanat på. Den tog han dock med till stugan där jag har en annan stor grej så kanske får jag ett lass senare i veckan. Fortsatt skruvande, monterande och inplockande i bokhyllorna. Det tar sig. I morgon kommer hon hem och jag hade gärna hunnit längre, men nu ska jag röja ur hallen på all kartong som blir över och bära ut det till bilen. Är ju trevligt om hallen är fin när hon kommer hem. Och jag kanske skulle bädda hennes säng också.

Sammantaget är jag mycket nöjd med denna midsommar.

Minnesramsa

Jag köpte ett vackert gammalt arkivskåp för en månad sedan. Köpet i sig var förenat med en del tacksamhet från min sida, både mot säljaren och mot T. Arkivskåpet låg till försäljning på blocket, i en liten stad som ligger ungefär en timmas bilväg härifrån. Jag blev kär och ville gärna ha det vilket jag också förklarade för säljaren, men två timmar tur och retur när jag jobbade på helgen gick inte riktigt ihop. En kollega är ibland vid sjukhuset i den staden, men just den veckan hade nämnde kollega semester och gick inte att få tag på.

Några dagar senare får jag ett sms från säljaren som skriver att han ska ändå till min stad på lördag, om jag är intresserad så kan han ta med sig skåpet. Glädje! Tyvärr jobbade jag på lördagen, men då ställde T upp, hängde i min lägenhet några timmar och tog emot skåpet.

Idag har jag äntligen gjort rent skåpet. Torkat ur alla fjorton lådorna (men inte jalusit inser jag nu när jag skriver), och ställt skåpet på plats.

I en av lådorna hittar jag en minnesramsa för att komma ihåg solsystemets planeter (på den tiden när Pluto var en planet).

Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor.
Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto.

Gamla midsomrar

Jag minns den där midsommaraftonen i Umeå, det måste ha varit ungefär femton år sedan. Vi hade haft för mycket med plugg och skola de sista veckorna och ingen av oss hade riktigt hunnit fatta att det faktiskt var midsommarafton idag.

Vi sov länge, åt frukost länge och sent, började fundera på vad vi skulle göra av dagen, redan nu var det tidig eftermiddag. Komponerade en meny, tog oss iväg till Ica Glunten och konsum på Ålidhems centrum bara för att upptäcka att det var stängt.

Vi fick omvärdera våra planer. Inget var öppet, allt var stängt. Det slutade med att T cyklade till en bensinstation och köpte det bästa han kunde hitta och det blev riktigt bra och roligt.

Nu sitter jag här och googlar mig till öppettider på stans mataffärer. 07-23 alla dagar, även idag. Det är andra tider!

Midsommar

Regnet smattrar mot fönsterrutan. Det har regnat av och till hela dagen. Det passar min sinnesstämning.

A är i norr, med sin pappa. Jag sitter ensam här och i morgon är det midsommar.

Ibland blir jag så jädra irriterad på mig själv. Istället för att bara fråga någon om jag får haka på deras midsommarfirande (för att jag skäms över att sitta här ensam) så sitter jag hellre här och tycker synd om mig själv. Tar på mig offerkoftan riktigt ordentligt. Det är inte ens då att vi haft ett traditionsenligt midsommarfirande åren som gifta. Eller i varje fall inte sedan vi flyttade till den här staden för knappt tio år sedan. Det blir som det blir. Sedan A föddes har vi väl försökt åka till något ställe med midsommarstång men det har alltid bara varit vi. I år är det bara jag. Och jag sitter här och gräver ner mig.

Ett mycket bättre alternativ hade ju varit att försöka göra det bra för mig. Om inte tillsammans med andra så för mig ensam, åkt till affären, köpt något gott och lyxigt. Men inte då, nu sitter jag här med en tom kyl (har inte hunnit fylla upp den efter semestern) och planerar att tycka ännu mer synd om mig själv.

Bitter, ensam, och redigt dum i huvet!

Morgonrutiner

Jag tittar aldrig ut genom fönstret på morgon de dagar då A inte är här. Ser säkert men registrerar inte. Ibland misslyckas jag med det även de gånger hon är här. Så har jag alltid varit.

I morse hade jag en känsla för att det kanske skulle regna idag. Det regnade igår så känslan var inte så avlägsen. Jag letade fram min regnjacka, jag har tre, öppnade dörren och insåg att det inte bara var fukt i luften, det regnade faktiskt. Ganska intensivt. Ösregnade kanske? När jag hunnit promenera en minut öppnade sig plötsligt himlen. Dränkt katt! När jag kom fram till jobbet satt jeansen som ett andra skinn. Byxorna var svåra att få av. Ändå så tacksam över att det bara var att byta om till landstingspyjamasen. Torra, rena, om än inte varma.

Äpplet faller inte långt från trädet

Jag är några dagar i mina föräldrars stuga. Himmelriket på jorden. Det är bara vi tre där. Jag njuter.

Mamma och jag går en lång promenad i skogen, mina barndoms stigar. Vi kommer åter till stugan och pappa ska inviga mig i grillandets konst. Han står och väntar på mig vid grillen och jag ropar ”Jag kommer snart, jag ska bara gå på toa först!”

Sittande på utedasset blir jag plötsligt full i skratt. Det kanske inte är så konstigt att A ropade till servitörerna på restaurangen i Stockholm att de inte fick plocka bort våra tallrikar eftersom hon skulle och kissa..