Det nya året

Imorgon är det nytt år. Och vi ska fira, dottern har önskat sig hummer och så blir det den här gången.

Men det känns som att det nya året börjar först om en månad, när flytten är avklarad, sakerna uppackade och allt inte är ett enda stort kaos av stress. Vi har så mycket kvar och jag vill komma till mitt, landa i mitt.

Så om en månad kommer jag sitta här och göra sammanfattningar, fundera på nyårslöften.. Jag har en tanke om träning, men det får komma sen. Så januari räknas inte riktigt till 2014, okej?

Annonser

Städningen

Har nu varit i lägenheten och tittat ordentligt. Fy tusan vad dåligt städat det är, bara ytan är gjord, ingen mer ordentlig rengöring. Inte ens avloppet i duschen är taget. Så trött och sur och ledsen jag är just nu. Och räkningen har kommit, jag velar om jag ska betala eller inte. Å ena sidan har de inte gjort det jobb de vill ha betalt för, inte ens på två försök. Å andra sidan vill jag inte behöva ringa och klaga. Han var så aggressiv och attackerande att jag inte vill, inte orkar. Dessutom tror jag inte att det kommer att ge något och att då utsätta mig för den hotfulla människan igen är jag inte intresserad av.

Längtan

Nu längtar jag efter flytten. Julen är avklarad, tyvärr känns det lite så i år, avklarad, inte avnjuten, och nu är det dags. Om en till två veckor går flytten. Jag längtar!

Att inte vara i fas

Julen närmar sig med stormsteg. Vi ligger efter. Det är ganska kännetecknande för hela vårt förhållande, att aldrig befinna sig i fas.

Ingen av lägenheterna är helt städad.
Vi är inte ens halvvägs med fördelningen.
Julgranen är inte klädd.
Julgodiset inte gjort, ingredienserna inte inköpta.
Köttbullarna inte gjorda.
Klapparna inte inslagna.
Vissa klappar är faktiskt inte ens köpta.
Elnätet är inte påskrivet.
Tapeterna inte valda.
Kläderna inte strukna.
Kylen ej genomgången inför julen.
Dottern inte ikapp med sömnen.
Julmusiken är inte lyssnad på i tillräcklig mängd.

På måndag åker vi till mina föräldrar. Morgondagen blir massiv.

Om att berätta för dottern

I mitten av oktober berättade vi för henne. Vi stängde av tv:n, satte oss på var sin sida om henne så att vi såg henne tydligt.

Vi började med att återberätta en iakttagelse hon själv hade gjort. I somras när en släkting till henne gick med sin partner och vår dotter kommenterade att de var kära för de höll varandra i handen. Vi berättade att vi aldrig håller varandra i handen längre för vi är inte kära. Hon sa att vi visst håller varandra i handen, vi sa att det var länge sedan sist. Vi pratade vidare om att vi inte var kära längre, hon frågade/sökte bekräftelse om att visst hade vi varit kära förut, ja det hade vi, förut. Så vi berättade att efter jul skulle jag flytta till ett annat ställe och där skulle hon bo med mig vissa dagar. Vissa dagar ska hon bo med pappa här där vi bott förut. Vi pratade om hemma hos oss och hemma hos er. Hon ska ha två hem. Hon frågade var jag skulle bo. Vi berättade om lägenheten, där hennes pappa hade gått förbi med henne på vägen hem från dagis och hon blev så avundsjuk på barnen som bodde där för det fanns gungor och sandlåda. Han gjorde allt för att få henne avundsjuk. Och när vi berättade för henne att det var dit jag/vi skulle flytta då ville hon bara bo med mig, hon ville inte bo med sin pappa, för hon älskar inte sin pappa, hon älskar bara sin mamma.

Vi berättade att hon skulle bo på båda ställena, ha två rum med leksaker och sen satte vi på tv:n igen.

Något som gör mig stolt

”Vad tar du med dig från 2013, vad är du stolt över eller vad tycker du att du faktiskt förtjänar en eloge för?”

Jag fick frågan på jobbet denna veckan när vi satt en mindre grupp och samtalade tillsammans.

Jag är stolt över mig och maken. Jag tycker att vi hanterar den här skilsmässan så jäkla bra. Självklart kommer det bli svårt framöver och lika självklart borde vi ha hunnit längre med packning och fördelning än vad vi har gjort. Men vi gör det så bra. Det känslomässiga, fördelningen, dottern. Jäklar vad bra vi är!

Igår kväll satt vi och fördelade våra fyra banankartonger med handarbetesattiraljer. Det tog en halvtimme, sen var det klart! Och maken kommenterade efteråt hur tacksam han är över att det går så smidigt varje gång vi sätter oss ner. Varje gång är man rädd för att vi ska bli ovänner och inte kunna kommunicera, men det går, varje gång. Det är något att vara stolt och tacksam för!

Toalettpapper

Och idag när vi kom dit var toapappret helt slut. Jag har svårt att tro att tre städare gör av med en och en halv rulle på totalt fem och en halv timme.. Men tydligen!