Inte direkt ett engångsligg

För ett år sedan satt jag och kollegorna en natt och diskuterade min och de andra närvarande singlarnas eventuella jakt på en relation.

Jag kände att det där med en relation, det kunde jag gärna vara utan, jag var inte intresserad. Men ett engångsligg, det kunde jag gärna tänka mig. Men att gå ut och ragga, jag vet inte, det känns knepigt.

Två veckor senare var T:s föräldrar på besök. De bodde på hotell, i sviten, utsikt över centrum. Så jag tog ett kort och beskrev var jag var och la ut på Facebook. Många frågor nästa gång vi jobbade natt tillsammans..

A:s beteende och mitt, del ett

Förra året när vi var på Gotland var det jobbigt. Vi hade inte planerat innan och hade ingen tid för egentid när vi var på Gotland. Första dagarna blev vidriga med en tokintensiv A som inte klarade/orkade sortera alla nya intryck från den fantastiska, överväldigande marknaden och bara ville pilla på allt, ha allt.

I början av sommaren i år var jag och A i Stockholm. Vi hade det bra, men intensivt. Alla intrycken som återigen förstärkte de sidor av hennes personlighet som jag har svårast att orka med när jag är trött.

Jag fasade inför Gotland. Inte heller i år hade jag och T planerat vad vi ville göra och uppleva på Gotland. Jag hade nämnt Lummelundagrottorna veckan innan och vi visste att vi inte kunde missa Loke, trubaduren från Göteborg som vi alla tre älskar. Paniken över att inte heller i år ha planerat växte. Det här kunde bara bli dåligt.

Under bilresan bestämde vi att de första två dagarna skulle vi gå tillsammans alla tre och först därefter börja dela upp oss. Detta för att tillsammans lättare kunna hantera A när hon får svårt att hantera sig själv. Jag förutsatte att det skulle bli likadant som förra året och som i Stockholm.

Vi kom fram till Gotland, till stugan, till våra goda vänner. Vi packade upp, pratade, de hade förberett med mat. Middag ute i solen, började titta i programmen och insåg omedelbart att vi var tvungna att tumma på vår planering redan från start. Föreläsning som T ville gå på, konsert som alla fyra vuxna ville på sent på kvällen.. Allt detta redan andra dagen. Hmmm..

Vi satsade. Gav oss in i det och räknade med problem. Som aldrig kom. Trots att vi var sent eller mycket sent i säng varenda kväll. Trots massa intryck, trots flera föreläsningar som A tvingades följa med på (i sällskap av storlek och apparna på plattan). Trots matvanor som kanske inte hundra överensstämde med A:s allergier, att sova på luftmadrass, äta godis varje dag, intryck, intryck, intryck.Trots allt detta och mycket mer kom aldrig problemen.

Jag stod chockad vid sidan av och funderade på vad som egentligen hände.

Visst, vi var två vuxna som kunde bolla henne mellan oss, curla när det behövdes, ge henne egentid när hon behövde, och framförallt ge varandra en kvarts egentid här och där, till återhämtning och därmed mer ork. Men vi var två i fjol också. Den största skillnaden jämfört med i fjol tror jag är att hon blivit ett år äldre. 5,5 år till skillnad från 4,5 år. Det året gör stor skillnad. Jag har inte märkt det så tydligt medan det pågick (året) men nu när jag tänker tillbaka är skillnaden enorm.

Förra året var någon av oss i närheten av henne hela tiden, vilket innebar att om vi ville tex titta på tyger var hon tvungen att stå intill oss, det var inte populärt. I år kunde hon stå femton meter bort och titta på pärlor, band eller något annat som hon ville. I fjol var det omöjligt bland alla människorna för hon skulle ha kunnat vandra iväg utan att inse att hon inte längre såg oss.

Förra året ville hon ha sällskap hela tiden när hon tittade på saker hon gillade, i år räckte det med att få visa vad hon tyckte om och sedan kunde vi titta på annat.

I år klarade hon att vänta på ett helt annat sätt, litade på att vi inte glömde vad vi lovat och förstod att hon inte kunde få det på en gång.

Självklart var det inte lätt, massa ljuvliga saker som hon ville ha, vi som sa nej betydligt fler gånger än vi sa ja. Tröttheten (pga de sena kvällarna) som gjorde det svårare att tolerera ett nej. Men den där katastrofen jag hade förväntat mig, baserat på förra året och på Stockholm, den kom aldrig.

Vilket naturligtvis har fått mig att fundera på skillnaden i upplägg mellan Stockholm och Gotland. I tid skiljer det två månader, så där kan jag inte nöja mig med att hon åldrats och mognat.

Och jag inser att fortsättningen kommer i ett separat inlägg, eller kanske två, för i morgon ska jag upp tidigt och jobba och det här inlägget har jag redan filat på i tre dagar.

Gotland – kläder

Veckan inför Gotland gick mormors gröna gamla Husqvarna varm. Den är äldre än vad jag är, men efter en stor service för några år sedan och lite olja fungerar den utmärkt.

Ambitionsnivån inför årets medeltidsvecka var hög. Verkligheten inte överensstämmande med dikten.

Jag hade hoppats handsy en klänning. Så blev det inte. Men maskinsydd särk (underklänning) i linne och överklänning i ylle fick duga. Tiden jag fick över gick till att göra överklänningen någorlunda medeltida korrekt (siktar på slutet av trettonhundratalet) vad gäller figuranpassning. Jag blev nöjd, men var medveten om att det fanns förbättringspotential. Klänningen fållades på färjan över till Gotland.

Väl på Gotland gick jag på föreläsningar. Skillnaden mellan 1300- och 1400-tal vad gäller kläder.1300-talskvinnans huvudbonader… Och det är här alla (faktiskt alla…) medeltidsnördar verkligen är fantastiska. Så benägna att dela med sig av sin kunskap. På huvudbonadsföreläsningen behövdes en modell med kort hår och en med långt. Jag blev utvald till kort hår. Helt plötsligt satt jag där och fick prova huvudbonad efter huvudbonad. Så mycket tips och idéer. Och efter föreläsningen om kläder gick jag fram till en av föreläsarna och syftade funderingen kring hur jag ska förbättra min klänning och nu har jag en lång åtgärdslista till nästa år.

– Det viktigaste är att jag får till något att täcka håret med, var man över tjugofem hade man täckt hår, oavsett om man var gift eller ej, möjligtvis undantaget drottningen och andra som stod över alla lagar.

– Ärmarna behöver ändras, söm rakt bak och uttag från axlarna, inte raka stycken.

– Båtringning

– 4 cm längre klänning (smalare fåll)

Och handsömnad, pressade och fällda sömmar, eventuellt snörning i klänningen (men det blir nog nästa istället)…

Det känns väldigt roligt, men jag behöver nog komma igång snart, annars försvinner energin och inspirationen.

Lösenord

Lösenord är valt.

Är du intresserad så skicka ett mail till

Tankarochvardagslunk(a)gmail.com

Skriv gärna lite (eller mycket) om vem du är, med länk till egen blogg, facebook-konto eller liknande.

Att ta debatten

Facebook – denna ständiga källa till *insert valfri-känsla*.
Irritation, förskräckelse, inspiration.

För första gången har jag avföljt någon för att jag inte orkade med. Inte orkade hyllningsinlägg till SD. Jag känner mig skamsen. Skäms över att jag inte tog debatten, över att jag avföljde utan ett ord till förklaring. Över att jag inte ens övervägde det.

Jag har försökt ibland. En arbetskamrat tryckte gilla på en artikel i Västerbottens-Kuriren om att Umeå kommun hade stängt av vattnet till romernas husvagn. Det framkom att det fanns barn boende i husvagnen. Jag skrev att jag tyckte det var dåligt gjort, att utsätta barn för detta. Kommentarerna flödade. Jag kanske ville att alla romer skulle slå upp sina husvagnar på min gräsmatta. . Jag fick en gilla-markering. Jag tog bort kommentaren.

Jag skulle ha mycket lättare att ge mig in i diskussionen om det var någon jag känner väl som delade åsikter som jag ifrågasatte. Jag skulle kunna fråga mer, hur tänker du nu? Vad menar du? Vad vill du säga med..? Men de som hittills har delat saker i mitt flöde är ytligt bekanta. Vi arbetar på samma arbetsplats, men hen som jag tog bort skulle jag nog inte ens nicka till på stan. Ändå skäms jag.

Jag tror att ganska snart kommer nästa tveksamma facebook-kontakt följa samma väg. Jag har inte orken att debattera, diskutera. Istället delar jag flitigt alla artiklar, kommentarer, åsikter som jag stöttar. Och gläds över alla inspirationskällor på det stora nätet.