Ambivalens

Jag fortsätter vela om det här med boende. Jag vill ha något eget, en gräsmatta som är bara min. Samtidigt har jag svårt att få ihop tillvaron som det är, den här våren när jag pendlar och T får stötta upp. Kommande vårar behöver jag också pendla (ifall jag inte skjuter det på framtiden, men någon gång måste det göras.

Det är så jädra svårt för mig att klara av livet. Ensamstående mamma, att inte vara två som delar på vardagssysslorna, laga mat, diska, städa, tvätta, planera framtiden, göra veckomatsedlar, handla mat, inte hemfalla åt för mycket pizza och för mycket tv-tittande. Alla krav jag har på mig själv om hur man är en bra förälder, där jag inte lyckas. Jag vill resa, vill leva, vill jag verkligen ha ett hus? Jag är ju inte ett dugg praktiskt lagd. Om bilen krånglar vänder man sig i varje fall till bilreparatören, vart vänder jag mig om ett hus krånglar och jag inte fattar varför? Eller det kanske man gör?

Även om jag köper robotgräsklippare, diskmaskin, matkasse så är det ändå jobb med ett hus. Samtidigt skulle det bespara mig en del jobb också, bara av att jag skulle ha ett större utrymme att förvara alla mina saker på.. Fast det vore bättre att göra utrensningen först, när jag nu ska hinna det! Det har naturligtvis varit extra svårt att få ihop tillvaron den här våren, när pendlingen gör att dagarna blir cirka två timmar kortare, när T är här med A de veckorna jag har henne (vilket jag är otroligt tacksam för, annars skulle det vara omöjligt att pendla, men där det också innebär viss påtvingad social samvaro som blir lite mycket ibland). Vardagen, livspusslet! Vill jag verkligen lägga till ett hus, med allt vad det innebär, i den ekvationen?

Det dyker upp ett hus. Helt fantastiskt läge, precis det området jag vill bo, trädgård som är insynsskyddad utan att vara instängd, den vetter mot skogen, stora träd. Stor tomt, platt gräsmatta, inte för mycket träd. Lite för stort hus, drygt 170 kvadrat, jag nöjer mig med 120. Mäklaren är som vanligt jobbig, respekterar inte mina livsval, tycker att jag ska köpa hus för ett annat liv (med partner) än det jag lever. Går med mig runt så att jag egentligen inte kan se den där skavanken på fasaden. Men jag gillar läget. Huset är okej, fint, lite stort, men läget är fantastiskt. Precis där vill jag bo.

Några dagars funderande, ambivalensen. Åker hem till mamma och pappa, läser besiktningsprotokollet noggrant. Inga större problem, ganska nybyggt. Där jag ser den insynsskyddande tomten ser de risk för inbrott. Men vill jag ha det så ger pappa grönt ljus, det kan nog bli bra det där. Vacklar, velar, grubblar, vad tror jag om mig själv och min egen förmåga egentligen.

Samma dag som jag är hos mina föräldrar kommer en annons på blocket. Tre kolonilotter till salu, liten stuga. Jag känner något annat inuti, glädje, inte ambivalens. Jag åker dit och tittar, tar med mig A, A som drömmer om en sommarstuga, som vill ha mormors och morfars när de dör, hon har tjatat på mig i två år om en sommarstuga. Jag slår till, struntar i huset och är nu istället kolonilottsarrendator! Det känns väldigt bra!

Annonser

Boende, nuläge

En sak som jag funderat mycket på de sista veckorna är det här med vilken typ av boende jag egentligen vill ha.

Nu bor jag i en hyreslägenhet, en trea. Kommunala bostadsbolaget. Det är tre gamla hus som ligger i en triangel (längs tre olika gator), mellan husen finns en stor gräsmatta, med gungställning, sandlåda, några rabarberbestånd och ett (eller två?) äppelträd. Syrenbuskar runt soptunnorna. I mitt hus är det fyra lägenheter, två i bottenplan, två på övervåningen, samtliga treor, i källaren har vi var sitt förråd och en gemensam tvättstuga. Man får nästan alltid tvättid, men ingen städar någonsin tvättstugan. Jag har fått tag i en parkeringsplats precis intill huset. I somras hade grannarna köpt en gigantisk studsmatta som stod på gräsmattan till alla ungars stora glädje.

Jag trivs. Läget är bra (tjugo meter från A:s skola, 800 m från jobbet, 500 m från T). Det är nya tapeter, halvdant golv. Dålig förvaring i köket (inget skafferi, men djupa höga skåp ovanpå kyl och frys där jag inte lyckas få någon ordning). Lite lyhört, jag hör när grannarna bråkar eller har fest, ingetdera särskilt vanligt förekommande. Jag skulle gärna ha en fyra, kombinerat studierum och gästrum, men det fungerar att ha sovrummet fullt med bokhyllor.

Första sommaren var underbar, jag köpte en solstol, satt ute i trädgården om kvällarna, läste bok. Varma ljuva sommarkvällar. Jag gjorde syrensaft, drack Sangria. Andra sommaren, i somras, var usel. Antagligen många orsaker, som allihop la sig på varandra som kaka på kaka. Dåligt semesterschema, dåligt väder, nya grannar, med barn som var/är ungefär i A:s ålder, men har mycket senare vanor. När jag nattade A hörde både hon och jag ropen utifrån och de kvällar jag inte hade henne satt jag aldrig ute i trädgården för att det hela tiden var liv och väsen där utifrån, så den där vilan med en bok efter en lång arbetsdag i sommarljum kväll på gräsmattan, den infann sig aldrig. Jag märkte att jag drog mig ibland även för att gå ut dagtid. Helt plötsligt vimlade gräsmattan av fem ungar förutom A, det var stoj och lek och de hade jätteroligt, men jag orkade inte med ljudet. Jag behövde lugn, så vi höll oss inne och såg på tv. Fast de gånger vi gick ut hade vi jätteroligt.

Personlig utveckling

Personlig utveckling, personkännedom, etc, etc.. Tankar kring dessa områden har sysselsatt mig mycket sista halvåret. Triggat av de stora förändringarna på mitt arbete, ny titel, delvis nya arbetsuppgifter, mycket utökat ansvar. Jag har fått fundera mycket på vem jag är i jämförelse med kollegor, har fått sitta bredvid och se hur kollegor arbetar, blivit imponerad, och känt att jag måste justera mitt egna sätt att formulera mig, uttrycka mig. Samma innebörd i orden men där kollegan inger hopp och jag inger något annat. Sättet orden sägs på, vilken skillnad det gör. Skillnaden i sätt att uttrycka sig som delvis beror på skillnad i kunskap, kollegan som arbetat inom detta område i tio år, jag som precis står på tröskeln redo att kasta mig ut. Kollegan har rutinen, vet hur många och vilka vägar som finns att tillgå när den aktuella vägen inte fungerar, jag som hela tiden måste läsa, studera, fråga om råd, då blir det inte samma säkerhet, samma trygghet i formuleringarna.

Samtidigt baseras en stor del av mina funderingar också på förändringarna i mitt privatliv. Att ha levt tillsammans med en person i tretton år och nu inte längre göra det. Hela mitt vuxna liv har T funnits bredvid mig. Jag var tjugo när vi blev ett par, han är åtta år äldre. Han hade hunnit skapa sig ett vuxet jag, jag skapade mitt i vår relation. I relation till honom. Jag tror att om man lever tillsammans med någon så länge så anpassar man sig, i varje fall gjorde jag det, och T också naturligtvis. Vi bildade en helhet, hade våra roller som gav en fungerande enhet. Jag var mjukare, såg allt i gråskalor, hade inga förutfattade meningar. T var hårdare, mer svart-vit, hade många förutfattade meningar. Båda gillade vi att diskutera/resonera, men T gjorde det mer med logiska argument och jag mer med känslomässiga. Tillsammans fungerade vi bra.

Efter skilsmässan märker jag att jag har förändrats. Jag har blivit mindre gråskalig, inte svart-vit, men i varje fall steg i färgskalan och inte bara mjuka nyansövergångar, det är inte helt fel. Jag är hårdare i mitt sätt att diskutera, mer cynisk och raljerande. Jag tycker inte om det, det känns fel. Med skilsmässan har också han jag kunde prata med försvunnit, eller egentligen försvann han naturligtvis långt innan skilsmässan, jag slutade prata med honom om saker som hände i min sfär, på jobbet. Naturligtvis kan jag ringa honom nu också, om det verkligen behövs, men det känns fel. Men när jag har svårt att hantera en patient eller kollega (handlar inte om kunskapsproblem utan snarare om personlighet) så finns det ingen självklar att prata med. När jag blir sårad, går gråtande från jobbet, då är jag ensam. Nu har jag börjat landa i hur jag ska hantera det här, jag har mina förtrogna bland kollegorna, vet vilka jag kan vända mig till, men i början var det svårt. Då drack jag för mycket på en (två) arbetsfest(er) och snackade skit med kollegor som jag kanske inte borde sagt något till.

Det är så mycket som har förändrats. Jag måste börja hitta mig själv, vad är min mening, mina mål. Våra jämfört med mina. När jag är på indiska och hittar en fin kopp som jag vet att T skulle älska, då är det svårt att säga om jag också älskar den eller om jag tycker om den pga att det är en typisk sådan kopp som T skulle ha älskat i vårt hem. Vad tycker jag? Vad känner jag?

De sista 2,5 åren har två stora förändringar hänt i mitt liv, skilsmässan och arbetsförändringen. Båda innebär att jag på olika sätt måste fundera på vem jag är och hur jag vill vara, i alla mina livssituationer, föräldrarollen, Lisa-rollen, yrkesrollen. Det känns som att jag bara har börjat det här, tankarna rör sig, men jag vet egentligen inte om jag kommer fram till något.

Dator

Bloggar från dator för första gången sedan jag flyttade bloggen till wordpress. Helt plötsligt blir det ett nytt system att sätta mig in i. Jag tycker att appen har funkat bra, mycket bättre än blogspot-appen. Jag misstänker att nu kommer frustrationen att öka, allt nytt jag inte förstår, hur bifogar man bilder, hur? I värsta falla får jag väl skriva texterna här och infoga bilderna via mobilen..

VAB

Det går sådär just nu. A är på bättringsvägen, inte lika hög feber, men ändå inte heller feberfri. En jobbig slemmig hosta som hon inte blir fri från. Snuvan som minskat i mängd.

Mycket tv. Jag som hade stora planer om att röja och få ordning i mitt förråd kommer ingenstans.

Perioden på nya jobbet för jag nu de sista två veckorna vara varit på arbetet en dag. Borde plugga på kvällarna, men istället är jag trött. Ser på MasterChef Australia och Game of Thrones och massa annat gammalt sparat också.

Vi har i varje fall snart gått igenom hela A:s garderob och rensat ur 110/116. Dock måste jag ner i förrådet för att hitta kartongen med 122/128 så innan jag får ordning på det blir det ett glapp.

Jag känner mig så håglös. Vara hemma hela dagarna, men utan att få något gjort. Med en skruttig A hamnar man bara i tv-soffan. Lotta på Bråkmakargatan, lejonkungen, livet i bokstavslandet, ylvania..

”Du vet hur det är..”

Återigen jobbar jag en söndag på akuten. A sover hos mig, T ska komma och möta upp när jag sticker, de ska mysa på framför vasaloppet och sedan via affären ta sig hem till dem. När jag slutar jobba på kvällen ska A vara hemma hos oss, gärna sovande.

Men.. A är förkyld, hostar i sömnen hela natten, vaknar mitt i natten för första gången hos mig på en månad (pga de utdragna läggningarna har hon sovit som en klubbad säl). Vaknat och är hemskt snorig, och törstig. Vi sommar om tillsammans. På morgonen är hon ynklig, lilla skrutt. Hon hostar, snorar, gnäller, är tok-förkyld. Hon känns inte varm men har 37,8 grader, lilla skrutt.

Jag ringer T, han behöver tid i sin lägenhet idag, något som måste göras, han är redan på väg mot mig, jag tycker att A känns ganska fräsch ändå, vi kan nog köra ursprungliga planen. Tio minuter senare när T anländer står det klart att det inte funkar. Skruttigheten har tilltagit, A är sjuk, inte vara förkyld. Ögonen glänser, hon orkar inte. Vi samlar ihop vad A behöver under dagen, T vittjar min kyl på havremjölk och sånt han behövde till affären för. Vi lastar in A i bilen och jag kör via dem på vägen till jobbet. Kommer i sista sekunden, men hinner otroligt nog i tid.

Jag jobbar på, växlar några ord med en av de annan (skild mamma med barn i tioårsåldern) som jobbar där, beskriver morgonens kaos och kastar ur mig ”Du vet hur det är..” Hon tittar på mig, säger att Nej, hon vet inte hur det är. Hennes ex vill inte alls ha något ansvar för något som har med barnen att göra, han gör ingenting för att göra hennes vardag lättare, när hon jobbar helg får hennes föräldrar rycka in för han vill inte göra ett knop mer än minimum, de flesta månader inte ens det.. Så nej, hon vet inte hur det är, att ha ett ex som stöttar, hjälper, ställer upp, som sätter barnets främsta i fokus hela tiden.. Hon tycker att vi gör det fantastiskt bra och är imponerad.

Fem minuters samtal, som verkligen lyfte mig idag.

Nu sitter jag här hemma i soffan, med en sovande A som snörvlar och hostar. 38,3 i temp. Jag får vara hemma med denna gosiga lilla skrutt och vara hennes stora, starka. Imorgon ska vi bygga lego.

Trögt

Just nu känns det så trögt att skriva. Egentligen har jag massor att skriva om, en hel lång lista, men det är som att pendlingen suger musten ur mig. Det i kombination med att läggningsrutinerna för A ändrats så att de inte längre består av en timmas vistelse i mörkt rum utan annat sällskap än telefonen och unge som försöker sova.

Jag får försöka hitta lite nya rutiner helt enkelt, men till att de är hittade kan det bli lite sporadiskt här inne (och just för att jag säger det finns väl risken att det slår helt åt andra hållet och blir ett inlägg om dagen närmsta tiden).