Uppfylla

Jag gick hos talfröken när jag var liten (antagligen någon slags logoped). Vi var ganska många i min lågstadieklass som gick där, skolan hade mer pengar på den tiden. Jag gick för att jag hade svårt att säga S, läspade lite lätt, och också för att jag hade svårt att skilja på U och Y. Hur de uttalas. Det sitter fortfarande i. Så när jag skriver ett ord som uppfylla är det tur att telefonen har autokorrekt (även om jag mestadels svär ve och förbannelse över den funktionen) för jag tycker att stavningen ser så konstig ut och jag sitter och säger ordet tyst flera gånger i huvudet innan jag slutligen kommer fram till att det nog är rätt.

Tack

Tack för era kommentarer. De värmer.

Jag har förresten bokat en resa till London för mig, dottern och exmaken. Det känns bra. Det är ett sätt att göra mig fri från gamla skulder, uppfylla givna löften och ge mig själv lite framtida frihet. Och så ska det bli riktigt roligt också.

Gamla skulder
När han fyllde jämnt fick han i födelsedagspresent att vi skulle åka på en weekendresa till någon storstad. Bara vi utan barn. Det blev aldrig av och han har aldrig fått den där presenten. Men han har haft den innestående. Nu blir det av.

Uppfylla givna löften
Jag har alltid tänkt att första gången dottern flyger så borde vi vara med båda två. Jag har tom sagt det till exmaken. Nu blir det av!

Ge mig själv framtida frihet
Med tanke på det ovan givna löftet så kan det vara bra att få dotterns första flygresa avklarad. På så vis öppnar jag upp möjligheter för mig till framtida solsemester etc. Då kan jag planera på ett annat vis när jag inte måste ha med honom i ekvationen. Det känns skönt.

Sen känns det också roligt och bra att ha med honom. I vissa sammanhang är det skönt att vara två vuxna på den där ungen vi skapat. Hon kan bli ganska intensiv när allt är nytt och det händer mycket runt henne. Jag misstänker att London kan vara en sådan situation. Då är det bra att vara två som kan stötta och styra henne milt (eller mindre milt) i den riktning som behövs. Det möjliggör också att jag kan ha en shoppingdag då jag springer runt som en tok utan barn i klädaffärer..

Så vad ska man hitta på i London med en femåring?

Förtydligande

Alltså… Det jobbigaste har egentligen inte varit allas kommentarer i sig utan snarare hur jag har reagerat på dem. Att jag har haft svårt att erkänna för mig själv att vi faktiskt har roligt tillsammans. För det får man inte ha. Att andras världsbild har påverkat min på ett negativt sätt. Det är svårt för mig att ha den där tryggheten i mig själv, men det känns som att jag det här året tagit några steg i rätt riktning. Och i den processen var skilsmässan ett oerhört viktigt steg!

Svårast

Det som varit absolut svårast för mig i samband med skilsmässan har inte varit något som egentligen rört min och exmakens relation. Det som varit svårast har bara rört mig. Alla dessa jäkla kommentarer!

Det började med ifrågasättanden, både av vår tidigare relation (ja, jag har då tyckt länge att ni borde skiljas) och det aktuella beslutet (men ska ni verkligen skiljas, tänk på er dotter). Det fortsatte med massa råd som alla baserades på en förmodad vilja att göra den andra illa, att roffa åt sig vid bodelning, att inte släppa ner garden, att inte lita på den andre. Jag förstår och förstod att alla dessa råd jag fick främst baserades på den andras egna erfarenheter och uppfattningar om skilsmässa, men jag tyckte att det var jobbigt att förhålla mig till alla dessa råd, eftersom de inte var önskade.

Jag satte tidigt upp någon slags lista för mig själv om vad som var viktigast i mitt framtida liv. Punkt ett och punkt två varierade beroende på hur jag själv mådde, vissa veckor ansåg jag att det viktigaste i mitt liv var att min dotter mådde bra, andra veckor var det att jag mådde bra. För att min dotter ska må bra krävs det (oavsett om hon är på plats ett eller två) att både jag och hennes pappa mår någorlunda, att ingen av oss mår riktigt uselt. Men punkt tre på listan var alltid att min exman ska må bra. Att han mår bra är, och har varit, den tredje viktigaste saken på min lista. För han är en person som jag tycker mycket om, för att jag på något vis fortfarande delvis är beroende av honom och han av mig. Vi stöttar varandra, är det kris kan vi ringa varandra. Vi hjälper varandra praktiskt när det är magsjuka, VAB och pappersinsamling som ska köras. Jag tycker om honom, han är min närmsta vän och dessutom är han pappa till min älskade unge, och en fantastiskt bra pappa till henne dessutom. Jag har stört mig så på alla kommentarer om att jag borde roffa åt mig, det innebär ju att de människorna anser att jag borde göra honom illa.

Nu har pendeln svängt. Många har så svårt att förstå att man kan vilja vara vän med sitt ex. Att man inte vill ha så lite med varandra att göra som det faktiskt är möjligt. De kan inte förstå att jag faktiskt tycker det är roligt att umgås med honom ibland, även om det blir på tok för mycket andra gånger. Kommentarerna nu är också ifrågasättanden, över att jag fortfarande kallar hans föräldrar för mina svärföräldrar. Att jag ringer och stöttar och hjälper dem när de behöver det, att jag tycker om hans syskon. Vissa säger att ”ni är ju särbos egentligen, vänta du bara”.

Jag blir förbannad! Alla dessa jäkla kommentarer. Varför har alla åsikter om andras liv hela tiden. Vad ger dem rätten? Kan de inte bara vara glada att vi faktiskt har en så fungerande relation, att vi har roligt tillsammans?

Jag är övertygad om att vi inte kommer bli ett par igen. Jag är tacksam att vi har skilt oss för ingen av oss var lycklig. Vi hade slutat älska varandra som något annat än vänner för länge sen och även vänskapskärleken höll snabbt på att försvinna, i perioder fanns det från min sida enbart hat. Vi behandlade inte längre varandra som vänner, vi behandlade varandra sämre. Som mitt ex sa en gång så borde vi nog aldrig ha blivit något annat än vänner. När vi bara var vänner hade vi roligt tillsammans men när vi blev ett par började relationen krackelera tämligen omgående. Men låt säga att de mot all förmodan får rätt, att om fem år är vi ett par igen, att behövde det här för hitta till något nytt, det ger ändå inte dem någon rätt att kommentera.

Visst finns det undantag. De som själva varit med om liknande. Som tio år efter skilsmässan fortfarande åker på gemensamma semestrar. Men de har ofta vett att hålla tyst och inte lägga sig i andras liv i onödan. Och deras kommentarer gör ju inte ont, så de stannar tyvärr inte kvar på samma sätt heller.

Jag har märkt sista månaden att jag ändå har landat mer och mer i att jag är tacksam att vi är vänner. Det var ett tag då jag tyckte det var jobbigt, just pga allas kommentarer. Märkligt! Men nu är jag glad för det. Vi har roligt tillsammans, vi underlättar för varandra när det behövs och vi mår var för sig allt bättre. Vi har kraft att gemensamt diskutera hur vi tänker oss dotterns uppfostran, vad nästa steg är. Och jag är GLAD för det. Men det är som att jag en stor del av det här året har bett om ursäkt för att vi inte bråkar. Och nu skiter jag i att be om ursäkt (nästan)!

Teckning

Min dotter fyller år snart så nu pratas det mycket presenter här hemma. Förra helgen var det pappornas dag, då var det också presenter. Idag tyckte hon synd om mig som inte fick presenter. Så hon ritade en teckning med ett hjärta och en smällkaramell! Som hon slog in till mig!

Dygnsrytm?

Jag förstår inte varför jag trots att jag är så trött att ögonen tåras på jobbet ändå på något vis piggnar på mig tillräckligt för att sitta i soffan och läsa bloggar när jag kommer hem?