Svårast

Det som varit absolut svårast för mig i samband med skilsmässan har inte varit något som egentligen rört min och exmakens relation. Det som varit svårast har bara rört mig. Alla dessa jäkla kommentarer!

Det började med ifrågasättanden, både av vår tidigare relation (ja, jag har då tyckt länge att ni borde skiljas) och det aktuella beslutet (men ska ni verkligen skiljas, tänk på er dotter). Det fortsatte med massa råd som alla baserades på en förmodad vilja att göra den andra illa, att roffa åt sig vid bodelning, att inte släppa ner garden, att inte lita på den andre. Jag förstår och förstod att alla dessa råd jag fick främst baserades på den andras egna erfarenheter och uppfattningar om skilsmässa, men jag tyckte att det var jobbigt att förhålla mig till alla dessa råd, eftersom de inte var önskade.

Jag satte tidigt upp någon slags lista för mig själv om vad som var viktigast i mitt framtida liv. Punkt ett och punkt två varierade beroende på hur jag själv mådde, vissa veckor ansåg jag att det viktigaste i mitt liv var att min dotter mådde bra, andra veckor var det att jag mådde bra. För att min dotter ska må bra krävs det (oavsett om hon är på plats ett eller två) att både jag och hennes pappa mår någorlunda, att ingen av oss mår riktigt uselt. Men punkt tre på listan var alltid att min exman ska må bra. Att han mår bra är, och har varit, den tredje viktigaste saken på min lista. För han är en person som jag tycker mycket om, för att jag på något vis fortfarande delvis är beroende av honom och han av mig. Vi stöttar varandra, är det kris kan vi ringa varandra. Vi hjälper varandra praktiskt när det är magsjuka, VAB och pappersinsamling som ska köras. Jag tycker om honom, han är min närmsta vän och dessutom är han pappa till min älskade unge, och en fantastiskt bra pappa till henne dessutom. Jag har stört mig så på alla kommentarer om att jag borde roffa åt mig, det innebär ju att de människorna anser att jag borde göra honom illa.

Nu har pendeln svängt. Många har så svårt att förstå att man kan vilja vara vän med sitt ex. Att man inte vill ha så lite med varandra att göra som det faktiskt är möjligt. De kan inte förstå att jag faktiskt tycker det är roligt att umgås med honom ibland, även om det blir på tok för mycket andra gånger. Kommentarerna nu är också ifrågasättanden, över att jag fortfarande kallar hans föräldrar för mina svärföräldrar. Att jag ringer och stöttar och hjälper dem när de behöver det, att jag tycker om hans syskon. Vissa säger att ”ni är ju särbos egentligen, vänta du bara”.

Jag blir förbannad! Alla dessa jäkla kommentarer. Varför har alla åsikter om andras liv hela tiden. Vad ger dem rätten? Kan de inte bara vara glada att vi faktiskt har en så fungerande relation, att vi har roligt tillsammans?

Jag är övertygad om att vi inte kommer bli ett par igen. Jag är tacksam att vi har skilt oss för ingen av oss var lycklig. Vi hade slutat älska varandra som något annat än vänner för länge sen och även vänskapskärleken höll snabbt på att försvinna, i perioder fanns det från min sida enbart hat. Vi behandlade inte längre varandra som vänner, vi behandlade varandra sämre. Som mitt ex sa en gång så borde vi nog aldrig ha blivit något annat än vänner. När vi bara var vänner hade vi roligt tillsammans men när vi blev ett par började relationen krackelera tämligen omgående. Men låt säga att de mot all förmodan får rätt, att om fem år är vi ett par igen, att behövde det här för hitta till något nytt, det ger ändå inte dem någon rätt att kommentera.

Visst finns det undantag. De som själva varit med om liknande. Som tio år efter skilsmässan fortfarande åker på gemensamma semestrar. Men de har ofta vett att hålla tyst och inte lägga sig i andras liv i onödan. Och deras kommentarer gör ju inte ont, så de stannar tyvärr inte kvar på samma sätt heller.

Jag har märkt sista månaden att jag ändå har landat mer och mer i att jag är tacksam att vi är vänner. Det var ett tag då jag tyckte det var jobbigt, just pga allas kommentarer. Märkligt! Men nu är jag glad för det. Vi har roligt tillsammans, vi underlättar för varandra när det behövs och vi mår var för sig allt bättre. Vi har kraft att gemensamt diskutera hur vi tänker oss dotterns uppfostran, vad nästa steg är. Och jag är GLAD för det. Men det är som att jag en stor del av det här året har bett om ursäkt för att vi inte bråkar. Och nu skiter jag i att be om ursäkt (nästan)!

Annonser

3 thoughts on “Svårast

  1. Jo, jag kan känna igen det där. Jag har också en gammal lång relation som övergick i vänskap redan medan vi levde tillsammans, och där vi separerade innan vi började avsky varann. Det har lett till att vi, så här tretton år efter separationen, fortfarande tycker om varandra och då och då tar en fika. (Och det trots bristen på barn och det ”självklara tvånget” att fortsätta ha med varandra att göra.)
    Det fanns många som sa att vi bara ”inte ville acceptera” att vi egentligen fortfarande ville vara med varandra. Jag skulle säga att det är märkligt att inte acceptera att en människa man har delat en stor del av sitt liv med kan fortsätta att vara någon man vill väl, trots att man-kvinna-kärleken är borta. Han är en toppenkille och jag önskar honom verkligen allt gott. Men att bli ihop igen var aldrig någonsin på tapeten. Vi är bägge lyckligare på varsitt håll.

    Gilla

  2. Sjukt att folk lägger sig i så!
    Jag är god vän med båda mina ex, ser inte det minsta konstigt med det. För mig hade det varit mkt konstigare att aldrig mer höras, trots att det hade ”kunnat” vara så (inga barn inblandade). Mitt ena ex är gift och har två barn, jag gillar hela familjen och det händer att jag och min sambo käkar middag med dem.

    Nej fram för fler mogna vuxna ”vi måste inte hata varann bara för att vi inte vill vara ihop”-relationer!

    Gilla

  3. Jag tror att den typen av kommentarer handlar mycket mer om personen som yttrar dem än den de yttras om eller till. En del människor känner sig ifrågasatta i sina livsval enbart genom att se någon handla på ett annat sätt, och då måste de rättfärdiga sitt eget val med kommentarer. Plus att de inte tänker innan de pratar.

    Det är ju rätt märkligt egentligen när man tänker efter, hur stora rättigheter en del tar sig att tycka om andras liv.

    Som skilsmässobarn till två föräldrar som sannerligen inte varit perfekta utan gjort många misstag kan jag säga att det allra finaste de gett mig var förmågan att samarbeta med varandra. Och den tror jag grundar sig i att de genuint gillar varann.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s