COVID-19, del 6

Jag träffar mina första Covid-patienter. Efter en månad på sjukhus är det dags för utskrivning. Så lång vårdtid, så sjuka, vilken jävlar anamma som krävs. Det är lång väg tillbaka. Det uttalade målet att till jul ska hen vara sig själv. Rehabilitering.

Ytterligare kollegor smittas, denna gången närmre. Vi funderar på sommarschemat, kommer det hålla? Hur löser vi det om A blir sjuk? Om både A och B är sjuka? Om…

Samtidigt fortsätter min egen rehabilitering. Jag är inte längre sjukskriven. Sedan en dryg månad tillbaka. Men tanken var att jag från de tidigare 75 % skulle öka gradvis, långsamt, till 100 %. Det har inte funkat, av många anledningar, där nog Covid är den minsta.. Jag hamnade ganska snabbt på 90 % och har nu jobbat 95-105%. Det håller inte. Jag märker hur hjärnan blir rörigare. Orken tar slut. Jag funkar hyfsat på jobbet. Tillräckligt. Men hemma.. Köper hem mat som jag inte orkar tillaga. Pizza, sushi, fylld pasta blir ersättare. Samtidigt är även mitt försämrade läge nu bättre än mitt läge för dryga året sedan. Så jag funderar på åtgärder, men det är inte så lätt just nu eftersom cheferna har händerna fulla med allt som rör Covid. Och snart är sommaren här..

Det har hittills inte blivit lika illa som förväntat med Covid. Inte här. Men vi är fortfarande i en väldigt lång platåfas som inte heller är stabil. Den har några oroande gupp på sig. På uteserveringarna kommer borden ut, men jag vet inget om avstånd mellan borden, för jag går inte tillräckligt nära för att se. Vi börjar avveckla akut-vårdplatser för att istället utveckla rehab-platser. Men med stor möjlighet att backa avvecklingen om det behövs. Ingenting är stabilt och förutsägbart denna konstiga vår.

COVID-19, del 5

Det har gått åtta veckor sedan den första patienten lades in på sjukhuset med Covid. Och stormen har inte kommit än. Men visst är det ansträngt. Vi anställda flyttas, snabbutbildas, är helt plötsligt satta med nytt ansvar i vare sig situationer eller miljöer som vi är vana vid, med kollegor som vi inte känner. Rutinerna förändras snabbt, framförallt kring vilka patienter som ska bedömas var. Ofta ändras det från dag till dag, ibland oftare. Trots det känns det som att vi har kontroll. Kanske för att det är svårt att ha överblick.

I DN läser jag att i hela Sverige ser man att mindre städer inte påverkas i lika stor utsträckning av Covid. Färre smittade.

Det är ungefär en månad kvar tills vi, i min lilla ände av Sverige, beräknas nå max. På jobbet har jag en Excel-fil där jag för in antalet inneliggande. Än så länge stiger antalet, vi är inte i närheten av en platå.

Jag chattar med en bekant på Internet. Vi spelar ett online-spel tillsammans. Hon skriver att vi inom vården är superhjältar. Att jag ska vara rädd om mig. Hon tänker att vi inom vården är så otroligt noga och koncentrerade när vi jobbar att det nog är lätt hänt att vi släpper garden när vi är lediga. Jag skrattar. Hon har så rätt att det blir pinsamt. Vi är så noga, tvättar händer, länge med tvål och vatten. Spritar både händer och underarmar. Spritar stetoskop och blodtrycksmanchetter. Och sen, sen går vi på stan och håller handen på ledstången till trappräcket.

I världen närmar det sig fyra miljoner som blivit bevisat smittade, över 250 000 döda, men det kommer hela tiden uppgifter som visar hur det skiljer sig mellan länder i hur vi redovisar våra döda, så det verkliga antalet döda kommer det nog ta lång tid innan vi har ett hum om.

Mitt i pandemin, mitt i krisen, inspireras jag också av alla initiativ som kommer från delar av kultur-Sverige. Guidade rundturer på museer. Hemma-konserter. Opera-föreställningar som streamas. Jag hoppas att en del av all den kreativitet som nu märks kommer att bestå även när krisen är över.