Jag träffar mina första Covid-patienter. Efter en månad på sjukhus är det dags för utskrivning. Så lång vårdtid, så sjuka, vilken jävlar anamma som krävs. Det är lång väg tillbaka. Det uttalade målet att till jul ska hen vara sig själv. Rehabilitering.
Ytterligare kollegor smittas, denna gången närmre. Vi funderar på sommarschemat, kommer det hålla? Hur löser vi det om A blir sjuk? Om både A och B är sjuka? Om…
Samtidigt fortsätter min egen rehabilitering. Jag är inte längre sjukskriven. Sedan en dryg månad tillbaka. Men tanken var att jag från de tidigare 75 % skulle öka gradvis, långsamt, till 100 %. Det har inte funkat, av många anledningar, där nog Covid är den minsta.. Jag hamnade ganska snabbt på 90 % och har nu jobbat 95-105%. Det håller inte. Jag märker hur hjärnan blir rörigare. Orken tar slut. Jag funkar hyfsat på jobbet. Tillräckligt. Men hemma.. Köper hem mat som jag inte orkar tillaga. Pizza, sushi, fylld pasta blir ersättare. Samtidigt är även mitt försämrade läge nu bättre än mitt läge för dryga året sedan. Så jag funderar på åtgärder, men det är inte så lätt just nu eftersom cheferna har händerna fulla med allt som rör Covid. Och snart är sommaren här..
Det har hittills inte blivit lika illa som förväntat med Covid. Inte här. Men vi är fortfarande i en väldigt lång platåfas som inte heller är stabil. Den har några oroande gupp på sig. På uteserveringarna kommer borden ut, men jag vet inget om avstånd mellan borden, för jag går inte tillräckligt nära för att se. Vi börjar avveckla akut-vårdplatser för att istället utveckla rehab-platser. Men med stor möjlighet att backa avvecklingen om det behövs. Ingenting är stabilt och förutsägbart denna konstiga vår.