A och sömn

A har aldrig sovit, jag har skrivit om det förut. Första hela natten, kan det ha varit när hon var tre? Fyra? Jag vet inte. Det var ärligt talat inte jag som var drabbad av nätterna. Eftersom T var sjukskriven och jag jobbade så tog han nätterna. Han kunde sova när A var på förskolan, det kunde inte jag. Det innebar att jag var inställd på sömn, han var programmerad för att vakna för minsta lilla. Jag kunde vakna på morgonen och kommentera att A hade sovit så gott under natten, han kunde titta på mig för han hade varit uppe med henne tre gånger. Jag sov, djupt.

Vi skilde oss, A var då fyra år. Sov aldrig hela nätter, ifall hon inte var totalt utmattad. Då och bara då vaknade hon inte. Annars vaknade jag av ”Mamma” mitt i natten. Även sista året så kommer hon helst inte in till mig på en gång, hon ropar, så jag får komma till henne, vi går på toa och sen lägger vi oss gemensamt hos mig.

Det som dock har varit jobbigast med A:s sömn har inte varit att hon vaknar på nätterna utan att hon har så himla svårt att somna. Hon känner väldigt sällan att hon är trött. Och eftersom hon inte upplever tröttheten vill hon heller inte gå och lägga sig.

I omgångar tycker jag att A verkar ha ett större sömnbehov än förväntat utifrån hennes ålder. Andra dagar tänker jag att det kanske är för att hon faktiskt aldrig sover ordentligt som vi anser att hon behöver lägga sig tidigare än de flesta. Det är svårt att veta. Faktum kvarstår, hon sover för få timmar. Och det märks väldigt tydligt på henne när hon fått för lite sömn. Hon blir vass, snarstucken, arg. Tittar med arga ilskna ögon, exploderar, ser ut som att hon verkligen hatar den hon är arg på, fräser, skyller ifrån sig, stöter bort folk/vänner/klasskamrater.

Gradvis har vi lärt oss hantera det, det funkar hyfsat, men då och då kommer det perioder då hon inte somnar. Ligger och aktivt försöker att inte sova. Sparkar i väggen, ligger och gör små bollar av täcket med händerna, vickar på fötterna, andas väldigt djupa andetag för att visa att hon slappnar av samtidigt som det snarare håller henne vaken. Och det går inte att hantera. Hon somnar inte förrän 22, 22-30. Vi vill helst ha henne sovande vid 20 (gärna tidigare, men 20 är bra). Det var en sådan period som startade veckan innan jag kraschade.

Första dagen på kraschen skrev jag i en facebookgrupp och beklagade mig och fick några dagar senare några melatonintabletter på posten samt en hel del info (jag har inte använt dem). Jag satte mig och läste igenom en del av socialstyrelsens riktlinjer för barn och sömn, införde en del regler om sömnhygien.

Ingen tv efter 18
Ungefär samma tider både vardag och helg.
Komma ut en timma varje dag, helst på förmiddagen
Levande ljus, mysbelysning på kvällen

Alla regler har jag brutit mot redan utom den att ha skärmfritt på kvällen.

Jag har precis ordnat en sömndagbok där vi kan skriva upp det som behövs.

 

Krasch

Jag kraschade. Det blev för mycket och till slut var det sömnbristen som fick mig att tippa över kanten. Jag trodde att jag hade fått bihåleinflammation, försökte kurera mig med kortisonnässpray men fick bara mer ont över näsan/pannan när jag tog den. Begrep ingenting. Var på grupphandledning på jobbet, beskrev min situation.

Arbete – helt slut. För mycket, för svårt, känsla av att inte kunna kontrollera min dag, inte kunna kontrollera/styra någonting. Allt som måste göras och som bara jag kunde göra, dessutom semesterplanering och jag som fick böja mig för alla andras önskemål som vanligt. Less, slut.

Privat – sömnbristen. A och hennes sömnbrist, som påverkar min egen. Skoleländet.

Den misstänkta infektionen som borde vara överstånden, men där jag inte ens orkade med två timmars grupphandledning utan att tappa fokus. Beslutade mig för att ta två sjukdagar till så att jag även skulle få helgen för att återhämta mig.

Jag gick hem, sov i tolv timmar och vaknade utan pann-huvudvärk. Natten därefter kunde jag inte somna, sov lite och vaknade igen med huvudvärk. Gjorde en koppling..

Nu har det gått några veckor. Jag jobbar på med att försöka sova, det går inte så bra, men jag försöker. Framförallt jobbar vi på med A:s sömn. Det känns bättre, men det känns som att jag har skrivit det så många gånger det sista att jag egentligen inte vet om jag tror på att det har vänt än.