Vem äger sanningen?

Jag har alltid haft svårt att be om ursäkt, att säga förlåt. Enligt honom. Jag håller med, men samtidigt är det inte så enkelt. Enligt mig har han ”aldrig” erkänt att han kan göra något fel över huvud taget och då ber ju inte heller han om ursäkt. Men så ser ju naturligtvis inte han på saken.

Åren i familjerådgivning var jobbiga. Han; väldigt anklagande, hade orden, formuleringarna. Jag; konflikträdd, ville helst inte prata om något jobbigt, hade svårt att ta upp de problem jag såg i vår relation. Detta medförde att det var hans beskrivning av relationen som var den sanna, för jag hade ingen beskrivning, jag ville helst bara gömma mig.

De gånger jag försökte beskriva, berätta så blev reaktionen ”men det är ju bara för att du..” eller ”ska du säga” fast självklart mer nyanserat, han är som sagt bra på att prata.

För mig har det varit ett problem. Har man hört en version av sanningen tillräckligt många gånger börjar man tro på den. Efter ännu fler gånger blir det den enda sanningen. Men alla andra aspekter, delar finns ju också där. De försöker jag fånga för bilden av att det bara var hos mig felen låg stämmer inte. Egentligen är det inte så viktigt nu, nu funkar det oftast bra, även om det finns undantag och just nu är det aktuellt, men det är viktigt för att om jag inte försöker fånga upp hur det egentligen var nu så kommer jag inte minnas det när dottern frågar om fem eller femton år. Och det är viktigt att hon får en nyanserad bild den dagen hon vill veta.

Hittills har hon inte helt nöjt sig med att vi inte älskar varandra längre, att kärleken tog slut, att vi tycker om varandra fortfarande och är vänner. Hon undrar varför vi inte älskar varandra längre. I början av året frågade hon mig varje dag om varför vi inte älskade varandra längre, om varför kärleken tog slut. Hon vet att vi bråkade mycket när hon var liten och innan hon föddes. Jag har berättat att vi bråkade och det blev inte bättre och då orkade vi inte tycka lika mycket om varandra längre. Och när jag inte tyckte lika mycket om honom längre var det inte lika viktigt att prata med honom om det som var viktigt för mig. Och när det inte var lika viktigt att prata blev det inte heller så viktigt att lyssna och då gick tiden och vi pratade mindre och mindre. Vi bråkade mindre och mindre också men det var inte för att det blev bättre utan för att vi inte orkade.

Men hon har ännu inte frågat om vad vi bråkade, om hur det började och det är där jag måste minnas/tänka så att inte hans sanning fortsätter vara den enda sanningen. Han har aldrig tidigare riktigt sett sin roll i det och det kommer bli svårt den dagen hon börjar fråga om de sakerna.

Våra sanningar av vad som hände är diametralt olika. Eller de var det i varje fall. Nu kanske det har ändrats men det är ärligt talat inte något som jag i nuläget är det minsta intresserad av att diskutera med honom. Jag tror att vi bara skulle hamna i gamla diskussionsmönster och de mår jag inte bra av.

Så jag tänker och försöker formulera mig för mig själv och för dottern i en framtid. Det kommer säkert bli lite upprepningar här i bloggen av och till, men det är mycket jag behöver sätta ord på, vrida och vända på den verklighet som var innan den blir alltför avlägsen.

Annonser

Skitliv

Skitval!
Jag tänker mycket på valet och på Sverigedemokraterna och alla turerna i regeringsbildandet, men orkar inte formulera mig just nu.

Skitnattningarna!
Det har funkat så bra ett tag nu med dottern och läggningarna. Hon har somnat inom en kvart efter att vi har löst sagor och kissat. Men förra helgen åkte vi till mina föräldrar och då rasade allt. Diet som sov i bilen. Föräldrar som var så glada att träffa henne (det var länge sedan de hade tid bara de, det har varit mycket socialt när vi har träffats de sista gångerna) och som tyckte att det nog var för tidigt för henne att lägga sig. Dotter som blev övertrött och inte kunde sova. Ena kvällen la jag mig med henne för natten och andra tog det en dryg timma innan hon somnade. När vi kom hem vägrade hon totalt att sova, hon satt upp i sängen och sa att hon vägrade. Somnade strax efter 22. Sedan har hon varit hiss exmaken till idag. Nu har jag nattat henne i två timmar (inklusive saga) och hon sover fortfarande inte. Jag har gått därifrån och hon sitter inne i sin säng och leker med gosedjuren…

Röstat

Nej, det blev inget grundat ställningstagande som jag hade hoppats. Jag hann inte sätta mig in i partiernas ideologier vilket var min plan. Det blev tre olika partier och jag hoppas att jag valde rätt. Jag satsar på ett väl genomtänkt beslut inför Val 2018!

Valet

På fredag ska jag gå och rösta. Vad är dock fortfarande oklart. Jag träffade en kollega idag, han var på väg till vallokalen. På vägen dit skulle han bestämma sig. En annan kollega tvekade även han mellan två olika partier. Och så fortsätter det. Många verkar ha svårare att fatta ett beslut än någonsin tidigare.

Jag känner att för första gången är det viktigt att fatta ett grundat ställningstagande. Att verkligen tänka över var jag står, vilka åsikter jag har och vilka värderingar som är viktiga för mig.

Jag har skrivit ut valmanifest och partiprogram, men jag har inte hunnit läsa dem. Livet kommer emellan.

Att rösta har alltid varit viktigt. När jag var barn klädde mamma upp sig i dräkt, samma som hon hade när hon gifte sig med pappa då jag var tio år. Pappa tog fram kostymen, den som han sällan hade. De gick och röstade. Vilket enkelt sätt att utan ord föra vidare betydelsen av att rösta. De enda gångerna jag sett dem så högtidligt klädda var vid vigseln, när det var dags att rösta och när de slutligen betalade av huslånet. Det har satt sina spår. Bra sådana.

Att rösta har alltid varit viktigt, men ändå har jag inte tänkt så mycket på hur jag ska rösta. Det har gett sig av sig själv. Jag har alltid röstat åt vänster, turats om mellan partierna. En gång har jag röstat på kristdemokraterna i kommun eller landsting.

Jag vet inte varifrån förändringen kommer, varför det känns så angeläget att verkligen fatta ett genomtänkt beslut, Troligtvis är det en kombination. Sedan förra valet har jag blivit äldre, jag har växt som förälder, som människa. Jag har mognat i min yrkesroll, jag vet mer om vilka saker jag anser är problematiska med det samhälle jag lever i. Samtidigt har samhället förändrats, samhällsklimatet har förändrats. Det är hårdare idag, kallare. För varje år som går känner jag allt starkare att den politik som bedrivs idag, den vill jag motarbeta. Det finns så många problem; utanförskapet, klassklyftorna, främlingsfientligheten, människor som går på knäna, vissa pga av psykiskt tunga , vårdande jobb där man ger och ger, andra pga bristen på jobb och den ständiga oron över att få ekonomin att gå ihop, integrationen, Det allt hårdare klimatet…

Jag märker hur jag själv färgas av debatten, och hur andra gör det. Hur jag glider på min skala. De åsikter som för tio år sedan var helt främmande för mig är inte längre det. Jag blir rädd. Hela samhället påverkas. Vi glider långsamt i våra värderingar. Inte från en dag till nästa, men på några års sikt. Jag blir rädd, för Sverige, för samhället och för mig själv.

Jag kan inte påverka hela Sverige, men jag kan påverka mig själv. Jag tycker inte om vissa drag hos mig, vissa åsikter. Därför är det för mig viktigt att kämpa emot, att fylla mig med det motsatta. Samhället idag glider i en viss riktning som jag inte uppskattar. För att inte passivt glida med måste jag börja simma mot strömmen. Därför vill jag denna gången inte rösta slentrianmässigt på V, MP eller S. För mig är det en milsvid skillnad mellan att rösta passivt och att lägga precis samma röst aktivt. På fredag ska jag göra ett aktivt val!

Nu återstår bara att bestämma vilket parti som ska få den rösten!

Livet rusar fram

Sista månaden har livet gått för snabbt. Sådär snabbt att jag inte hinner med.

Gotland, en vecka med dotter, exmake, goda vänner från förr. Härligt och jobbigt men väldigt bra.

Komma hem, packa upp. Åter till jobb med för lite sömn i kroppen. Intensivt jobb. Första veckan hemma innehöll också födelsedagskalas, gäster, packa upp, släktträff med mera.

Andra veckan hemma jobbade jag cirka åttio timmar.

Tredje veckan avslutades med att exmaken och jag försökte sälja av dotterns kläder på en loppis. Hela veckan innan hade innehållit genomgång av kläderna, funderingar kring vad vi skulle behålla av sentimentala skäl, vad vi skulle sälja och till vilket pris. Dessutom kom två vänner hem på olika dagar och kikade på kläderna för att se om det var något särskilt de ville ha. Tyvärr blev vi inte alls av med i närheten så mycket som vi hoppats, viker gjorde att arbetet kändes tämligen bortkastat. Dessutom kom syrran ned familj och bodde över, även de sålde (med mycket bättre resultat) på loppisen (inte alls avundsjuk). De stannade bara en natt för bäbisen verkar tycka att så fort hon kommer till ett nytt ställe känns det ganska otryggt och därmed resulterade den enda kvällen i ett enda långt skrik och gråt. Med det i bagaget ville de helst komma hem så fort som möjligt efter avklarad försäljning.

Denna veckan har jag börjat jobba på ett nytt ställe där jag ska vara en dryg månad. Det har varit lugnt, men det är ju alltid mycket att ta in när det är nytt. Har dessutom jobbat över varje kväll för att förbereda inför en kurs jag ska på om några veckor.

När livet blir så intensivt som det har varit i det sista så blir jag rubbad i mina cirklar, i min rytm. Jag har alltid varit en nattuggla, men när det blir såhär mycket jobb kan jag inte sova. Jag går inte och lägger mig förrän jag verkligen däckar, ofta först vid tvåtiden på natten. Jag sover otroligt, svettas, vaknar, drömmer. Jag överlever jobbet men kommer hem och vill bara sova. Av någon outgrundlig anledning kan jag fick inte med att gå och lägga mig redan vid artontiden. En timme senare är jag pigg som en mört, kan absolut inte sova och sen blir klockan två igen…

Skrock

Så skrev jag förra inlägget om att det faktiskt var ganska bra och så kom den här veckan.

För lite sömn
En dotter som inte ville sova och jag som inte orkade natta
En exmake som jag blev så irriterad på och kände att jag måste ha mer distans till
Alla dessa personer som ska ha åsikter om min och exmakens relation och det faktum att vi försöker vara/är vänner. Varför ska alla se sig tvungna att kommentera? Jag orkar inte!

Nu ska jag sova.