Valet

Jäklar vad jag är less på allt som rör politik nu. Kan de inte bara komma fram till något, de där politikerna? Jag tycker att under rådande förutsättningar vore en mitten-regering bra, men jag misstänker att det blir en som enbart innefattar partier från alliansen. Vi får se. Först måste väl rösträkningen avslutas.. Hur som helst är jag less på allt tjat.

På måndag ska jag träffa en psykolog, det blir bra. Jag kraschade igen förra veckan och är fortfarande inte stabil, men jag går till jobbet varje dag och gör mina 25 %, men ligger efter med disk/tvätt/städ/kolonin. Och äter pizza lite för ofta. Men idag blev det sushi istället!

Annonser

Ångest

Den här sommaren har varit fylld med ångest. Inlägg om det kommer. Men valet alltså.. Tänk om SD blir största parti. Tänk om MP åker ut. Vet inte om jag vill se valvakan på söndag.

Tankar

Jag mår sådär. Att det blev ett sådant bakslag att jag åter hamnade på 25 % jobb har tagit mig hårt. Jag har svårt att inte hamna i analyserande. Var det att jag gick upp i tid som gjorde att jag blev sämre? Var det att jag under tre veckor mitt i semestrarna var satt på en annan sorts arbete än vad jag haft hela våren och som för mig tydligen inte funkar att göra på 50 %? Var det framförallt känslan av att vara otillräcklig, när jag inte, pga tidsbegränsningen, kunde göra arbetet på den nivå jag är van vid? Var det allt eller inget?

Tankarna snurrar. Varför?

Sedan olyckan har jag inte tänkt mycket varför. Visa kollegor tycker att det är konstigt. Att om en sådan liten skit-skada hade drabbat dem och givit så stora konsekvenser så hade de frågat sig varför. Varför just de? Jag har inte tänkt så, inte alls. I början orkade jag inte. Och när jag väl efter några månader fick orken tillbaka så dök ändå frågan inte upp. Den var väl inte relevant, det var som det var. Nu däremot, nu kommer de. Frågorna, tankarna.

Samtidigt händer det också annat i livet som påverkar. Ända sedan olyckan har A i princip bott hos T. Som tur är så är han en förnuftig karl och dessutom snäll och jag bor femtio meter från skolan så jag har nästan träffat A varje dag ändå. Åtminstone fem dagar per vecka, under tiden har T diskat, lagat mat, gjort det jag behövt för att kunna underlätta min tillvaro. Ibland har vi spelat spel eller gjort något roligt tillsammans. I maj hade jag börjat kunna ha A en eller två dagar på en tvåveckorsperiod och i juni hade jag henne en dag varje vecka. Och med det menar jag att vi var här, hemma, vi åkte inte bort någonstans där jag fick assistans, utan jag hade henne med allt vad det innebar och T kom inte förbi. Fram tom april diskade han hos mig nästan varje vecka, men i maj behövdes det bara första helgen i månaden och sedan klarade jag det också.

T har varit sjukskriven i många år. De sista åren har han jobbat 25 % i någon form av arbetsträning. Men i maj fick han äntligen ett riktigt jobb! På 25-50 %. Naturligtvis obekväma arbetstider. Men i maj var det fortfarande mest tidiga mornar. I juni däremot, samma veva som jag gick upp i tid och A gick mot skolavslutning började han jobba kväll. Det blev pizza två gånger per vecka för A och mig. Sen kom sommarlovet, jag hade semester och hade redan innan den börjat bli tröttare. Vi kunde väl ha A på fritids, säga att det var T:s vecka, men eftersom jag hade semester var det gränsfall om det var tillåtet och A hade ändå simskola varje förmiddag som jag var tvungen att hämta/lämna till. T jobbade långa pass, A:s släktingar på hans sida var på besök, jag försökte ta det lugnt men det var svårt. Det är ju A:s familj som hon älskar. Det är fortfarande delvis min familj. De och vi måste ju få träffas. Efter de två veckornas semester, då jag helt plötsligt går från att vara ansvarig för A en dag per vecka till att vara det över hälften av tiden, var jag väldigt trött. Sliten. Och då kom extra allt på jobbet, samtidigt som T började jobba mer kvällar.

Jag började ha svårt att vara i närheten av A, mycket ljud gjorde mig galen och runt en åttaåring är det ljud. Hon var nog tom lugnare än vanligt men jag fixade det inte. Vi var hemma hos några vänner. Det var alltid lättare för mig att åka någonstans med A, vara med andra vuxna. Bara det att man är två eller tre vuxna som umgås gör att det blir en avlastning, även om det sociala naturligtvis i sig kan fresta på också. Jag pratade om hur jag mådde, att jag var sämre och inte visste varför. Jag la upp mina funderingar att det kunde vara att jag inte klarade av det, eller det.. Då sa A, eller så är det att du inte orkar med mig. Och det gjorde så ont i hjärtat då. För det stämde ju, men jag ville inte att hon skulle känna så.

Summa summarum. Vad som gjort att jag blev sämre är svårt att säga, det finns naturligtvis många faktorer, ett enskilt svar är svårt att hitta. Men tankarna finns där. Är det min personlighet? Är det kanske utbrändhet ändå, fast företagshälsovården bestämt säger att det inte är det. Jag har blivit skörare psykiskt och jag svänger i mitt mående. Men nu ska jag sova så fortsättning följer.

längt

Åh vad jag längtar till skolstart, vardag, rutiner. Allt sånt där tråkigt, jobbigt. Men den här sommaren har jag mått så dåligt och det har varit ett sånt pusslande att nu kan det bara bli bättre.

Huvudet

Jag tänker varje vecka att jag vill blogga, men orken finns inte där.

Jag jobbar 25 %. Jag har varit hos företagshälsovården som med bestämdhet säger att det inte är utbrändhet. Jag var orolig för det eftersom att jag var så trött veckan innan hjärnskakningen att jag började gråta på jobbet. 25 % funkade successivt bättre och bättre under våren, i maj kunde jag ha A boende hos mig en, kanske två dagar varje vecka.

I början av sommaren gick jag upp på 50 %. Det funkade i en och en halv vecka, sen kom tröttheten. Jag hade semester i två veckor men kom tillbaka till jobbet mer knäckt än innan semestern (dålig planering, vi trodde att A inte fick vara på fritids när jag hade semester och T jobbade långa timmar och tidiga morgnar). Sen följde tre veckor på jobbet då jag var placerad på en position som är omöjlig på 50 %. Jag kraschade. Helt plötsligt hade A inte bott hos mig på tre veckor, jag hade inte duschat på en. I maj behövde T bara komma hit och diska en gång, nu klarade jag ingenting själv. Jag blev mer och mer spänd i ryggen, yrseln kom tillbaka.

Jag hade en vecka då jag var på jobbet på 50 % men gjorde kanske 20 % jobb, sen ökades min sjukskrivning. Jag var med A på affären och ljudet av korgens hjul mot golvet gjorde att jag bara ville skrika.

Nu har jag haft semester två veckor igen. Första veckan var hemsk, men andra veckan har faktiskt varit semester. Jag reste bort med A och en barndomsvän med familj. Jag åkte snålskjuts på dem, men inte för mycket. Det var bra. Och även om jag är enormt sliten är jag bättre lön när jag gick på semestern.

Nu jobbar jag en vecka och sedan är det ytterligare en veckas semester.

Att räkna steg

Jag minns de dagarna när A lärde sig gå. Hur vi räknade hennes steg. Te steg den dag, sju nästa. Sen gick det några dagar och sedan klarade hon plötsligt sexton steg.

I somras räknade vi igen. Antalet simtag.

I dag tog hon för första gången nässpray själv. Fem minuter senare kräktes hon på golvet. Livet just nu..

25 %

Jag jobbade på 50 % i två veckor. Andra veckan orkade jag ingenting hemma. Jag duschade inte, lagade ingen mat, åt inte ens av det jag hade i frysen. Satt bara och stirrade tomt framför mig. Sen blev jag sjukskriven på 75 %. Så i en månad nu har jag jobbat 25 %. Och det funkar. Vissa dagar är jag ledsen och gråter över att det skulle bli såhär illa. Jag känner mig hopplös och uppgiven och tänker att jag aldrig kommer bli bra. Andra dagar är jag tacksam över att 25 % faktiskt funkar. Den här veckan har jag för första gången på tre månader haft A boende hos mig. Det finns mycket att säga om det, som nog kommer senare, men det har gått. Inte bra, jag har blivit sämre, men jag har ändå klarat det någorlunda. Längre inlägg kommer, både om hur det är att uppleva vården från denna sidan och om hur vardagen och jobbet egentligen funkar och hur tusan ska jag resonera om framtiden, men jag kände att jag ville ge ett livstecken från mig.