En dag i taget

Jag fortsätter jobba 50 %. På måndagen är det lika tungt som under föregående vecka. Detta funkar ju inte, jag väntar på att läkaren ska ringa. På tisdagen känns det oväntat nog bättre. Jag skriker inte på A på kvällen (att det ska bli synonymt med en bra dag känns inte gott i magen, men så är det). Inte heller på onsdagen. Jag känner att jag tar en dag i taget. Mensen kommer, det kanske bara var PMS…? Tror egentligen inte på det, men vill så innerligt gärna att det ska vara så.

Hela veckan går bra. Jag åker till mina föräldrar med A över helgen. Nu har jag jobbat en vecka sen helgen och varenda dag har varit så motig. Jag önskar att jag kunde beskriva hjärntröttheten men jag hittar inte riktigt orden. Jag lägger i ettan istället för backen när jag ska backa ut från min parkeringsplats. Kör in i ett trästaket i väldigt långsam fart. Inga skador på vare sig bil eller staket. Jag vaknar klockan 05 varje morgon, svettig och med axlarna uppdragna till öronhöjd. Jag får ont i musklerna kring skulderbladen. Jag tar en dag i taget, känner att det inte finns några marginaler, det är bara ren tur att jag inte rasar, för jag är på gränsen hela tiden. En dag i sänder, inte tänka på morgondagen. Vad behöver göras nu! Jag fixar det.

För varje dag som går ackumuleras dock tröttheten, segheten. När jag jobbar 25 % så känner jag att de 25 %en gör jag ett bra jobb. När jag jobbar 50 % så gör jag nog inte ens ett bra jobb hälften av de timmarna. Jag blir för trött i huvudet. Beskrev för en kollega att känslan är som att det är myrornas krig (det där som man såg nr det brusade på tv:n förr i världen, med vita och svarta prickar, och det liksom elektriska ljudet) inne i skallen. Hon uttryckte det ”Restless brain”. Jag får svårare att göra saker och ting. Missar att det är fina vinterdagar och att det vore kul att åka pulka med A, för jag fattar inte att möjligheten finns. Vet å andra sidan inte om jag skulle ha orkat det om jag begripit. Lägger kaffepaketet i tvättkorgen. Klarar inte att se på tv, för mycket ljud. Klarar att baka kaka och vara hemma hos vänner och spela brädspel, men dagen efter är jag helt slut. Orkar inte ha A som jag planerat.

Nu är jag ledig en vecka, sportlov med A. Sen om hon är mest hos mig eller mest hos T beror väl på hur min skalle mår. Vi ska hursomhelst bygga Lego, se på Anne på Grönkulla och Bilbo. Efter lovet kommer jag börja jobba 40 %. 50 % sjukskrivning, 40 % jobb (fyra timmar måndag, tisdag, torsdag, fredag) och 10 % innestående flexledighet. Om det inte heller funkar så blir det 25 % igen, men enligt ett speciellt schema som ska vara bättre för hjärnan och göra det lättare att sen öka till 50 %.

Jag tar en dag i taget. Försöker att inte tänka på hur läget är om en månad, om två. Men det är jobbigt. Båda veckorna som har varit så extremt tunga har varit sådana där jag haft A på helgen för att T har jobbat (hon bor fortfarande absolut mest hos honom, typ 12 av 14 nätter). Är det därför jag inte orkar. Men samtidigt så måste jag ju kunna ha min dotter. Tankar som snurrar. Jag har skrivit kortfattat till läkaren så att hon ska veta hur läget är. Jag bör väl ringa försäkringskassan också, men det väntar jag med några dagar. Nu ska jag vara ledig.

 

Annonser

Försök

Försöker se på tv, längdskidor från Ulricehamn. Jag får stänga av. Alla dessa människor som står bredvid spåren och hejar, jag klarar inte av ljudet, det blir för mycket.

Tveksam

Jag jobbar 50 % i två veckor. Det går ganska bra, ta i trä, och all annan skrock. Sen kommer onsdagen. Jag känner mig trött. Missar en stopp-plikt när jag kör bil. Men jag fattar i varje fall att jag har väjningsplikt. Och det är vid soptippen och ingen annan bil inom synhåll, men.. Torsdagen gör jag inget vettigt på jobbet. Kommer hem, trött, ilsken. Hämtar A som ska till kören. Tycker hon beter sig dåligt. När jag hämtar henne efter kören är det ännu värre. Hon har ont, kan inte gå, jag tycker mest hon är sjåpig, överdriver. Jag blir arg. Vi kommer hem. Hon gör läxan. Jag får tjata. Jag skriker åt henne flera gånger på en halvtimma. Sen lagar jag mat, ber om ursäkt. Förklarar att jag är så hemskt trött och känner som att jag inte hänger med i huvudet. Fredagen, jobbar. Efter jobbet har A musikskola. Jag tar med henne dit, sitter och stickar. Slappnar av. Vi tar oss hem. Jag är inte med i huvudet. Så trött och slut. Känns som att det är myrorna krig inne i huvudet, kan inte slappna av, drömmer oroligt på nätterna, vaknar tidigt, axlarna är vid öronen. Får ett sms från T att han fått extra-jobb på lördag. Blä. Åker hem till kompisar, spelar spel. Det går bra. Att umgås med vuxna funkar, det är att vara med A som tar mer energi än vad jag har just nu. Hur hon hela tiden vill visa upp saker, vill ha uppmärksamhet. Och jag skäms för att jag inte kan ge henne det, för att jag blir irriterad, skäller, inte har vare sig tålamod eller ork, inga marginaler.

Idag kom mensen, hoppas att allt bara blev värre av pms, även om jag är rädd att jag inte fixar det här.

50 %

Sedan två veckor testar jag igen att jobba femtio procent. Jag började med att vara ledig tre dagar. Och även förra veckan var jag ledig en dag. De första tre dagarna jag jobbade kände jag mig väldigt tveksam till om det skulle gå. Men sen var jag ledig en dag för att jag skulle till min läkare (insåg att med två timmars bilresa till och från doktorn, jag har bytt läkare och är så nöjd med det, så skulle det vara idiotiskt att jobba innan läkarbesöket för då skulle jag inte kunna fokusera alls) och väl där fick jag en mycket mild utskällning kring exakt hur jag hade lagt upp försöker på femtio procent. Jag fick direktiv på arbetstider, arbetsuppgifter, vad jag skulle göra på lunchen mm. Sedan har jag testat det i fyra dagar och det känns lovande. Jag blir trött. Jag känner sett som att jag mest glider runt, men det funkar och är bara tänkt att vara såhär en övergångsperiod i början. Hoppas!

Testar

Testar lite försiktigt att jobba femtio procent. Började igår. Och även om jag är trött tror jag att det mest beror på förkylningen som hänger sig kvar. På tisdag ska jag till läkaren, känns bra att testa innan dess.

Långsamt

Långsamt blir jag bättre. Fortfarande rejält förkyld, men det tar sig hela tiden. Inser hur mycket den här influensan, eller vad det nu var, har ställt till det. Jag är fortfarande sjukskriven deltid för hjärnskakningen och innan jul skulle jag ha haft ett besök hos min sjukskrivande läkare som fick ställas in pga feber. Min sjukskrivning går ut idag och det hade varit skönt att ha det där besöket gjort så att jag hade kunnat få råd och tips om fortsättningen. Jag har nämligen precis bytt läkare och även om jag träffat denna läkare en gång förut så är detta första besöket sedan hon tog över sjukskrivningen så det är ett viktigt möte. Jag missade också avstämning på sjukgymnastik och en rotfyllning så livet är spännande nu..

Nu i veckan ska jag sätta mig och klura ordentligt på hur jag tror att jag ska kunna öka på arbetet. Tänka igenom de lärdomar jag fått av 2018s misslyckanden och se vad jag kan göra förr att underlätta för mig själv.

Gott slut och början

2018 avslutades hos goda vänner. Samma som jag firat med de sista fyra nyåren. I år var både A och T med. Vi åt samma mat (anka) som vi ätit två gånger tidigare, det är så himla gott att vi börjat fundera på att ha det stående varje nyår. Vi spelade spel, barnen lekte att de var lejon, vi tog det lugnt, skålade och sa sen godnatt och hejdå. Så himla perfekt efter den här sjukdomsfyllda julen.

2019 började med mer spel, jag och A har redan hunnit med sex partier, fyra olika spel varav ett var premiär och idag tog jag mig faktiskt till jobbet för första gången på tre veckor. Sen kom jag hem och började se på Anne på Grönkulla med A. Rödhåriga, pratglada med livlig fantasi, det finns vissa likheter..