Att räkna steg

Jag minns de dagarna när A lärde sig gå. Hur vi räknade hennes steg. Te steg den dag, sju nästa. Sen gick det några dagar och sedan klarade hon plötsligt sexton steg.

I somras räknade vi igen. Antalet simtag.

I dag tog hon för första gången nässpray själv. Fem minuter senare kräktes hon på golvet. Livet just nu..

Annonser

25 %

Jag jobbade på 50 % i två veckor. Andra veckan orkade jag ingenting hemma. Jag duschade inte, lagade ingen mat, åt inte ens av det jag hade i frysen. Satt bara och stirrade tomt framför mig. Sen blev jag sjukskriven på 75 %. Så i en månad nu har jag jobbat 25 %. Och det funkar. Vissa dagar är jag ledsen och gråter över att det skulle bli såhär illa. Jag känner mig hopplös och uppgiven och tänker att jag aldrig kommer bli bra. Andra dagar är jag tacksam över att 25 % faktiskt funkar. Den här veckan har jag för första gången på tre månader haft A boende hos mig. Det finns mycket att säga om det, som nog kommer senare, men det har gått. Inte bra, jag har blivit sämre, men jag har ändå klarat det någorlunda. Längre inlägg kommer, både om hur det är att uppleva vården från denna sidan och om hur vardagen och jobbet egentligen funkar och hur tusan ska jag resonera om framtiden, men jag kände att jag ville ge ett livstecken från mig.

Hjälpars

Nu har jag jobbat 50 % i en vecka, och det vette katten om det går. Jag har experimenterat, och är tacksam dels att jag den här veckan skulle varit iväg på kurs som blev inställd så jag inte riktigt varit schemalagd någonstans, dels att min arbetsgivare låtit mig experimentera.

Det jag kom fram till efter de två första dagarnas försök av 4 timmar på raken var att det inte fungerade. Efter två timmar ungefär sitter jag och känner hur rullgardinen inne i huvudet går ner och jag kan inte tänka. Så resterande två timmar har ägnats åt konstruerade nödlösningar som att försöka fixa en bättre arbetsstol, anmäla olyckan som arbetsskada osv.. Samtidigt en känsla av att det är orimligt att skattebetalarnas pengar ska gå till att jag städar mitt skrivbord. Men jag har inte kunnat tänka, varit yr och illamående. Sen har jag kommit hem och däckat totalt. Inte kunnat se på tv, inte kunnat läsa bok, bara suttit och stirrat framför mig, möjligen spelande ett hjärndött spel på plattan.

Dag tre testade jag att sömntablett på natten och på dagen ta tjugo minuters paus på en säng. Tyvärr var det massa spring i korridoren utanför den sängen, och massa prat, så det funkade inte heller. Sömntabletten gjorde att jag sov fem timmar istället för fyra…

Den här veckan har nämligen också sömnbristen slagit till. Jag har alltid, alltid varit en nattsuddare. Sen jag var tonåring och låg och läste böcker till tre tills granntanten talade om för mamma och pappa att det ofta lyste på mitt rum på nätterna. Jag tror inte jag slutade läsa, men jag började dra ner rullgardinen. Sedan var det bättre under åren jag och T bodde ihop. Han fixade inte lika sena nätter, så vi kanske la oss vid midnatt i varje fall. Men efter skilsmässan har jag ballat ur fullständigt och inte har det blivit bättre av att A har haft (och har) så stora sömnproblem som hon har. Den här veckan har en inneboende stress tillkommit. Jag blir orolig över att jag inte funkar. Att jag inte får ihop det i huvudet. Jag funderar på varför det har blivit så. Om några veckor ska jag på skidsemester och åka slalom med A på hennes sportlov, kommer det funka? Sen ska jag till Göteborg två veckor, till Sahlgrenska på special-utbildning, kommer det funka? 8 timmars arbetsdag och 4-5 timmars pendling på det… Sen ska jag på kurs.. Och jag ligger och blir bara mer och mer stressad. Och stressar över att jag inte somnar.. Hur ska jag kunna bli frisk om jag inte sover? Hjärnan måste få vila! Men jag sommar inte, stress, stress.. Somnar inte. Och när jag väl somnar så vaknar jag långt innan klockan ringer, fortsatt stressad.

Dag fyra testade jag sovmorgon, då slapp jag stressen över att inte somna, när väckarklockan stod på 8.50. Sen jobbade jag två timmar, sen två timmars paus då jag gick hem på lunch och vila och sen tillbaka för ytterligare två timmars paus. Det gick bättre.

Fredag testade jag samma upplägg och jag fick faktiskt gjort saker. Saker som jag borde gjort i april i fjol men inte haft tid för, nu blev de klara! Jag kunde avlasta en kollega. Det var skönt. Och framförallt skönt att jag ärligt kunde svara ja när han undrade om jag hade möjlighet att hjälpa honom med en tuff sak som han hade svårt att hinna med och som tog en och en halv timma att göra. Och på kvällen var jag pigg. Jag gick en promenad på vägen hem (trots allt gående till och från jobbet) och hämtade ett paket på posten. När jag kom hem tog jag ner julgardinerna i två rum. Och lagade mat.

Nästa vecka blir det samma arbetstider som på slutet av denna veckan utom på tisdagen då jag ska var med i ett möte på eftermiddagen. Det känns okej. Jag har bokat in lite saker som måste göras varje dag, men inte mer än en och en halv timme sånt per dag (utom tisdagen) och det känns bra. Sjukskrivningen blir naturligtvis förlängd, oklart hur länge. Jag hoppas att nästa vecka funkar bättre, för denna har varit ganska vidrig, med mycket oro och funderingar över framtiden. Och saknad av A. I tre veckor har hon bott hos T eftersom jag inte orkar. Sen träffas vi i varje fall minst varannan dag, men det blir inte samma, särskilt inte nu när jag jobbar igen och trots att jag bara jobbar halvtid är borta hemifrån mellan 9.15 och 15.45 ungefär.

Nacken

Och jag tycker det är konstigt att jag inte hade något bekymmer med nacken annat än stelhet innan jag började jobba igen. Jag kunde duscha utan problem. Så nacken är värre nu. Men läkaren skrev ont i knä och förkylning på sjukintyget så nacken är dåligt dokumenterad. Men det ska jag ta tag i på måndag!

Nuläge

Julen var härlig. Jag mådde bra, var lite tröttare än vanligt, men inte värre än så. Vi hade en sjukstuga utan dess like. Fem med influensa, en med feber och urinvägsinfektion, jag kräktes. A var den enda som mådde helt bra hela julen, tack och lov för det.

Vi firade nyår med en vän och hennes familj, jag och A. Mysigt, intensivt. Barnen hade jätteroligt tillsammans men vi tyckte nog alla det var skönt när vi åkte hem på nyårsdagen.

Den andra januari skulle jag börja jobba igen. Första jobb-dagen på tre veckor. Natten till den dagen hade A svårt att sova, hon vaknade, kunde inte somna om och klockan 01 satt vi i köket och åt gröt. Jag var knallförkyld och hade svårt att sova av den anledningen. Första jobb-dagen på tre veckor funkade inte. Jag gick till jobbet, kände mig ganska fräsch och tyckte inte att det var några större problem, men när klockan var 11 var jag helt tom i bollen.Jobbade på i en timma till men kände att jag inte riktigt hängde med, klarade inte att koncentrera mig. Lunch, vi diskuterade den politiska situationen i Iran eller något sånt. Ett samtal som jag normalt skulle ha svårt att hänga med i för jag har tyvärr väldigt dålig koll på omvärlden. (Tyvärr eftersom att jag önskar att jag hade bättre koll, jag vill hänga med, vill förstå, men jag ser typ på tre aktuellt-program om året. Det prioriteras bort i allt det vardagliga som måste göras.) Jag hängde inte med alls. Lyssnade knappt. Efter lunch satt jag och stirrade rakt fram på min dator i två timmar, sen jobbade jag halvhjärtat i en och sen gick jag hem tidigt för jag gjorde ändå ingen nytta. Men kanske var det bara att jag sovit dåligt och var så förkyld?

Natten till den tredje kräktes A. Oklart varför. Inget illamående varken före eller efter. Hon hade varit uppe på toa två minuter innan kräkningen och mått helt bra. Hon hade ätit sushi och kanske att den hade varit dålig på något sätt. Jag blev glad att hon kräktes (ond mamma) för då behövde jag inte fundera på om jag skulle sjukanmäla mig för förkylningen eller gå och jobba. Jag vabbade gladeligen de två dygnen som krävdes för att eventuell smittsamhet skulle vara överstånden. Bortsett från att jag inte blev bättre. Jag kände att jag inte hängde med i huvudet, jag blev snarare sämre för varje dag som gick. Det värkte i nacken och jag klarade inte att koncentrera mig, att fokusera. Ljud var jobbiga.

På torsdagen gick jag till vårdcentralen och blev sjukskriven. Två och en halv vecka på heltid och två veckor på halvtid. Och där är jag nu. På måndag ska jag börja på halvtid är tanken.

De här veckorna har varit svåra. Det tog två veckor innan det började vända. Gick jag en tio minuters lång promenad blev jag groggy i huvudet och hängde inte med. Klarade inte att se på tv. Jag började märka att nacken var känslig och landade i att jag nog fått en whiplash där i fallet också. Denna veckan har jag kunnat gå korta promenader utan att må dåligt, men om jag tvättar håret blir jag vimmelkantig resten av dagen och också lite illamående, så jag måste öva på ett annat sätt att tvätta håret. Jag antar att det blir för mycket rörelser i nacken när jag gör det som jag är van. Förra gången jag tvättade håret, i helgen var jag illamående även dagen efter. Idag har jag inte varit illamående utan bara vimmelkantig.

Jag känner mig sämre än när jag skulle börja jobba förra gången. Jag märker att nacken blir trött om jag ska ha huvudet uppe för länge. Jag håller på med sjukgymnastik och det har hjälpt. Samtidigt är jag mer medveten om problemen nu än förra gången jag skulle börja jobba. Och det är skönt att det är två veckor på halvtid. Men jag är orolig för hur det ska gå på måndag. Om det kommer funka eller om jag blir sämre igen i några veckor. Jag vet liksom inte vad jag ska förvänta mig. Och det är jobbigt.

A har bott hos T i två veckor nu.  I morgon ska hon och jag gå på stan och fika efter skolan. Men hon får sova hos T någon vecka till tror jag.

November

Hittar igen en gammal chat från november 2014, grät flera gånger på jobbet under en dag, var för trött och därmed känslig för all kritik, som dessutom framfördes på ett dåligt sätt.

Minns november 2016, hur jag gick hem gråtande från jobbet flera gånger. Hade jobbat för mycket (flera månader) med en kollega som inte gick att jobba tillsammans med och som inte längre är kvar. Jag fick göra två personers jobb och dessutom försöka handleda henom.

November 2017, gråter på jobbet. Återigen gjort två personers jobb.

Jag kanske helt enkelt ska vara ledigt en vecka i slutet av november 2018?

Olycka

Det är en fredag i början av december. Jag har haft för mycket att göra på jobbet, inte orkat något. Har inte julpyntat, men hämtat kartongerna från förrådet. Nu står de i vardagsrummet och tar upp plats och lägenheten blir stökigare för varje dag som går. A har fyllt 8, det har varit kalas och fest och gäster och roligt, men jag är trött. Nästa år ska jag börja julpynta redan i slutet av oktober så det är påbörjat när A fyller, inte att jag måste lägga massa energi på det efteråt.

Det är en fredag i början av december. Jag är i Göteborg, ska på föreläsning i jobbet och sen fest på kvällen. Egentligen orkar jag inte. Men jag har bestämt att äntligen försöka få till lite julstämning. Så jag har bokat hotell. Ringt T och sagt att han gärna får följa med om han vill, det är bokat och betalt. Jag tänker att vi ska gå på Jul på Liseberg, få julstämning. Han har inte heller orkat, en god vän till oss båda, men barndomsvän till T gick bort någon månad tidigare och T har precis varit iväg på begravning.

Jag går av tåget i Göteborg, går några hundra meter och sen vet jag inte vad som händer. Jag ramlar rakt framåt utan att ta emot mig. Slår i glasögonen så de böjs sönder, slår i näsan, slår nästan helt igenom läppen. Jag vaknar till. Jag blöder, från näsa, tinning och mun. Från knän. Folk kommer fram, ger mig näsdukar. Jag ligger mitt på en väg. Vet inte vad som hänt. Mina händer är blodiga, jag ser hur det droppar blod på jackan. Jag har ont. Jätteont. Jag får hjälp för att resa mig upp, plötsligt ligger jag på rygg igen, någon håller upp mina ben. Jag svimmade visst.

En av de som slöt upp hade gått tio meter bakom mig. Hen är läkare. Tror att jag snubblade. Hen tror inte att jag behöver åka till akuten. Det tror inte jag heller. Jag blöder mycket. Jag får hjälp till ett ställe där jag kan sätta mig ner. Jag får te med mycket socker i. Får gå på toaletten, tvätta bort blodet, snygga till mig. Stoppa upp en stor klump toapapper i näsan som fortfarande blöder. Byta till reservstrumpbyxorna som jag hade i handväskan. De är tydligen för små. Messar T och ber honom ta med reservglasögon.

Jag har en och en halv timma på mig innan föreläsningen jag ska på börjar. Jag tar mig ut på stan, med klumpen papper i näsan. Först till optiker. Undrar om det går att böja rätt glasögonen. Kanske. Antingen går det, eller så går de av, de kan inte garantera något, men som de är nu går de inte att använda. Mina nya glasögon, knappt tre veckor gamla. Hon är borta en stund, kommer tillbaka med hela glasögon. Sedan köpa strumpbyxor i rätt storlek. Jag är lite snurrig i huvudet känner jag. Måste få i mig något att äta. Det går inte. Jag blöder fortfarande från munnen och det gör ont att äta. Jag blir lite illamående.

Mot föreläsningen. Blåslagen med begynnande fläskläpp. Blodig jacka (men det syns inte för den är mörkblå). Tydligen blodig klänning också men det upptäcker jag inte förrän åtta timmar senare. Lång föreläsning. Tre timmar utan paus. Jag blir snurrig, känner av att jag inte ätit något på hela dagen. Kissenödig. Till slut blir det en påtvingad paus, det är inte bara jag som behöver gå på toa. Jag springer ut.

På kvällen är det fest. Jag mår bra, men har ont överallt. Haltar, näsan gör hemskt ont. Tolv timmar efter fallet kommer jag till hotellet. Det är fint. En skål med godis och chips på rummet. Smoothie. Jag är trött och sover djupt den natten. T får i uppdrag att kolla av att jag är väckbar under natten. Gärna utan att väcka mig. Det lyckas han med.

Nästa morgon är jag seg. Vi äter sen frukost, sen sover jag en stund igen. Jag inser att Liseberg och karuseller är ingen idé för min del. Vi börjar på stan. Lush, NK:s julskyltning, julspel utanför domkyrkan med livs levande kamel. Försöker fixa julklapp åt syrran. Äter god lunch. Tillbaka till hotellet igen. Jag behöver sova en stund igen. Vi ställer in Liseberg, kanske på söndagen. Ser på film på hotellet. Tar reda på vem som är jour på söndagen hemma. Jag sover gott. På söndagen mår jag sämre. Känner mig tung och seg i huvudet. Ostadig. Börjar inse att jag behöver nog undersökas av någon. Orkar inte sitta på Sahlgrenska-akuten i flera timmar. Mår inte bra. Börjar storgråta. Orkar inte ställa in Liseberg, vill inte göra A besviken. T fattar beslutet. Vi tar nästa tåg hem.

Väl hemma äter jag lite innan jag åker till akuten. Inser att jag kommer inte få äta när jag väl kommer dit. Vi blir kvar några timmar. Röntgen av hjärna och ansikte. Det ser bra ut. Sjukskriven två veckor.

Dagarna som följer fortsätter jag försämras. Är ostadig och darrig. Får ringa T när jag ska till tandläkaren för jag klarar inte att gå själv. Haltar. Han tar hand om mig. A bor hos honom, men de kommer förbi varje dag efter skolan. Lagar mat, myser.

Julstämningen går det uselt med. Jag mår för dåligt, sover 14 timmar per natt, T är hos mig för mycket så inget blir gjort hos honom heller. Fem dagar innan julafton får jag upp julgardinerna, då har jag börjat bli bättre. Plastgranen kommer upp, pyntas. Nästan allt julpynt ligger kvar i julkartongerna som nu flyttat till mitt sovrum. Vardagsrummet och köket ger i varje fall lite julstämning. Två dagar innan jul bjuder jag ut T och A på restaurang. Sjukskrivningen går ut och jag ska vara ledig i mellandagarna. Det känns skönt.