Tappar det

av

Det är stökigt på jobbet, och jag vet inte om jag orkar. Så hoppas att jag kan skriva lite här för att sortera det som snurrar i huvudet, men det mesta kommer nog bli lösenordsskyddat. Vi får se var det landar.

COVID-19, del 6

av

Jag träffar mina första Covid-patienter. Efter en månad på sjukhus är det dags för utskrivning. Så lång vårdtid, så sjuka, vilken jävlar anamma som krävs. Det är lång väg tillbaka. Det uttalade målet att till jul ska hen vara sig själv. Rehabilitering.

Ytterligare kollegor smittas, denna gången närmre. Vi funderar på sommarschemat, kommer det hålla? Hur löser vi det om A blir sjuk? Om både A och B är sjuka? Om…

Samtidigt fortsätter min egen rehabilitering. Jag är inte längre sjukskriven. Sedan en dryg månad tillbaka. Men tanken var att jag från de tidigare 75 % skulle öka gradvis, långsamt, till 100 %. Det har inte funkat, av många anledningar, där nog Covid är den minsta.. Jag hamnade ganska snabbt på 90 % och har nu jobbat 95-105%. Det håller inte. Jag märker hur hjärnan blir rörigare. Orken tar slut. Jag funkar hyfsat på jobbet. Tillräckligt. Men hemma.. Köper hem mat som jag inte orkar tillaga. Pizza, sushi, fylld pasta blir ersättare. Samtidigt är även mitt försämrade läge nu bättre än mitt läge för dryga året sedan. Så jag funderar på åtgärder, men det är inte så lätt just nu eftersom cheferna har händerna fulla med allt som rör Covid. Och snart är sommaren här..

Det har hittills inte blivit lika illa som förväntat med Covid. Inte här. Men vi är fortfarande i en väldigt lång platåfas som inte heller är stabil. Den har några oroande gupp på sig. På uteserveringarna kommer borden ut, men jag vet inget om avstånd mellan borden, för jag går inte tillräckligt nära för att se. Vi börjar avveckla akut-vårdplatser för att istället utveckla rehab-platser. Men med stor möjlighet att backa avvecklingen om det behövs. Ingenting är stabilt och förutsägbart denna konstiga vår.

COVID-19, del 5

av

Det har gått åtta veckor sedan den första patienten lades in på sjukhuset med Covid. Och stormen har inte kommit än. Men visst är det ansträngt. Vi anställda flyttas, snabbutbildas, är helt plötsligt satta med nytt ansvar i vare sig situationer eller miljöer som vi är vana vid, med kollegor som vi inte känner. Rutinerna förändras snabbt, framförallt kring vilka patienter som ska bedömas var. Ofta ändras det från dag till dag, ibland oftare. Trots det känns det som att vi har kontroll. Kanske för att det är svårt att ha överblick.

I DN läser jag att i hela Sverige ser man att mindre städer inte påverkas i lika stor utsträckning av Covid. Färre smittade.

Det är ungefär en månad kvar tills vi, i min lilla ände av Sverige, beräknas nå max. På jobbet har jag en Excel-fil där jag för in antalet inneliggande. Än så länge stiger antalet, vi är inte i närheten av en platå.

Jag chattar med en bekant på Internet. Vi spelar ett online-spel tillsammans. Hon skriver att vi inom vården är superhjältar. Att jag ska vara rädd om mig. Hon tänker att vi inom vården är så otroligt noga och koncentrerade när vi jobbar att det nog är lätt hänt att vi släpper garden när vi är lediga. Jag skrattar. Hon har så rätt att det blir pinsamt. Vi är så noga, tvättar händer, länge med tvål och vatten. Spritar både händer och underarmar. Spritar stetoskop och blodtrycksmanchetter. Och sen, sen går vi på stan och håller handen på ledstången till trappräcket.

I världen närmar det sig fyra miljoner som blivit bevisat smittade, över 250 000 döda, men det kommer hela tiden uppgifter som visar hur det skiljer sig mellan länder i hur vi redovisar våra döda, så det verkliga antalet döda kommer det nog ta lång tid innan vi har ett hum om.

Mitt i pandemin, mitt i krisen, inspireras jag också av alla initiativ som kommer från delar av kultur-Sverige. Guidade rundturer på museer. Hemma-konserter. Opera-föreställningar som streamas. Jag hoppas att en del av all den kreativitet som nu märks kommer att bestå även när krisen är över.

Efterlängtat

av

Igår träffade jag för första gången på sju veckor mina föräldrar. Jag och A åkte dit för att mina sommardäck till bilen ligger i pappas garage, och nu behövde de komma på. Det var konstigt. Det inte få kramas. Vi körde armbåge som hälsning när vi kom och fot som hejdå när vi åkte. Var ute stora delar av dagen. Klippte fläder-busken, rensade kojan, tittade på hus på hemnet. Beundrade rabatter, levererade hallon, fick med mig en schersmin som förhoppningsvis överlever. På vägen hem larmade bilen för lågt lufttryck i däcken åtta gånger. Gillar inte den sociala distanseringen.

COVID-19, del 4

av

Nio dagar ytterligare har gått. Antalet inneliggande har varit stabilt. Men till idag ökade det. Jag tittar siffrorna varje dag. Men det händer inte mycket. Det känns som att vi befinner oss i ett vakuum, i väntan på att något ska hända. Vi planerar att öppna ytterligare en karantän-avdelning, men ledningen säger nej. Istället får ambulanser i mängd skjutsa människor fram och tillbaka mellan sjukhusen. Så många ambulanser finns nog inte.

I en månad har antalet patienter som ligger inne för andra saker, hjärtinfarkter, stroke, andra infektioner varit otroligt få. Avdelningarna har bara varit halvfulla, om ens det. En dag hade vi fem patienter på tjugo platser. Vi förbereder oss. Men oroar oss. Hur stor del av dödligheten kommer orsakad av rädsla att få Corona? Var är alla patienter? Det kan gå en dag på akuten med bara fyra patienter, normalt har vi många, många fler. En morgon var det ett gäng kollegor som berättade om natten och den enda patienten de hade träffat. På 12 timmar. Var är alla patienter?

Alla reagerar olika på situationen. Normalt kloka kollegor blir plötsligt domedagsprofeter. Normalt hypokondriker, infektionsrädda kollegor säger att vi måste följa direktiven och bara använda skyddsutrustning på rätt indikationer. Döden, döden, döden… Jag tänker på en annonskampanj som var för kanske fem år sedan i samband med donationsveckan. Först körde de en test-kampanj. ”När du dör….” Den gick inte att ha, man läste inte längre, blev chockade över tanken på sin egen dödlighet. De fick ändra texten till ”Om du dör…” Jag vet inte om det är sant, eller bara en vandringssägen, men det säger något om tiden vi lever i.

Tankarna snurrar. Kommer semestrarna att ställas in? Om jag får semester, vad kan vi göra då? Blir det simskola? Skolavslutning? När kan jag träffa syskonbarnen igen? Vad ska jag äta till middag? Livet!

COVID-19 del 3

av

Över 2 miljoner smittade och 130 000 döda i världen enligt samma bristfälliga statistik. Om det fanns obegränsat med testkapacitet skulle siffran vara mycket högre. I Sverige är 1200 sjuka. Det kryper närmre. Några på jobbet är lindrigt sjuka, en kusins man har blivit frisk igen. Sjukhuset går upp i förstärkningsläge efter att ha varit i stabsläge i en månad. På en vecka har antalet smittade patienter som ligger inne fördubblats. Rutiner för hur patienter ska fördelas mellan olika sjukhus/kliniker/avdelningar förändras flera gånger per vecka. Vi försöker ligga steget före och än så länge har min enhet lyckats med det. Tror vi i varje fall, även den känslan förändras ofta. Smittskyddet på sjukhuset har gjort någon form av beräkning för när sett väntas vara värst/mest. Även om datumet förändras hela tiden så är det över en och en halv månad kvar så detta kommer finnas med oss under lång tid.

Påsken tillbringades med T och A. Chefen tyckte att vi bara i yttersta nödfall fick resa utanför länet så vi bestämde att fira med kompisar, men förkylning satte käppar i hjulet. I stället blev det lekplats-häng Skype med farmor då vi målade ägg. Det var härligt.

COVID-19 del 2

av

Dottern har påsklov och jag är ledig från jobbet. Det var tal om att vår ledighet skulle ställas in, men eftersom det inne dragit igång på allvar här än så fick jag ledigt. Men kollegorna vet om att jag kan avbryta ledigheten närhelst och fritids är också förvarnat. Jag läser jobb-mailen frekvent, läser nyheter på dn.se, följer folkhälsomyndighetens presskonferens, uppdaterar olika statistik-sidor (gillar Worldometers), och ser på olika webinarier, följer sidor för vårdarbetande med länkar till studier mm).

Första veckorna tyckte jag att det var spännande, en pandemi. Att jag skulle få uppleva det under min livstid. Successivt har det blivit mer och mer skrämmande. Andelen döda. Andelen svårt sjuka. Vart kommer det ta vägen.

Påsklovet hittills har dock mest inneburit rejält förkyld dotter. Snuva som rinner. LEGO-byggande. Igår var det ljuvligt väder, vi år ämne till kolonin, jag skrubbade äppelträdet rent från lav och mossa, A vattnade. Sen kom hennes bästa kompis och då kunde hon inte låta bli att leka med honom trots snoret som rann hos båda och jag blev förbannad så vi åkte hem.

Jag försöker hinna ikapp hemma. Har inte städat ordentligt i köket på evigheter. Två skåp har gått sönder, hyllorna har rasat och jag har varit trött och slut så jag inte har orkat ringa hyresvärden för att få hjälp med det. Dessutom har det varit för ostädat här så jag har inte velat ha hit hyresvärden. Nu känner jag ett behov av brådska. När kommer det braka loss på jobbet? Jag behöver ha ordning här hemma så att jag har ett ställe som ger lugn om/när kaoset kommer. Så jag städar, viker tvätt, rensar ut för små kläder från A:s garderob. Förbereder även på det privata planet.

Covid-19 del 1

av

Nu precis passerade vi en miljon som testats positivt för det nya Corona-viruset (och jag vågar inte tänka på hur många smittade det egentligen är med tanke på hur underskattat det verkar vara) och 50 000 döda (även det naturligtvis ett falskt lågt tal). Och det är bara början!

Tisdag för ca tre veckor sedan hade vi i min lilla ända av Sverige precis fått våra första positiva fall. Och där någonstans började det organiserade kaoset. Dagliga möten (ett tag Tre möten per arbetspass, bara om Corona och hur vi skulle förhindra att det fick fäste hos oss, vad vi skulle göra för att minska riskerna, den aktuella statistiken. Göteborg låg ca 10 dagar efter Stockton, vi ytterligare 10 dagar senare. Förbereda sig, vara proaktiv, tänka till, organisera.

Jag har tänkt varje dag att jag vill skriva ner för att minnas. Men nu har jag börjat.

Vad händer?

av

De två senaste inläggen publicerade visst sig själv. De låg i utkast-korgen, som provisoriska tankar. Det ena var åtminstone två år gammalt, kanske mer än tre.. Jag tog bort dem och ja dem i utkast igen, men undrar varför de lyckades publicera sig själv. Plattan låg i A:s rum, hon är inte här. Mycket märkligt.