Kroppslig skevhet

Min kropp är skrev. Små knoppar till bröst, breda omfångsrika höfter och lår. Kraftiga vader. Felproportionerlig.

Största problemet är klänningar, passar den nertill hänger den oftast som en säck runt brösten. Klänningar med ordentlig vidd i kjolen funkar ofta, men vill jag ha en klänning mer som ett fodral så måste den figursys.

Ibland blir skevheten komisk.

När hela släkten träffades och T sa att han kunde säga vilka av kvinnorna som var födda respektive gifta in i släkten. Breda höfter och kraftiga vader är ett särdrag som går igen hos min mormors och alla hennes åtta syskons barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag såg vaderna hos A redan när hon var nyfödd och blev glad.

När morfar försökte ge trettonåriga mig en komplimang och kommenterade mina hederliga, rejäla vader blev jag inte lika glad.

Nu senast var jag i Wien och provade kläder. Small på klänningen, annars hängde den löst över bysten. Extra large på kjolarna..

Skevheten.

Annonser

Conchita Wurst

Vi ser på Melodifestivalen, min dotter, mina föräldrar och jag. Dottern undrar över Conchita och jag får problem för jag vet inte hur jag ska benämna hen. Han eller hon. Dottern säger han, för han har ju skägg, jag säger hon för hon har ett kvinnonamn. Jag får fundera.

A och jag har pratat länge och mycket angående transsexuella. Vi brukar åka till medeltidsveckan varje år och en som i mitt tycke haft en av de bättre bloggarna angående att sy medeltida kläder är nu mitt uppe i ett könsbyte. Han (tidigare hon) har nu en blogg om det där jag lärt mig mycket. Jag nämnde det för T förra sommaren och A spetsade genast öronen. Hon frågade och jag berättade. Kände mig väldigt tacksam att jag precis läst mycket om det så jag visste hur jag skulle berätta. A verkade tycka att det var väldigt naturligt, men också spännande. Under året som gått har hon funderat mycket på det med könsbyte och ibland när vi ser på tv frågar hon om olika män varit flickor när de var barn. Hon har också frågar mig om olika personer i släkten bytt kön. Så hon har fått intrycket att det är ganska vanligt och något som ganska många gör. Jag har gett mig själv några mentala high-fives och känt mig riktigt nöjd med att jag lyckas förmedla det på ett så självklart sätt.

Men Conchita är en svårare nöt. Jag har inte läst något om henne, vet inte alls vem hen är egentligen. Men känslan är att det inte handlar om transsexualism utan snarare om drag. Jag förklarar för A att jag tror att vi ska säga hon för att det är en man som låtsas/leker att han är en kvinna. Det är som när A leker att hon är en katt, då kan jag ju inte säga ”kom nu flickan så ska jag klappa dig”, då förstör jag ju leken. Jag måste ju då prata om A som en katt, annars blir hon ledsen. På samma sätt tror jag att det är med Conchita och därför säger jag hon.

Så lägger jag till, för mammas och pappas skull ”för jag tror inte att han är transsexuell, jag tror att han är en drag”. Varpå A naturligtvis frågar vad en drag är. Jag svarar att det är en man som klär sig i kvinnokläder.

Varpå A klockrent säger
”Jag tycker inte att det finns några kvinnokläder!”

Och det var väl en av mina höjdpunkter som förälder.

Hård och kantig

Arbetsmiljön på jobbet förändras, trycket ökar och så också belastningen. När jag inte hinner det jag borde, hela tiden ligger efter, det blir svårt att göra ett bra jobb. Belastningen på akuten har ökat med 25 % på bara några år, det finns inte längre något utrymme till vila. När jag ser det som att jag har gjort en god gärning istället för en självklarhet när jag ringer upp den där oroliga patienten som väntar på provsvar istället för att skriva brevet som tar längre tid att nå henom.

Språkbruket förändras. Funktionella besvär, manipulativa patienter, hen vet precis hur hen ska göra för att få oss dit hen vill.. Vissa gånger är det sant, det är inte ord som används lättvindigt. Samtidigt sätter de en stämpel på patienten och det blir lättare att prata med den terminologin.

Jag suckar och stönar, det är jobbigt nu. Allt blir jobbigt. Att vara snäll blir jobbigt, att ta sig tid blir jobbigt.

Hela tiden pressen. Jag känner mig otillräcklig, kan inte så mycket som jag önskar, kanske inte heller så mycket som jag borde. Jag vill ha kaffe och kaka, inte prata med några fler patienter, anhöriga, konsulter. Imponeras av kollegorna som trots femtio år i yrket är snälla, tar sig tid, undervisar, förklarar för både mig och patienter. Minns samtidigt att för tio år sedan var just de kollegorna inte alltid de mest sympatiska, pedagogiska, vänliga. Det växlar.

De äldre kollegorna berättar om när de var unga. Vad lite man visste i världen. Vad snabbt man lärde sig det man behövde kunna. Vad mycket som hänt inom forskningen. Nya läkemedel, nya undersökningstekniker, nya molekyler i cellen, proteiner, enzymer, synapser, transportvägar, sjukdomsmekanismer. Hur de kunde jobba dygnet runt i en vecka för de visste att de fick sova gott varje natt ifall inte kriget bröt ut (bildligt talat). Hur jag är glad om jag får sova fyra timmar en natt. Hur deras hustrur flyttade med dem mellan arbetsplatserna, tog hand om barn och män, skötte markservicen. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att man kan behålla både empati och moral när man aldrig behövt känna sig ifrågasatt. När patienterna inte googlar diagnoser, sjukdomar, behandlingsalternativ men ändå inte förstår sammanhangen.

Sen tänker jag att jag gör det för lätt, förenklar för mycket. Det finns fantastiska äldre kollegor. Det finns fantastiska yngre. Det finns riktiga surgnetar bland både äldre och yngre. Jag märker att jag vill hitta en förklaring som inte inbegriper mig, för då behöver jag inte tänka på vem jag är och än viktigare vem jag vill vara.

Denna veckan har varit intensiv. Övertid på jobbet, svåra sammanhang, konflikter på avdelningen, många långa samtal. Jag har intagit rollen bad cop. Ska se om jag lyckas ta mig ur den i morgon.

Stockholm

Om två veckor ska jag och A åka till Stockholm och ha semester. Jag längtar. Det blir första semestern bara hon och jag. Jag behöver det! Så nu sitter jag och funderar på vad vi ska hitta på. Bästa hotellfrukosten? Roligaste museumen? Bästa parkerna? Godaste maten? Spännande!

Längt

Jag har inte träffat A på en vecka. Jag sitter i solskenet på betongtrappan i linne och sommarbyxor och väntar när hon kommer cyklande med sin pappa. Hon strålar. Hoppar av cykeln, T får ta den, springer till mig. Så sitter vi länge, länge där. Hon klappar mig på armen, följer prickarna med fingret, ritar tänkta linjer. Kommenterar att mitt hår blivit jättelångt när jag var borta, jag måste ha varit långt borta eftersom det växt så, hon hade velat vara med när det växte. Själv har hon klippt luggen kort när hon var hos mormor och morfar.

Tidig morgon

I fjol köpte jag mörkläggningsgardiner på våren. Den hör våren önskar jag att jag inte hade sett upp dem symmetriskt ovanför sovrumsfönstren utan de hade gärna fått sitta lite snett. När de bara täcker fönstret med fem centimeters marginal på varje sida hade det varit mycket bättre om det varit noll respektive tio cm på de två sidorna, för fem är för lite.

I helgen jobbade jag en av dagarna. Började jobba klockan nio. Innan dess hade jag
vaknat av att A sparkade på mig
försökt övertala henne att somna om
misslyckats
myst i sängen och spelar spel på paddan (matat drakarna)
ordnat frukost
ätit frukost
tillsammans med A diskat efter frukosten och middagen de två kvällarna innan
ordnat med jobb-packningen
sett halva filmen Narnia-häxan och lejonet

Sen kom T som skulle ha A över dagen, men som behövde vara i min lägenhet för att ta emot ett arkivskåp som jag köpt på blocket och som säljaren erbjudit sig att leverera till mig fem mil bort.
På vägen till jobbet fotograferade jag blommor i parken och var ombytt och klar med tio minuters marginal.

Jag kanske borde flytta mörkläggningsgardinerna.

Konflikträdd

Jag är så jädra konflikträdd. Rädd, rädd, rädd. Sticker huvudet i sanden, låtsas att det inte gör ont, ligger och gråter på nätterna när A sover. Och är sådär jobbigt glad emellan, för att dölja ledsenheten. Så kan det gå veckor, månader då allt känns bra men sen är det någon liten grej som gör att det kommer tillbaka igen.

En sådan situation har jag varit i på jobbet sista året. Nu i veckan lyckades jag, ivrigt påhejad av kollegan jag delar rum med, äntligen börja nysta i det hela. Och naturligtvis hade det växt sig mycket större i mitt huvud än vad som var rimligt, blivit elakare, involverat fler personer, gjort ondare. Nu var det som att jag stack hål på en ballong och det fanns inget kvar.

Varför lär jag mig aldrig? Det hjälper inte att låtsas som att problemen inte finns, det är (ofta/alltid?) bättre att ta tag i det.

Nu när det känns som att det har lossnat är det också lättare att skriva om det. Men det får vänta någon vecka till, för nu ska jag resa till Wien några dagar så jag måste packa.