Hur synen förändrades när jag blev förälder

Jag har alltid älskat bäbisar. Det började när jag var 2 år och mamma var gravid med min syster. Jag älskade Lennart Nilssons Ett barn blir till så mycket att när S kommit till världen så fick jag boken för några mer syskon fanns inte med i mina föräldrars världsbild.

Kärleken till bäbisar fanns kvar. Jag kunde sitta i timmar med ett litet pyre i famnen. Bära, sjunga för, dansa/vagga. Min syster tyckte att barn var mycket roligare när de var fyra, så man kunde baka med dem och prata, jag förstod aldrig vad det var för roligt med det.

I gymnasiet skrev jag specialarbete om fosterutvecklingen och gjorde YO (yrkeslivsorientering, som prao) på BB. En vecka tror jag att det var. Jag fick inte vara med på någon förlossning, men jag var med på ultraljud i olika skeden av graviditeten, jag fick klämna på magar, se ctg-kurvor, vara med på höftledsundersökningar och knipövningsträning. En kväll kom jag hem så sent att mamma hann bli orolig, jag hade suttit och pratar med en nybliven mamma länge om förlossning, graviditet och livet.

När jag var drygt tjugo år arbetade jag en somnar som undersköterska på en nyföddhetsavdelning. De för tidigt födda, små, pyttiga. De stora, barnen till diabetiker. De handikappade, sjuka eller skadade. Alla dessa små som behövde extra omvårdnad och omhändertagande den första delen av livet. Jag trivdes.

Goda vänner fick barn, jag besökte på BB. Gav fotmassage till mammorna, bar och dansade i sjukhuskorridorerna.

Under alla dessa år har jag inte stött på ett enda barn som jag inte tyckt var sött, charmigt, underbart.

Sen föddes A. Underbara, fantastiska A. Hon såg ut som en kattunge. Jag njöt av hennes vindlingar i örat, över de små skrumpna tårna. Hon var så fin, så perfekt.

Tredje morgonen på BB gick jag ut i matsalen och åt. Alla andra bäbisar var så fula. Skrattretande fula. Och helt plötsligt hade min syn förändrats.

Efter det har jag aldrig riktigt kommit tillbaka till min rosaskimrande bäbisförtjusning. Jag tycker inte att alla bäbisar är fula längre, men inte heller att de är de ljuvligaste små varelser som finns på denna jord.

Jag fascinerad över vad hormonerna gjorde med mig där efter förlossningen för drygt fem år sedan. Jag hade förväntat mugg ar jag skulle återgå till mitt normala när A blev större, men icke. Sista månaden har jag dock ånyo sett bilder på en riktigt söt bäbis, så de känslorna verkar inte vara oupphörligt borta.

Annonser

6 thoughts on “Hur synen förändrades när jag blev förälder

  1. Haha, känner igen mig lite från BB. Där sitter man och bara ”Å vad många söta bebisar. Fast alltså INGEN är ju så gullig som VÅR unge!?”. Är samtidigt övertygad om att alla föräldrar tänker precis likadant om sin lilla plutt.

    Hoppas du hittar tillbaka till bebiskärleken, för det är ju väldigt härligt att förundras över de små liven (och så himla kort tid som ens eget/ens egna barn är sådär minismå).

    Gilla

  2. Jag har aldrig varit bebisfantast, och de känslorna förstärktes under vår långa och jobbiga barnlöshetstid. Hela gravid-förlossning-bebisvärlden blev något jag inte hade tillträde till.

    Så fick vi Q, åtta månader. Världens vackraste! Och plötsligt insåg jag två saker. Att jag inte tyckte små bebisar vare sig var särskilt söta eller intressanta. Att jag definitivt triggar på asiatiska bebisar. De är ju så fantastiskt fina. (Förlåt alla föräldrar till icke-asiatiska barn.)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s