Extra känslig

Hela sensommaren, hela hösten, advent, jul och nyår, över flytten, hela tiden har jag varit så stabil, mått osannolikt bra. Varit förvånad själv över att jag hanterat det så bra, varit imponerad av mig!

Idag vet jag inte längre. Jag har haft en skitdag på jobbet och alltsedan lunchen har jag varit nära att börja gråta vid flera tillfällen. Det har varit två motgångar, ingen av dem särskilt stor, men de har tagit plats och känts. Och jag vet inte hur jag ska hantera dem. En sådan här dag, när ögonen är fulla av tårar som ömsom bränner i ögonen och ömsom svider på kinderna så önskar jag att jag kom hem till en varm famn, fick klä av mig kläderna, krypa ner i den nybäddade sängen och bara ligga tätt intill och känna huden. Den mänskliga kontakten, närheten. Det är inte maken jag saknar för jag har inte kunnat dela mina tankar kring jobbet med honom på länge, men någon, något.

Jag blir själv chockad av hur stort det här blev idag. Jag borde inte reagera såhär stort, såhär hårt. Jag blir orolig att det ligger massa obearbetat där inne i hjärnan och själen som jag behöver ta tag i, men det får gärna dröja lite till. Samtidigt vill jag ju inte heller hålla inne det om det nu är så att det vill komma ut, för då tror jag att jag mår bäst av att ta hand om det, hur jag nu gör det.

Idag blev det extra jobbigt för den kollega som jag delar rum med är tillfälligt på en annan arbetsplats i några veckor och det gjorde att jag inte riktigt kunde spy ut min galla över det som hände idag. Det hade varit skönt att få ventilera lite, innan jag gjorde helg, men så blev det inte.

Symbolik

Jag har klippt av mig håret, kort! Just nu finns det nog inte ett hårstrå någonstans på mitt huvud som är längre än två centimeter, de flesta är kortare.

En äldre, manlig kollega frågade mig om det var någon sorts protest. Jag svarade nej. Sa som det var, att jag har funderat på att klippa det kort i flera år, pratat om det såpass mycket att dottern också velat klippa kort, men att jag inte haft tiden, inte tagit tag i det. Men nu gjorde jag det.

Det är sanningen, samtidigt kommer jag inte ifrån, när jag sitter här för mig själv och tänker, att det nog kan finnas flera sanningar..

Jag hade långt hår när jag och maken träffades. Det har sedan dess haft alla möjliga länder, varierande från page (eller vad det nu heter, allt hår till ungefär örsnibbshöjd (när det var torrt, det är lockigt så längden är alltid svår att säga) och rakat i nacken) till riktigt långt, så att jag kan ha 10 cm fläta, eller så det hänger till mitt på ryggen. Men för ungefär åtta år sedan tog jag mod till mig och klippte kort (inte jätte, men ändå kort). Därefter reste vi i Asien i fyra månader och där blev det på ett ställe problem med mitt korta hår. I Vientienne, huvudstaden i Laos, hamnade jag hos en hårfrisörska som inte kunde klippa kort hår. Så på vissa ställen blev håret en halv centimeter och på vissa ställen tre. Det såg för illa ut! Så allt rakades bort, det fanns inget vettigt alternativ. Och jag trivdes i kort hår!

När vi kom hem började jag spara ut till vårt bröllop. Sedan har jag haft det ömsom långt, ömsom kort, men jag tror inte att det var en slump att jag just nu, efter flera års tjatande äntligen tog tag i saken och klippte av det. Det är ju en viss symbolik… Samtidigt är det väl lite så det är vid en skilsmässa, man måste tag i saker för att komma vidare. Framförallt tror jag att det var en markering för mig och maken på att livet går vidare, att man förändras, att man måste göra det! Att nu börjar mitt nya liv, ett liv där jag måste ta nya steg, pröva nya saker, hitta igen vad jag vill och behöver och även lägga till nya måsten, förhoppningsvis positiva sådana.

Jag trivs hursomhelst ypperligt (ett ord jag sällan använder) med mitt kort-korta hår!

Det börjar komma på plats

Lägenheten börjar alltmer kännas som en plats där jag bor.

Idag kom sängen som jag beställde innan jul, mamma och pappa var här och hjälpte mig att hämta den. Det är den enda sak där jag hittills lagt mycket pengar och det känns bra att den äntligen är här. Hittills har jag sovit i bäddsoffan i vardagsrummet och mitt sovrum har använts som en lagerplats. Det har gått bra men det här blir bättre. Sängen kändes dock förvånande hård när jag provade den, men de påstår att man ska ge det en månad innan sängen har sjunkit ihop lite och mjukat till sig.

Jag har mycket kvar att ordna med, framförallt måste jag få koll på var jag har saker och ting. Syrran har varit här och ställt in vissa saker i garderober och skåp och jag hittar inte. Jag har massa mer kartonger med böcker i som ska upp och jag har en bokhylla till kokböckerna att inhandla. Men det tar sig. Allt stort, som jag måste ha hjälp med, är iochmed sängens ankomst avklarat.

Nu har jag några dagar när jag är ensam här. Jag jobbar mycket udda tider, kvällar, nätter. Det innebär också att jag kan känna mig för över helgen, vänja mig, förhoppningsvis börja känna mer att detta är mitt hem.

Nu ska jag bädda sängen, diska disken, äta något (vad?) Och antagligen slappa lite.

Första gången

Just nu är det mycket första gången i mitt liv.

Idag första gången jag har tvättid i min lägenhet. Insåg att det bara fanns en maskin och inte två som jag är van vid. Har också insett att ofta bokar man två eller tre tvättider på raken här. Två tvättider är en hel dag. Det är ingen av grannarna som riktigt vet vilken tid brytpunkten är. Men det är inte så noga, vi är fyra lägenheter på den tvättstugan så jag antar att det löser sig. Jag har tvättid från idag på dagen någon gång till imorgon kväll.

Imorgon är första gången vi ska bjuda maken på middag. Fisk tänkte jag mig. Det blir spännande! Vi ska fördela lite saker också, men inte så mycket. Jag borde köpa sallad (vill ju göra något bra första gången liksom..) men vi får se om det hinns. Annars blir det efterrätt och det uppskattas nog mer både av gästen och dottern.

Förlossningsberättelser när du är gravid

Det här fenomenet med förlossningsberättelser, den ena värre än den andra, som berättas för den gravida kvinnan och hennes partner fast de inte har bett om det… Lite på samma sätt verkar människor i min omgivning reagera när jag berättar att jag ska skilja mig. De som har de värsta erfarenheterna, de värsta råden, det är de som yttrar sig först och starkast och vill stötta, ge tips.. Det är deras tid i strålkastaren..

Som tur är kryper även de andra erfarenheterna fram, ofta senare, i enrum.
Hon som har en skild dotter och utan att tveka, utan att fundera så föreslår hon att jag kan ju åka med dottern den långa vägen till svärföräldrarna och hälsa på, att hon förutsätter att min kontakt med dem inte är över nu.
Hon som själv skilde sig för tjugo år sen och berättar att hon och ex-maken fortfarande firar jul tillsammans och med i firandet är både de gemensamma barnen, nu med egna familjer och deras egna nya respektive.
Han som bildar familj med en kvinna som har barn med en annan man sedan tidigare och med värme i rösten berättar om den tidigare mannen och hur skönt det är att de bor så nära varandra så att allt fungerar bra i (styv)dotterns liv.

De historierna ger mig hopp för framtiden!

Reaktioner jag fått när jag berättat om vår skilsmässa

Under det här halvåret har jag fått många olika reaktioner på att jag ska skiljas. Många reaktioner förstår jag, men vissa är så konstiga. Framförallt är reaktionerna märkliga hos en stor andel av de som själva skilt sig och där speglar reaktionerna nog i stor grad deras egna erfarenheter av skilsmässa.

Den reaktion som stört mig mest på djupet är andras åsikter om mitt ansvar vid en skilsmässa.
Vår relation som skilda kommer vara ytterst ojämlik, i varje fall när det kommer till den ekonomiska aspekten. Jag har en fast tjänst, har en bra lön och har familj som kan hjälpa mig ekonomiskt om det skulle knipa. Min man är långtidssjukskriven och har inte samma möjligheter till stöd. Trots att vissa av mina kollegor vet om detta har de ändå ha åsikten att jag ska försöka roffa åt mig så mycket som möjligt vid bodelningen. Jag har så svårt att förstå hur de tänker. Om det är någon av oss som utan större problem kan ersätta en ekonomisk felfördelning så är det jag. Om jag får majoriteten av våra bra saker så kommer han aldrig kunna ersätta det utan att göra avkall på så mycket i sitt liv att det inte är rimligt. Medan jag antagligen kan köpa åtminstone en, kanske två, nya soffor från IKEA under en månad utan att det ligger mig påtagligt i fatet nästa månad. Dessutom tycker jag fortfarande om min man. Han är min närmsta vän och utöver det är han pappa till min dotter. Jag vill att han ska må bra och ha ett fungerande och trevligt hem för hennes skull (för hon kommer ju bo i det hemmet under halva sin uppväxt) men också för sin egen skull. Jga vill att han ska må bra, både för henne och för sig. Och att då höra kommentarer om att jag ska roffa åt mig, det får mig bara att bli illamående. Eller inlindade kommentarer att jag vet väl att jag inte har skyldighet att… Men det har jag visst! Kanske ingen lagstadgad skyldighet, men en indirekt skyldighet gentemot min dotter att göra vad jag kan (inom vissa gränser) för att hennes pappa ska må bra. Många förutsätter att jag tycker illa om honom och så är det visserligen vissa dagar, men framförallt är han min närmsta vän. Men bara för att du har en god vän innebär inte det att ni klarar att leva tillsammans.

Andra reaktioner som jag ogillat, men inte lika starkt är kommentarer om att vi borde tänka om och tänka på vår lilla dotter. Reaktioner som att en skilsmässa likställs med världens undergång.

Nu är det dags att sova. Imorgon är sista kvällen jag har utan dottern detta varvet så nu måste jag komma i säng så jag orkar göra något praktiskt med packningen efter jobbet imorgon.

Siffror

Antal timmar jag var på jobbet förra veckan: 55
Antal nätter som jag sov under fem timmar: 3
Antal timmar det tog innan jag förstod varför jag var så trött igår: 2
Antal hop-parade strumpor jag fick med mig vid flytten: 1
Antal ikea-möbler jag monterat ihop hittills: 6
Antal banankartonger jag tömt: 17
Antal papperspåsar med böcker som är uppackade i bokhyllorna: 11
Antal nätter jag nu ska sova ensam i lägenheten: 4

Snö

Eftersom det har kommit snö sista veckan var det idag dags att åka pulka med några kollegor. Roligt! Men oj vad trött jag är nu. Sitter i fåtöljen och somnar nästan, förstår inte hur jag ska kunna lägga liten.

Första natten

Visa inlägg nu kring flytten kommer troligtvis bli av uppräkningskaraktär, det är mest för att jag själv ska komma ihåg just den här perioden i mitt liv.

Igår kväll när dottern lagt sig packade jag upp några kartonger, letade efter kläder, sängkläder och allt mellan himmel och jord. Maken kom över med ett lakan, min tandborste och en av dotterns nässprayer (medicinerna är inte uppdelade än, vi har inte så mycket men det är bra att det finns lite varierat på båda ställena hellre än att en får all Alvedon en annan all Voltaren och det har funnits mycket annat som varit viktigare) eftersom att hennes näsa bara rann. Jag installerade Tv:n, vilket tog 90 minuter när jag räknade med Telia-en timme.. Jag bäddade, förberedde för idag. Somnade vid halv ett.

Klockan tre vaknade dottern, oj vad konstigt det var, ny säng, nytt rum, mamma som sover i bäddsoffan i vardagsrummet, spännande! Sen var hon vaken till sex! Mamma-piggelin! Jobbat idag, hämtat på dagis, stekt blodpudding, badat länge tillsammans med dottern i vårt badkar (hon fick välja på att se på tv eller bada!), nattat, diskat efter dagens och gårdagens middag, packat upp en kartong, byggt ihop en expedit-bokhylla från IKEA (4×4), gått in till orolig dotter som känns lite varm och hållit handen några minuter och nu ska jag äta och sova!

Hoppas nu på en bättre natt. Imorgon ska alla kartongerna i köket vara uppackade och dotterns fåtölj hopmonterad och då måste jag bestämma hur bokhyllorna i mitt sovrum ska stå! Jag måste komma på vad vi ska äta imorgon också!

Inflyttad

Idag har vi flyttat in i vår lägenhet. Allt har gått så bra. Dottern sover. Jag har tillbringat en timme i telefon med Telia för att försöka få igång tv:n, nu funkar det, men mobilen får inte kontakt med Wifi:n. Det tror de på Telia är mobilens fel. Datorn har inte kommit hit än, men det känns inte lika viktigt som tv:n.

Det enda negativa hittills är att jag har insett hur kallt det är på golvet. Elementen är på max, ventilationen är minskad och så får vi se var det landar. Dottern sover med raggsockor som mormor har stickat, jag ska bädda med tjockaste täcket. Så får vi se om det blivit varmare till imorgon.

Det är härligt att vara här!