Saknad

A har varit hos mig i nio dagar. Intensiva dagar. Hon har fyllt år, vi har haft kalas, två gånger. Hon har inte kunnat sova på nätterna, för det är ju spännande att fylla år. Sju år! Tydligen blir man väldigt stor då. Helt plötsligt kan hon ordna frukost på sängen åt mamma. Skriva små kort med hjärtan och texten: Mamma, mor, Lisa. Hon kan bädda sängen  själv, men vill gärna ha hjälp. Hon är stor men halvviskar att jag gärna får kalla henne liten ändå. Mammas lilla gos.

Nu är hon hos T, och helt plötsligt blir det så tomt. Jag sitter i soffan i flera timmar och surfar, facebookar, spelar spel på plattan. Jag diskar, dricker glögg. Har nio kartonger med julsaker stående i hallen. Jag planerar in middag på stan, spelkväll med vänner. Jag kommer på mig själv med att sänka ljudet på Tv:n, släcka ljuset i hallen, som är granne med A:s rum, prassla väldigt tyst med godispappren.

Det är ensamt.

Annonser

Efter valet

Hemma idag också. Läser Harry Potter. Älskar Ginny och hennes självklara power. Så vill jag att A ska bli när hon växer upp, självsäker, tuff, hångla med de hon vill oavsett om omvärlden tycker att det är för många, för få, eller fel personer, ärlig, skärpt. Fascinerad över politikernas sätt att hantera kriser.

Ser på film. Min sjukfilm. En sån där film som jag sett i femton-tjugo års tid när jag känt mig nere. Först hade jag dem på videoband, nu finns den på hårddisken. Dave, om en amerikansk president som får en stroke när han har sex med sin älskarinna varpå man inskaffar en dubbelgångare som försöker lura världen och presidentfrun. En film som gör mig glad.

Läser bloggar, valet i USA dominerar såklart idag. Dagens bästa! Se det som ett bloggtips också.

9/11

Vaknar. Första tanken: USA, valet. Läser, försöker förstå. Ringer T. Han har haft fullt upp med A, missat det, men trodde åt det hållet redan igår (säger att historiskt sett brukar de amerikanska prognoserna slå fel åt det hållet och när det nu är så jämnt..). Jag säger något om katastrof, världskrig. A hör. Vi lägger på.

T lugnar A. De hade pratat om Trump igår. Han förklarar att detta är värst för dem i USA, och de är ju ungefär som oss. Och vi tycker att det är ledsamt och fruktansvärt framförallt för deras skull. Han berättar om USA, att det är där de gör Disney junior tex. ”Kommer Disney aldrig finnas mer nu?”

Jag går till jobbet. Första dagen efter sjukan. Jag var egentligen frisk redan igår tyckte jag, men. Efter knappt fyra timmar orkar vare sig hjärna eller kropp längre. Jag hänger inte med, frossar, kallsvettas, är matt. Lunch. Det blir inte bättre, bara sämre. Vid 13.30 ringer T för att fråga något som jag glömt rapportera om A efter helgen. Jag ber honom komma och möta mig på jobbet för jag tror inte jag klarar att ta mig hem själv.

Väl hemma landar jag i tv-soffan. Dricker en liter nyponsoppa (funderar själv på vätskebrist, för feber har jag inte). Ser på nyheterna. Det märks att det gått några timmar. Den akuta chocken har lagt sig, experter försöker hitta ljusglimtar.

”Vi vet ju inte, det där med muren, det är nog bara ett talesätt, det är nog ingen faktisk mur, vi får se vad som händer, det är ju bra att han säger att han vill föra dialog med andra länder, man ska inte tro så mycket på vallöften, det sägs så mycket i valtider, han menar det nog inte så.”

Jag tänker att hoppet är det sista som överger oss.

Inte

Funderar på sista meningen i förra inlägget. När det blir många inte blir jag osäker på om betydelsen blev rätt i slutändan.

Magsjuka

Naturligtvis höll sig magsjukan inte kvar i vrårna, lurande. Den kastade sig över min syster och mig. Jag kräktes, och kräkts, sedan sov jag i sjutton timmar. A fick vara med släkten. Hon tyckte det var mycket jobbigt, först dagarna när hon kände sig mindre älskad och sen blev jag sjuk.

Vi lämnade föräldrahemmet utan A:s älskade gosedjur, favoriten. Precis när bilen rullade ut från gården kom hon på att hen saknades, men visste inte var hen kunde vara. Jag stannade. Morfar svor. När man är så stor borde man ha lärt sig hålla reda på.

In med oss. A kvar i bilen. Tre vuxna som sprang runt och letade i knappt tio minuter. Ganska irriterade, hon får lära dig, det här blir en läxa. Ingen gos. Tillbaka till bilen. Förklara för A att vi letat. Jag hade till och med letat i kalla rummet. A säger att det är där gosen finns. Men hen var inte där.

Körde hem. Bil, vinter. Trött mamma, ledsen dotter. Kanske gosen ändå fanns i någon av de många kassarna, väskorna. Kör hem A till T för att få bort henne från magsjuka mig så fort som möjligt. Jag förklarar situationen för T, varpå A säger att gosen finns på kalla rummet, under en stege. Det var ett gömställe när A och kusinen lekte. Jag förklarade för henne att det var ju synd att hon inte berättade tidigare att det var exakt där hem låg. Hade jag vetat det hade jag naturligtvis sprungit in ytterligare en gång. Jag hade vänt om hon kommit på det inom en kvart. Gosen är viktig. A köpte henne när hon var två åt och två-tre månader. A minns det. Tydligt. Sen dess har det alltid varit gosen.

Sms:a mina föräldrar, meddela var de ska leta. Inget svar. Några timmar senare ringer A. Gos är hittad, men morfar vill inte skicka hen. Nästa vecka när mormor och morfar kommer, då kommer gosen också.

Nästa dag pratar jag med T. Hur glad A blev när morfar ringde och sa att gos var hittad. Och hur morfar sedan förklarade att gos inte kommer på posten, det kostar för mycket pengar och hur ledsen och besviken A blev på morfar. Och jag tänker att om det är tänkt att A ska lära sig något av det då måste man ju lägga upp det så också. Förklara att man inte skickat gos av den anledningen, inte skylla på pengar. Dagen efter slätar jag över, gör mjukare. Jag fick ju ha gos när jag var sjuk och kräktes (A tyckte hemskt synd om mig) så nu behövde hen tvättas innan hen kom tillbaka till A och det skulle ta flera dagar med torkningen och sen skulle ju mormor och morfar komma så det är bara precis att hen hinner bli färdig innan A får tillbaka henom. Vilken tur att de hinner bli färdiga så gos kan få komma direkt till A:s säng när hen är tillbaka.

Jag vill ju inte att det enda A lär sig av detta är att morfar inte bryr sig om A, särskilt inte med tanke på att det inte är sant.

Mixed feelings

Jag tillbringar höstlovet tillsammans med A i familjens sköte. Hemma hos mamma och pappa tillsammans med syster med familj. A:s kusin närmar sig tre och ytterligare en kusin är på tillväxt i magen.

Jag är fortfarande väldigt trött efter jobbveckorna. Den sista veckan avslutades med att jag jobbade helg och kände verkligen hur all mental styrka försvann de sista timmarna på helgpasset. Jag skämtade med kollegorna om allmän avtackning, men kände mig verkligen helt beslutsoförmögen. När jag kom hem visade det sig att jag hade feber och de sista timmarna på jobbet hade också en besvärlig rinnsnuva slagit till.

A är fantastisk. Hon är så stor. Och så liten. Kan så mycket, tänker, leker bra med lillkusinen. De har roligt tillsammans. Skojar, skrattar, dansar, ordnar kalas för oss andra, dockan fyller ett. Samtidigt tycker A att det är jobbigt. Alla berömmer kusinen, alla vill ha henne i knät och ser glada ut när de är med henne. A känner sig mindre älskad, mindre sedd. Tycker att alla bara bryr sig om kusinen, att alla, inklusive jag, älskar kusinen mer. Och hon sätter ord på det. Kan berätta. Vad jag älskar henne för det. Vi pratar, smyger oss undan och läser bok bara hon och jag. Samtidigt vet hon att jag älskar henne mest. Hon är ju mitt allt. Ändå säger hon att det inte alltid känns så. Och den där känslan är ju så viktig. Hon undrar över mormor och morfar, vad de tycker, känner. Jag känner igen mig själv i henne så mycket, det finns mycket gammalt att rota i.

Vad svårt det är. Livet är intensivt. Sju personer i ett hus. Magsjukan som lurar. Tröttheten. Dagar som går snabbt. Frukost, fika, sen lunch, sen middag, natta barn, dricka vin framför Tv:n. Nu sitter jag i sängen med magknip som jag hoppas försvinner snabbt. A sover i sängen bredvid. Hon är fantastisk.