Utflykt

Härligt eftermiddagsljus, ramslök som doftar när man trampar runt, vitsippor, gulsippor, fågelkvitter, stenmurar, hästar, kossor, gamla kyrkor, stora knotiga träd, vissa omkullblåsta som man kunde klättra på, picknick i solljuset, att ha första lediga dagen på två veckor och så sammanfaller det med att dottern nog är frisk. Lycka!

Trött

Fortfarande helt slut. 80 timmars jobb förra veckan sätter sina spår. 50 timmar denna veckan. Vill bara sova men måste äta och ringa mamma. Vill ringa mamma, beklaga mig lite.

Ryktet..

..om min död är betydligt överdrivet, och jag har ej heller svimmat. Mer än så orkar jag dock inte blogga just nu.

Nerver

Har kräkts här på morgonkvisten av nerverna. Dagen börjar bra… Redovisningen är först efter lunch. Långt dit.

Presentationskonstruktion

Såhär såg det ut på mitt skrivbord på jobbet i dag.

Gruvar

Imorgon ska kursen jag går avslutas. Då ska alla deltagare hålla en presentation på ca 10 minuter. Jag gruvar. Jag hatar verkligen att prata inför folk. Och jag kan alla tipsen, har tom gått en bra retorikkurs, men nej, det går bara inte. Och nu sitter jag här, kvällen innan presentationen, är uselt förberedd och vill inte. Inte!

Jag hade så goda intentioner, för en gångs skull skulle jag vara färdig i god tid, så jag skulle kunna öva, lära in och förhoppningsvis också slappna av. Men förutsättningarna var väl helt enkelt inte de bästa. Förra veckan, sjuka kollegor, massa nattjobb, kombinerat med möten dagtid, inte mycket tid att förbereda mig. Jag fick jobba extra på helgen, men fick trots en arbetsvecka på cirka 80 timmar gjort mindre än vad jag hade förväntat mig. Denna veckan, otroligt sliten, inte mycket ork, ingen avsatt tid för kursförberedelserna, maken borta två kvällar, dotter som har mamma-abstinens och jag som bara vill gosa.

Idag, min lediga dag, det lossnade. Jag fick till en presentation, jag är nöjd, men inte kan jag den inte.

Årstiderna

I morse var det frost på rutorna. På vägen till jobbet knoppas magnolian. Om mindre än en månad har jag semester och jag har inte ens hunnit fatta att det är vår.

Spöregn

Idag spöregnade det när jag gick från jobbet. Det började ungefär samma sekund som jag stack ut näsan i det fria. Det regnade i varje fall inte 5 minuter tidigare när jag pratade med maken och vi kom fram till att jag inte behövde handla eftersom han kunde gå ut en sväng på kvällen sen, han behövde lite frisk luft efter en dag av VAB.

Men när jag kom ut, då bara vräkte det ner. Massivt. Och jag drog upp axlarna till öronen och skyndade på stegen och byxorna blev blötare och blötare. Tills jag kom på att det var ju faktiskt inte så kallt ute, utan ganska varmt, och jag tycker ju egentligen om regn.

Stegen blev kortare, mindre spända, ett leende letade sig fram och jag upptäckte att de andra som var ute var antingen leende, skrattande eller riktiga surisar som stod och tryckte under taken. Det hela slutade med att jag tog en 5 minuter extra promenad på vägen hem. Men oj vad gott det var att bli av med de blöta byxorna.

Att natta mamma

Igår kom jag hem strax innan 22. Dottern som varit sjuk en dryg vecka har börjat få lite andra sovrutiner, somnar mycket senare, sover lite längre på morgonen och sover en lång stund mitt på dagen. Så när jag kom hem hade hon precis nått det där rofyllda läget precis innan hon somnar in. Och då kom jag. ”Mamma, mamma hemma!”. Så jag rusade på toa, slet av mig skorna och in till gosegrynet.

Dottern befinner sig nu djupt inne i 2-årstrotset, och när hon är sjuk blir det värre. När hon pga febern, nysningarna och hostan inte riktigt orkar hålla fokus, då blir ett ”nej” så stort och så svårt. Men nu när hon är på tillfriskning då blir hon igen världens goaste, finaste, underbaraste lilla gos. Som för att ta igen lite extra för de där dagarna då hon varit långt åt andra hållet. Och det var det humöret hon hade slagit om till de timmarna jag var borta. Vilken underbar överraskning. Dessutom har ju jag sista vekcan jobbat otroligt mycket så jag tror att vi båda hade behov av mamma-dotter-tid. För vi har knappt setts på dagarna.

Så jag gick in till henne, i hennes rum. Och först skulle hon sitta och prata, berätta vad hon hade gjort och noga undersöka min randiga tröja. Hon hade ju också en randig tröja. Men min var stor. Kanske hade pappa också en randig tröja? Det hade han säkert eftersom vi hade det. ”Mamma stor randig”.

Sen var det dags att sjunga lite sång, sjunga för Nalle-bum som skulle sova. Lilla snigel. Men den är ju inte så sov-sångig, ska du inte sjunga något lugnare? ”Lilla snigel, jag kan”. Japp, det är den enda sång hon kan, så då är det ju den hon ska sjunga, hur kunde mamma tro något annat?!?

Sen skulle mamma nattas. Ligga på mattan på golvet. Gosan sjunga. Gosan ge mamma favorit-gosen och nappen. Sen sjunga mer. Hålla handen. När mamma inte somnar utan försöker resa sig upp blir jag bryskt nedtryckt ”Mamma, ligga nu” (känner igen nattningsproceduren även om den brukar vara omvänd”. Sedan råkade jag nog slå i huvudet lite i en bokhylla, inget som jag märkte va men som dottern märkte och tog stort intryck av. Blåsa, klappa, ”ingen fara, mamman”.

Ungefär där någonstans låg jag och skrattade lykligt, dottern också, och sen gick vi upp och läste Halvan och ambulansen och pratade om att bäbisar kommer genom mammans snippa.

bästa kvällen på länge!

Ny som bloggare

Eftersom det här med bloggande är helt nytt för mig hade jag stora problem med att fixa UNICEF-inlägget igår. Eller, att fixa själva inlägget gick helt ok men sedan allt det där andra man var tvungen att göra för att UNICEF skulle veta att just jag bloggat… Och med ”allt” menar jag själva pingandet… Och det verkade som att twingy (heter det så?) var nere just igår så jag piingade, och pingade, och pingade, och så pingade jag lite till… Sen jobbade jag med annat, sen pingade jag… Ja ni kan ju föreställa er. En stor osäkerhet infann sig. Men nu, idag, så märker jag att det har fungerat. Jobel och fröjd. Jag har lärt mig något. Men jag fattar fortfarande inte vad pingandet ska vara bra för rent allmänt…