Sommarlogistik

Livspusslet har inte blivit direkt lättare sedan jag blev ensam, inte sommarpusslandet heller.

Förra sommaren blev inte bra, för mycket flackande och farande, korta mellanlandningar hemma för att packa om och sen iväg igen. Den här sommaren är bättre men ändå inte bra. Jag har vridit och vänt på det, försökt komma underfund med vad som felas för att i möjligt undvika samma misstag nästa sommar.

Jag har haft fyra veckors semester. Kommer ha ytterligare två. En av de veckorna som är kvar tillbringas med A och T på Gotland, medeltidsveckan. De fyra veckorna jag har haft var sådär vädermässigt, vilket naturligtvis påverkar. Jag hade gillat det bättre om det hade regnat, nu var det istället en ambivalens i vädret som medförde en oförmåga hos mig att planera dagarna. Den biten är naturligtvis svår att planera bort till nästa sommar. Framförallt tror jag dock att det som har störst inverkan på denna sommarens utfall är att den kom efter denna våren. Under perioden februari-maj har jag inte haft någon vecka då det bara varit A och jag. Varje vardag mina veckor har T varit där. Jag är tacksam för det, det hade inte gått annars, men samtidigt har det varit slitigt. Jag har inte haft någon vardag med A. Att därefter, när pendlingen var över, gå på en fyra veckor lång semester blev knepigt. Knepigt eftersom T jobbade samtidigt och vi därmed fick ombytta roller, jag hade A på vardagarna, han hade henne på helgerna. Inte heller under sommaren har jag fått vara istället med A längre än fyra-fem dagar i streck. Samtidigt måste ju T och A få vara tillsammans även under min semester. Lätt är det inte!

Inför framtiden har jag planerat om mitt jobb. Jag kommer inte pendla nästa vår. I varje fall inte två timmar enkel väg varje dag, möjligtvis en. När jag ska göra min långpendling återstår att se, antagligen någon höst (för på våren måste jag vara på kolonin), innan A är tonåring (krav från T). Det känns skönt att jag avstyrt den planering som var, inte främst pga livspusslet, utan snarare för att jag inte är mogen, vad gäller mina kunskaper, för det steget än.

Denna sommar är långtifrån över. Jag jobbar fyra dagar till, sen är jag ledig två och en halv vecka. Det ska bli skönt.

Att hävda sin rätt

Idag var vi turister jag och A. Turister bland många andra. Vi kom till en plats där vi delade upp oss något. A köade för att få använda en kikare, jag läste informationstavlor. Plötsligt hör jag A:s röst. Hon diskuterar med en pojke som nog är kanske tio år, han är i varje fall trettio centimeter längre (A är 6 år). Hon förklarat för honom att han får visst inte använda kikaren före henne eftersom hon står före honom i kön. Han tycker att han får det. ”Men jag stod i kön före dig!” ”Men jag är större!” Varpå hon (ganska uppkäftigt) noggrant förklarar för honom hur en kö fungerar (förklarar för honom som om han var yngre än henne och inte riktigt förstår), varpå han i sin tur blir förbannad och säger till henne att hålla käften, men hon fortsätter att hävda sin rätt och slutligen går han därifrån.

Hon nämner ingenting om saken för mig efteråt.

Bloggläsande

Att läsa bloggar, vad bra det är! Att faktiskt få ta del av andra människors funderingar kring barnuppfostran, föräldrarollen, jobb, personlig utveckling, mognad, oro, försök till lösningar på barnens sömnproblem, skilsmässor, jämställdhet, politik… Jag älskar det. Jag lär mig så oroligt mycket om mig själv, sitter och funderar, analyserar, navelskådar. Vänder och vrider på mitt sätt att vara, både gentemot A och på jobbet. Känner att det ska bli spännande att se var jag befinner mig om fem år, inspirerande!

En oväntat fin dag

Av olika anledningar (nöjen, begynnande förkylning/sjukdom) lyckades jag natten till söndagen sova på tok för få timmar. Kommit hem sent, sedan legat och skakat av frossbrytningar, ömsom varm, ömsom kall. Var tvungen att sova flera timmar på dagen igår för att orka något varpå T och jag bestämde att A fick sova hos honom natten mellan söndag och måndag för att ge mig en chans att komma ikapp.

Eftersom jag sovit några timmar på söndag dag, var det inte lätt att ta mig i säng, men klockan två var jag slutligen avklädd och på väg i säng. Då ser jag en stor och snabb spindel på toagolvet. Den vill inte jag ha där. Jag slänger en byxa på den (märkte att den försökte gömma sig) och går sen och tar på mig kläder. Försöker fånga spindeln, vilket inte är det lättaste, och släpper så småningom ut den på gården. I processen har jag blivit pigg, men klockan tre gör jag ett nytt försök. Jag ligger vaken i sängen till fyra. Hungern kommer, jag går upp, smörgås, varm choklad med whiskyhonung. Strax efter fem sommar jag. Strax innan sju vaknat jag av tassande steg i lägenheten. T ska till jobbet så han har kommit över med A.

Jag myser med A i tio minuter, går upp, fixar frukost. Orkar själv bara äta yoghurt, när jag sovit så lite blir jag tämligen illamående. Jag förklarar för A att jag har sovit jättelite, är trött och illamående och att jag ska försöka mitt absolut bästa för att vara en trevlig mamma idag, men om jag blir en sur arg-manma så är det inte A:s fel utan då är det för att jag sovit för lite. Vi dukar undan, pratar lite om att åka till kolonin, men usch vad jag är trött. Samtidigt vill jag inte gå och lägga mig och låta A se på tv (som hon är fullkomligt nöjd med, men inte jag lika mycket). Då får jag en briljant idé! Vi tar med plattan, går in i mitt sovrum, sätter på spotify och lyssnar på när Astrid Lindgren läser Bröderna Lejonhjärta. Jag slumrar, A lyssnar i en halvtimme, sen blir hon rastlös, men fantiserar ihop den ena mer fantastiska leken än den andra. Hon plockar med alla mina böcker (bokhyllorna är i sovrummet) väljer de som ser mest magiska ut, eftersom hon ska börja på Hogwarts, och berättar för mig vad böckerna handlar om. När Jossi har träffat Veder och Kader går vi upp. Leker vidare om Hogwarts , sorteringshatten kommer fram. Vi leker, städar, lagar mat, åker och handlar, åker till kolonin och äter hallon med vaniljsås, åker till affären igen (shitake-svamp hittar vi inte förrän vid fjärde affären) åker hem, lagar mat, nattar A.

Nu har jag diskat dagens och gårdagens disk, samt förberett mat för dagarna som kommer och jag är väldigt nöjd med att jag tog mig igenom den här dagen utan sammanbrott. Nu ska jag borsta tänderna och somna. Men innan dess har jag lovat A att lyfta över henne till min säng så vi får sova tillsammans ❤.

Vuxen

Någon gång i höstas var jag hemma hos mina föräldrar. Mamma och jag fick en lugn stund tillsammans då det fanns tid för samtal. Jag pratade om att vara vuxen, om känslan jag hade som barn, att framförallt pappa kunde allt, visste allt. Mamma var jag inte lika generös mot. Hur jag nu, som förälder, känner att det är så mycket jag inte vet, att ofta försöka göra sitt bästa, men ibland inte ens försöka. Jag känner mig inte vuxen, jag är fortfarande bara jag. Mamma, snart sjuttio år gammal, tittade på mig och berättade att hon känner sig inte heller vuxen.

Två veckor senare var jag på promenad med A. Jag berättade för henne att ibland känner jag mig inte vuxen, och inte mormor heller. A exploderade av skratt, det var det mest absurda, det mest skrattretande hon någonsin hört. Att jag eller mormor inte skulle vara vuxen! Fånerier!

Skola

Vi har under årets lopp försökt byta skola till A. Ringt och pratat med tre olika rektorer, haft möten med två. Det går inte. Det är fullt, det är många som vill byta. T har även haft möte med rektorn på A:s skola och hen håller med om kritiken. Resursbrist, stor spretighet vad gäller kunskapsnivån mellan eleverna, från de där andra klasskamrater får tolka för att de inte kan svenska i tillräcklig grad till de som inte har några bekymmer med svenskan. När många i klassen inte kan språket tillräckligt påverkar det naturligtvis all undervisning, inte bara att lära sig alfabetet. Hur ska lärarna kunna finnas där för alla? Dessutom stor omsättning på lärare, vilket ytterligare försätter eleverna i en utsatt position. Mellan raderna märks det att rektorn är tacksam att hens barn inte hör till denna skolas upptagningsområde. Vi anar en viss uppgivenhet. Resurserna har varit bristande i många år och nu ökar elevantalet.

Samtidigt är det en väldigt go klass. Många av ungarna har känt varandra sedan förskolan. De kan varandra, vet när någon har en dålig dag och har förståelse för att det kan vara så. Det har A stor nytta av, hon har ett temperament som ibland rusar lite väl mycket och kan få något svart i blicken så att både barn och vuxna blir rädda för henne (på riktigt). Då är det skönt att hon är med sitt gamla vanliga gäng som vet att hon också är en snäll och omtänksam person.

Nu har det kanske kommit en öppning till en av de andra skolorna, en relativt nystartad skola, funnits i sju år, håller på mycket med digitala verktyg, IT. Inget är färdigt, skolan byter rektor nu under sommaren, och det är nästa rektor som fattar beslut kring eventuella nya elever, men enligt nuvarande rektorn ser det lovande ut.

Det är svårt att veta hur vi ska göra med skola om det blir en öppning. Jag är rädd att hon ska bli utanför. Titta med svart blick på sina klasskamrater som redan gått tillsammans i ett år, och sedan inte inkluderas. Dessutom ligger skolan åt fel håll, men med tanke på att jag bor i en liten stad är det ändå inte längre än 4 km. Ambivalens.