Jag mår sådär. Att det blev ett sådant bakslag att jag åter hamnade på 25 % jobb har tagit mig hårt. Jag har svårt att inte hamna i analyserande. Var det att jag gick upp i tid som gjorde att jag blev sämre? Var det att jag under tre veckor mitt i semestrarna var satt på en annan sorts arbete än vad jag haft hela våren och som för mig tydligen inte funkar att göra på 50 %? Var det framförallt känslan av att vara otillräcklig, när jag inte, pga tidsbegränsningen, kunde göra arbetet på den nivå jag är van vid? Var det allt eller inget?
Tankarna snurrar. Varför?
Sedan olyckan har jag inte tänkt mycket varför. Visa kollegor tycker att det är konstigt. Att om en sådan liten skit-skada hade drabbat dem och givit så stora konsekvenser så hade de frågat sig varför. Varför just de? Jag har inte tänkt så, inte alls. I början orkade jag inte. Och när jag väl efter några månader fick orken tillbaka så dök ändå frågan inte upp. Den var väl inte relevant, det var som det var. Nu däremot, nu kommer de. Frågorna, tankarna.
Samtidigt händer det också annat i livet som påverkar. Ända sedan olyckan har A i princip bott hos T. Som tur är så är han en förnuftig karl och dessutom snäll och jag bor femtio meter från skolan så jag har nästan träffat A varje dag ändå. Åtminstone fem dagar per vecka, under tiden har T diskat, lagat mat, gjort det jag behövt för att kunna underlätta min tillvaro. Ibland har vi spelat spel eller gjort något roligt tillsammans. I maj hade jag börjat kunna ha A en eller två dagar på en tvåveckorsperiod och i juni hade jag henne en dag varje vecka. Och med det menar jag att vi var här, hemma, vi åkte inte bort någonstans där jag fick assistans, utan jag hade henne med allt vad det innebar och T kom inte förbi. Fram tom april diskade han hos mig nästan varje vecka, men i maj behövdes det bara första helgen i månaden och sedan klarade jag det också.
T har varit sjukskriven i många år. De sista åren har han jobbat 25 % i någon form av arbetsträning. Men i maj fick han äntligen ett riktigt jobb! På 25-50 %. Naturligtvis obekväma arbetstider. Men i maj var det fortfarande mest tidiga mornar. I juni däremot, samma veva som jag gick upp i tid och A gick mot skolavslutning började han jobba kväll. Det blev pizza två gånger per vecka för A och mig. Sen kom sommarlovet, jag hade semester och hade redan innan den börjat bli tröttare. Vi kunde väl ha A på fritids, säga att det var T:s vecka, men eftersom jag hade semester var det gränsfall om det var tillåtet och A hade ändå simskola varje förmiddag som jag var tvungen att hämta/lämna till. T jobbade långa pass, A:s släktingar på hans sida var på besök, jag försökte ta det lugnt men det var svårt. Det är ju A:s familj som hon älskar. Det är fortfarande delvis min familj. De och vi måste ju få träffas. Efter de två veckornas semester, då jag helt plötsligt går från att vara ansvarig för A en dag per vecka till att vara det över hälften av tiden, var jag väldigt trött. Sliten. Och då kom extra allt på jobbet, samtidigt som T började jobba mer kvällar.
Jag började ha svårt att vara i närheten av A, mycket ljud gjorde mig galen och runt en åttaåring är det ljud. Hon var nog tom lugnare än vanligt men jag fixade det inte. Vi var hemma hos några vänner. Det var alltid lättare för mig att åka någonstans med A, vara med andra vuxna. Bara det att man är två eller tre vuxna som umgås gör att det blir en avlastning, även om det sociala naturligtvis i sig kan fresta på också. Jag pratade om hur jag mådde, att jag var sämre och inte visste varför. Jag la upp mina funderingar att det kunde vara att jag inte klarade av det, eller det.. Då sa A, eller så är det att du inte orkar med mig. Och det gjorde så ont i hjärtat då. För det stämde ju, men jag ville inte att hon skulle känna så.
Summa summarum. Vad som gjort att jag blev sämre är svårt att säga, det finns naturligtvis många faktorer, ett enskilt svar är svårt att hitta. Men tankarna finns där. Är det min personlighet? Är det kanske utbrändhet ändå, fast företagshälsovården bestämt säger att det inte är det. Jag har blivit skörare psykiskt och jag svänger i mitt mående. Men nu ska jag sova så fortsättning följer.
tankarochvardagslunk 