Sista veckan har varit full av den ena insikten och uppenbarelsen efter den andra. Det handlar om
Sömnbrist hos A
Sömnbrist hos mig
Mitt mående
A och skolan och fröken
Jag bearbetar mig, formulerar mig, begrundar och försöker ilskereducera, sedan kommer det nog ett gäng blogginlägg.
Å vad jag önskar det. I torsdags satt T och jag och pratade till midnatt om A. På fredagen hade vi ett möte med en rektor på en annan skola. Vi satt och pratade i timmar om A, hur hon är, vad bekymret är på hennes skola i relation till A. Hur A fungerar, hur skolan fungerar. Hur skolan påverkar A negativt så hon inte blir den människa hon skulle kunna bli om hon fick rätt förutsättningar. Finns det någon skola idag som har rätt förutsättningar? Vi pratade, formulerade, skrev. Mötet med rektorn gick bra men ändå sådär. Vi fick sagt det vi ville men hon kan inget lova, det är en populär skola, många vill ha sina barn där. Jag tror inte vi är först i kön. Inte heller den skolan fungerar optimalt.
Det kommer nog ett nytt inlägg om skolan, när jag försökt minnas allt vi pratade om. Jag var trött då och är trött nu så jag behöver få T:s anteckningar. För väggarna lär jag nog inte få höra från.
Det känns ofta som att mina tankar går i cirklar. Jag kommer på något jag vill blogga om, för att någon minut senare komma fram till att jag nog redan gjort just det. Inget nytt under solen.. Jag blir less på mina problem, att hitta en balans i relationen till T, A och hennes eländiga sömnbrist, jobbet som är tungt, mitt eviga stök, tröttheten.. Det är samma sak om och om igen.
Samtidigt är det en trygghet också. Det är såhär mitt liv ser ut, jag vet hur jag har det, begränsningarna. Utmaningarna! Just nu är prio ett att komma tillrätta med A:s sömn. Hon mår bäst av att somna 19.30-20. Den här veckan har hon inte somnat innan 21.30 någon kväll. Hon blir hålögd, följer inte instruktioner. Säger man stopp så fortsätter hon vilket resulterade i att idag låg fröer från ett helt gäng av fjolårets fröpåsar utspridda på köksgolvet. Blir spännande att se vad jag lyckades rädda av det hela.. Hon har inte varit på judon på över en månad. För trött så att hon inte är fungerande på lektionerna och sjukdom har satt käppar i hjulet. Om några dagar är det dags igen. Denna gången ska hon dit, även om hon är trött. Det känns som att vi curlar henne när vi håller henne hemma, men samtidigt vill vi ju inte att hon ska bli den där ungen man tittar snett på för att hon aldrig gör vad ledarna säger. Jobbigt!
Strumpor. IKEA har ju två olika storlekar på sina klassiska blå påsar. Tänk er den mindre storleken av IKEA-kasse. Rymmer ändå en hel del. Just nu är en sådan full med mina och A:s strumpor. Hopplöst oparade. Jag har beslutat att till att börja med ta fram alla A:s, para ihop och skänka till syrrans unge. Det är ett fåtal jag köpt sista året och de känner jag igen, alla andra är för små. Jag behöver köpa nya strumpor till henne.
Andra saker jag ser när jag tittar ner är trasiga skor. Goretex-skor från ECCO som trots bara två års användande ändå läcker in vatten. Jag har försökt limma dem (pappas uppfostran, allt kan lagas med liquisole (?) eller silvertejp), men det höll bara någon månad. När jag var i Göteborg senast köpte jag två dyra ersättningsskor och har fortfarande inte bestämt vilket par jag ska behålla om ens något eller båda.
Och där slog sjukdomen till..
Jag kommer hoppa över några rubriker. ”När jag tittar ner” jag har ingenting att säga om det!
Mängden associationer till ordet tur. Både att ha tur och att åka på tur. Samtidigt, när jag funderar på ordet tur så undrar jag hur mycket som är slump och hur mycket som är personlighet och hårt arbete.
Nu tänker jag inte på tex det faktum att jag som ensamstående mamma har det såpass gott ställt att jag inte behöver bekymra mig över matpengar eller ny vinteroverall till A. För även om jag har kämpat mig igenom en lång utbildning och jobbar många timmar så finns det många andra ensamstående föräldrar som kämpar precis lika hårt och ändå har svårt att få det att gå runt. Så där handlar det om tur. Tur att jag fick rätt förutsättningar för att kunna plugga, ha ett läshuvud.
Jag tänker framförallt på det här med tur att ha en bra relation till sitt ex. Där handlar det inte så mycket om tur utan mer om vem han är som person och om vem jag är som person. Framförallt över vem han är tror jag. Jag hade så lätt kunnat bli ilsk, slagits med näbbar och klor om jag hade fått minsta orsak till att göra det. Det hade å andra sidan han också, har han sagt vid flera tillfällen, Men vi gav inte varandra någon orsak, vi valde båda att vara vuxna, föräldrar till en gemensam unge i första hand, personer som skulle skilja sig i andra hand. Och tack vare att den andra också valde det så klarade vi av det. Det är inte tur.
I helgen gjorde vi en tur gemensamt. Vi bodde på hotell i Göteborg, gick på Universeum i två dagar. Ingen av oss har tidigare varit där. Det var häftigt. Vi åt sushi, tittade på vår unge som sov, kommenterade hur fin hon är. Pratade om brädspel, appar som verkar bra för A, om jobb och liv och stök. Vi stod alla inne på toaletten och borstade tänderna, sedan körde jag ut T och A för jag ville kissa. A förstod inte varför de var tvungna att gå ut, A är ju ofta med mig på toan hemma och jag och T har ju sett varandras snopp och snippa när vi gjorde henne så det var väl inget konstigt om han stannade kvar? Det var inte helt lätt att förklara.
Julsakerna är borta, körda till förrådet. All röra är kvar ändå men nu finns det golvyta så jag faktiskt kan göra något åt röran. Men nu blir det dusch och sedan färd till mammas dator.
Jag vaknar varje morgon i tron att jag har försovit mig. Våren är i antågande, det är så ljust ute. Att försova mig är min ständiga skräck. Det händer några gånger per år. Jag har någon slags inbyggd klocka som gör att de fonder jag försover mig vaknar jag ofta ungefär två minuter innan jag borde varit på jobbet. Ibland har det funkat att komma sent, ibland har jag fått ringa och meddela att jag kommer på en liten stund. Sedan jag gick på gymnasiet har jag en stor vana av att försova mig, eller kanske är ovana rätt ord. Jag har ingen startsträcka alls, kan vara ute genom ytterdörren på tre minuter. En gång vaknade jag fem minuter innan bussen gick, jag bodde 200 meter från hållplatsen. Självklart satt jag på bussen i tid, väldigt kissenödig.
När det var som värst med min stress i november/december vaknade jag varannan natt under en tiodagarsperiod. Jag vaknade klockan 04 av att jag drömde att jag försovit mig. Jag gick upp tog på mig kläder, var nästan ute genom dörren när jag dubbelkollade på klockan och insåg att den var 04 (varenda gång var den 04) och då skulle jag försöka varva ner och komma till ro igen. När klockan sedan ringde och det väl var dags att gå upp var startsträckan istället enorm.
Med våren, som smyger sig på kommer också alla tankar på sommaren. Nästa vecka ska schemaönskemålen in, kollegorna ska synka önskemålen så alla inte vill ha semester på samma gång och samtidigt har vi fortfarande inte fått några besked från fritids och skola om när de olika fritidsen har stängt och istället samkör sina verksamheter. På jobbet nås vi av information om bemanningsproblem på grannsjukhuset, på vilka sätt kan vi samarbeta? Vad innebär det för sommaren? Om det redan nu är bemanningsproblem och stängda vårdplatser, hur ska det då inte bli när de som faktiskt fortfarande bemannar verksamheten behöver semester. Vad innebär det eventuella samarbetet?
tankarochvardagslunk 