Nästa vecka ska jag till Stockholm på kurs. Jag är mer peppad på allt annat jag planerat att göra i Stockholm när jag ändå är där än på själva kursen.
Söndag, julmarknad på Skansen
Måndag, föreläsning om kriget i Syrien, arrangerat av tidningen etc
Onsdag, Kristina från Duvemåla
Min farfar var politiker. Kommunalpolitiker. Socialdemokraterna. Hemma hos mina föräldrar finns ett inramat porträtt av Olof Palme på väggen i finrummet, bredvid gamla kavajslagsmärken med olika symboler och texter som har med socialdemokratin att göra. Där finns också simborgarmärken, löpningsmedaljer och annat blandat.
Jag minns några få tillfällen under uppväxten då mamma och pappa tog på sig kostym respektive dräkt. Det var högtidliga tillfällen. Varje gång det var val och den gången de gick till banken för att betala den slutliga avbetalningen på huslånet och därmed vara skuldfria. Det har satt sina spår.
Jag är uppfostrad att rösta rött. Pappa arbetarklass, mamma från bondesläkt, den första i sin familj att ta studentexamen och därefter läsa vidare på högskola. Det har alltid varit en självklarhet att hjärtat ligger åt vänster (bildligt och anatomiskt). Men det här med politik. Jag har inte haft någon koll. Alls. Jag har skämts över hur dålig kunskap jag egentligen har om de politiska ideologierna. Framförallt har jag legat åt vänster för att det är så vi alltid röstat i min familj och det är så jag är uppfostrad. Jag har skämts över att jag inte satt mig in i politiken, men samtidigt tyckt att mina föräldrar har vettiga åsikter om människovärde, skatter, allas rätt till sjukvård och utbildning etc så att om de har landat åt vänster utifrån de åsikter de har kan jag känna mig trygg i att jag också ligger där någonstans i den rödgröna röran och skvalpar.
Jag är naturvetenskapligt skolad, det där med samhällsvetenskap och partipolitik har jag aldrig satt mig in i. När jag gick i högstadiet var det val sista året, följaktligen var det inget val alls under mina gymnasieår. Det hade nog varit bra för min kunskap om Sveriges politiska partier om det varit det, för då hade jag nog tvingats lära mig mer om politik. I nian hade vi någon slags parti-debatt inför valet, vi hade grupparbete, fick sätta oss in i ett partis politik och sen försöka förklara för de andra eleverna i klassen varför just det partiet var bäst. Jag kommer från bondvishan, hösten 2014 röstade 25 % på sossarna, 20 % vardera på moderaterna, centern och sverigedemokraterna. I debatten vi hade i skolan (i mitten av nittiotalet) blev en vän lottad till vänsterpartiet och hon sa att de kommit överens om att det var ingen idé att protestera mot de av klasskamraterna som skulle kalla dem kommunister för det var ju så det var. Kommunist var ett skällsord för många klasskamrater och jag förstod inte varför. För det hade vi inte lärt oss något om.
Jag önskar att jag kunde mer om politik, inte bara om vad partierna säger att de vill idag utan om ideologierna som ligger bakom. Tyvärr tror jag inte alltid att det överensstämmer. Ibland känns det som att partierna vill vara populistiska och bara få röster och så ändrar de lite på vad de tycker så det ska låta bättre.
När jag första gången träffade T:s familj frågade hans pappa ut mig. ”Du är väl inte moderat?” T är samhällsvetenskapligt skolad. Han har lärt mig mycket. Det här att högerns ideologi i mycket handlar om individens frihet hade jag aldrig lärt mig. Varför lärde vi oss inte sånt i skolan. Varför var den enda partipolitiska utbildning jag egentligen fått baserat på våra grupparbeten i nian?
Jag har alltid röstat på något av partierna till vänster till riksdag, mer spretigt till kommuner och landsting. Men jag har alltid känt att jag vill sätta mig in mer i det där med politik. Jag vill veta vad som skiljer de olika partierna åt, och fundera över var jag står.
Idag gick jag med i Vänsterpartiet.
A fyller sex år. Mina föräldrar är här, T är här.
Pappa sitter i soffan och ser på skidor samtidigt som han och jag diskuterar byte till vinterdäck. T står i köket och diskar. A och mamma leker med dockskåpet i A:s rum.
T ropar på mig. Samtidigt som han diskar lyssnar han på A och mamma som pratar. I dockskåpet finns en mamma, en pappa, en pojke, en flicka och en bäbis. Flickan och mamman ska baka har A bestämt, pojken ska leka. Mamma undrar om inte pojken också vill baka. Då förklarar A att pojkar vill aldrig baka, aldrig handla. De vill bara leka och busa hela tiden. För det är inte roligt att hjälpa till så därför gör inte pojkarna det.
Nästa bok att läsa blir nog ”Ge ditt barn hundra möjligheter…”
En viktig sak som T argumenterade för när skilsmässan var beslutad men vi fortfarande bodde ihop var att vi inte skulle säga ”hemma hos mamma”, ”imorgon ska du till pappa” och liknande utryck. Han argumenterade istället för att använda uttrycket ”hemma hos oss” eller ”hemma hos er”. Vissa meningar passar i den konstellationen, vissa inte. Men tanken var att skilsmässobarn som bara benämner sina två hem som någon annans kanske också får känslan att de faktiskt inte har ett hem. Att de är gäst hos sina respektive föräldrar. Den känslan ville vi absolut inte ge A. A har två hem, ett tillsammans med drin pappa och ett tillsammans med mig.
Jag tycker fortfarande att det är svårt. Jag uttrycket mig ”hemma hos pappa…..och dig”, men jag försöker. För jag känner att det är viktigt. Samtidigt säger jag nog aldrig ”hemma hos mig” när jag pratar med A utan då säger jag ”hemma hos oss”. Den biten känns naturlig och självklar, det är biten med er som är svårare att komma ihåg. Samtidigt har det över tid faktiskt känts allt viktigare att fortsätta tänka på hur jag utrycker mig för det är så många andra som pratar om A:s boende som det hos pappa respektive mamma. Inte hos pappa och A.
En bekant har nyligen börjat arbeta på migrationsverket. Han berättar om arbetsmiljön, om hoten. Han parkerar bilen tvåhundra meter från ingången, slinker in bakvägen. Han känner sig hotad. Han trivs på jobbet, känner att han gör ett bra jobb, ett jobb som behövs. Men hotbilden.. Alla dessa svenska medborgare som pga politiska åsikter hotar anställda på migrationsverket så att de parkerar bilen långt bort för att inte få däcken sönderskurna. Oron.
”Mamma, kan inte du träffa en ny man och sexa lite med så att jag kan få ett syskon?”
Jag tycker alltså inte att gränsen är nådd i Sverige. Och jag skiter i om andra länder i EU inte lever upp till sina löften/åtaganden. Och jag blir förbannad på släktingar som skriver på Facebook att de inte har något till övers för islam som ideologi. Och så känner jag mig dum för att jag inte riktigt vet vad en ideologi är. Jag tycker vi gör för lite, på tok för lite. För det är mina medmänniskor, min nästa. Det är de som flyr med sina barn för att de inte har något val, på rangliga båtar över otryggt vatten. Jag tänker på A som hade så ont i benet så fort hon fick gå längre än en halv kilometer när hon var fyra-fem, på hur långt betydligt yngre barn fått gå. Jag tänker på hur jag vill det allra bästa för min unge och hur svårt det är att veta vad det bästa är. Jag tänker på vad jag vill med mitt liv, min personliga utveckling. Och jag tänker att andra människor är som jag, eller kanske framförallt att jag är som andra människor, som folk är mest. Ibland bättre, ibland sämre. Och jag tycker att vi ska hjälpa mer, på alla sätt. Vara lite innovativa, hittepåiga. Öppna våra hjärtan är inte samma sak som stäng våra gränser. Skitvärld!
tankarochvardagslunk 