Efterlängtat

Igår träffade jag för första gången på sju veckor mina föräldrar. Jag och A åkte dit för att mina sommardäck till bilen ligger i pappas garage, och nu behövde de komma på. Det var konstigt. Det inte få kramas. Vi körde armbåge som hälsning när vi kom och fot som hejdå när vi åkte. Var ute stora delar av dagen. Klippte fläder-busken, rensade kojan, tittade på hus på hemnet. Beundrade rabatter, levererade hallon, fick med mig en schersmin som förhoppningsvis överlever. På vägen hem larmade bilen för lågt lufttryck i däcken åtta gånger. Gillar inte den sociala distanseringen.

COVID-19, del 4

Nio dagar ytterligare har gått. Antalet inneliggande har varit stabilt. Men till idag ökade det. Jag tittar siffrorna varje dag. Men det händer inte mycket. Det känns som att vi befinner oss i ett vakuum, i väntan på att något ska hända. Vi planerar att öppna ytterligare en karantän-avdelning, men ledningen säger nej. Istället får ambulanser i mängd skjutsa människor fram och tillbaka mellan sjukhusen. Så många ambulanser finns nog inte.

I en månad har antalet patienter som ligger inne för andra saker, hjärtinfarkter, stroke, andra infektioner varit otroligt få. Avdelningarna har bara varit halvfulla, om ens det. En dag hade vi fem patienter på tjugo platser. Vi förbereder oss. Men oroar oss. Hur stor del av dödligheten kommer orsakad av rädsla att få Corona? Var är alla patienter? Det kan gå en dag på akuten med bara fyra patienter, normalt har vi många, många fler. En morgon var det ett gäng kollegor som berättade om natten och den enda patienten de hade träffat. På 12 timmar. Var är alla patienter?

Alla reagerar olika på situationen. Normalt kloka kollegor blir plötsligt domedagsprofeter. Normalt hypokondriker, infektionsrädda kollegor säger att vi måste följa direktiven och bara använda skyddsutrustning på rätt indikationer. Döden, döden, döden… Jag tänker på en annonskampanj som var för kanske fem år sedan i samband med donationsveckan. Först körde de en test-kampanj. ”När du dör….” Den gick inte att ha, man läste inte längre, blev chockade över tanken på sin egen dödlighet. De fick ändra texten till ”Om du dör…” Jag vet inte om det är sant, eller bara en vandringssägen, men det säger något om tiden vi lever i.

Tankarna snurrar. Kommer semestrarna att ställas in? Om jag får semester, vad kan vi göra då? Blir det simskola? Skolavslutning? När kan jag träffa syskonbarnen igen? Vad ska jag äta till middag? Livet!

COVID-19 del 3

Över 2 miljoner smittade och 130 000 döda i världen enligt samma bristfälliga statistik. Om det fanns obegränsat med testkapacitet skulle siffran vara mycket högre. I Sverige är 1200 sjuka. Det kryper närmre. Några på jobbet är lindrigt sjuka, en kusins man har blivit frisk igen. Sjukhuset går upp i förstärkningsläge efter att ha varit i stabsläge i en månad. På en vecka har antalet smittade patienter som ligger inne fördubblats. Rutiner för hur patienter ska fördelas mellan olika sjukhus/kliniker/avdelningar förändras flera gånger per vecka. Vi försöker ligga steget före och än så länge har min enhet lyckats med det. Tror vi i varje fall, även den känslan förändras ofta. Smittskyddet på sjukhuset har gjort någon form av beräkning för när sett väntas vara värst/mest. Även om datumet förändras hela tiden så är det över en och en halv månad kvar så detta kommer finnas med oss under lång tid.

Påsken tillbringades med T och A. Chefen tyckte att vi bara i yttersta nödfall fick resa utanför länet så vi bestämde att fira med kompisar, men förkylning satte käppar i hjulet. I stället blev det lekplats-häng Skype med farmor då vi målade ägg. Det var härligt.

COVID-19 del 2

Dottern har påsklov och jag är ledig från jobbet. Det var tal om att vår ledighet skulle ställas in, men eftersom det inne dragit igång på allvar här än så fick jag ledigt. Men kollegorna vet om att jag kan avbryta ledigheten närhelst och fritids är också förvarnat. Jag läser jobb-mailen frekvent, läser nyheter på dn.se, följer folkhälsomyndighetens presskonferens, uppdaterar olika statistik-sidor (gillar Worldometers), och ser på olika webinarier, följer sidor för vårdarbetande med länkar till studier mm).

Första veckorna tyckte jag att det var spännande, en pandemi. Att jag skulle få uppleva det under min livstid. Successivt har det blivit mer och mer skrämmande. Andelen döda. Andelen svårt sjuka. Vart kommer det ta vägen.

Påsklovet hittills har dock mest inneburit rejält förkyld dotter. Snuva som rinner. LEGO-byggande. Igår var det ljuvligt väder, vi år ämne till kolonin, jag skrubbade äppelträdet rent från lav och mossa, A vattnade. Sen kom hennes bästa kompis och då kunde hon inte låta bli att leka med honom trots snoret som rann hos båda och jag blev förbannad så vi åkte hem.

Jag försöker hinna ikapp hemma. Har inte städat ordentligt i köket på evigheter. Två skåp har gått sönder, hyllorna har rasat och jag har varit trött och slut så jag inte har orkat ringa hyresvärden för att få hjälp med det. Dessutom har det varit för ostädat här så jag har inte velat ha hit hyresvärden. Nu känner jag ett behov av brådska. När kommer det braka loss på jobbet? Jag behöver ha ordning här hemma så att jag har ett ställe som ger lugn om/när kaoset kommer. Så jag städar, viker tvätt, rensar ut för små kläder från A:s garderob. Förbereder även på det privata planet.

Covid-19 del 1

Nu precis passerade vi en miljon som testats positivt för det nya Corona-viruset (och jag vågar inte tänka på hur många smittade det egentligen är med tanke på hur underskattat det verkar vara) och 50 000 döda (även det naturligtvis ett falskt lågt tal). Och det är bara början!

Tisdag för ca tre veckor sedan hade vi i min lilla ända av Sverige precis fått våra första positiva fall. Och där någonstans började det organiserade kaoset. Dagliga möten (ett tag Tre möten per arbetspass, bara om Corona och hur vi skulle förhindra att det fick fäste hos oss, vad vi skulle göra för att minska riskerna, den aktuella statistiken. Göteborg låg ca 10 dagar efter Stockton, vi ytterligare 10 dagar senare. Förbereda sig, vara proaktiv, tänka till, organisera.

Jag har tänkt varje dag att jag vill skriva ner för att minnas. Men nu har jag börjat.