Tiden

Hösten har passerat, A klagar över att vi inte ses så mycket. Jag och T började med varannan vecka när förskoleklassen började, dessförinnan hade vi halva veckor, där jag i möjligaste mån hade helgerna. Sen förskoleklassen började känner både jag och A att vi inte ses så mycket. Det är jobbigt. På papperet ser det bra ut, varannan vecka. I praktiken innebär det att de veckor hon är hos mig lämnar jag henne på fritids 07.25, hämtar 17.15, sen hem, laga mat (brist på framförhållning och planering), äta, mysa, natta. En ledig dag per vecka då vi har eftermiddagen efter skolan. Och helgen. De veckor hon är hos T lämnas hon på fritids 06.40 och hämtas direkt efter skolan 13.00. Det ser lika ut i teorin, men i praktiken blir det väldigt mycket mer vaken och pigg tid hos T.

Det har känts jobbigt för mig, all denna trött-tid, hell-hour efter arbetet som går ut på att på smidigaste vis föra A mot säng. Inte lätt att prata, fundera och mysa utan sömnen är viktig.. Sista månaden har det blivit allt tydligare att även A tycker det är jobbigt.

Skälet att vi bytte dagar var framförallt att vi båda vill ha dagar då vi är med A hela dagen, från vakna till somna och när hon fortfarande gick på dagis var det möjligt eftersom T då höll henne hemma på tisdag-onsdag, så han fick helg med henne då. Även om förskoleklass inte är obligatoriskt har vi ändå valt att betrakta den så (eftersom A behöver lång startsträcka inför skolan, och kan behöva tid för att lära sig den ordning som krävs när skolan drar igång (med facit i hand känns det som rätt beslut), självklart med vissa undantag, och därmed behövde helgerna fördelas till varannan helg.

Jag såg också fram emot att börja med hela veckor eftersom jag alltid haft ett stort behov av egentid. När vi hade halva veckor jobbade jag över de kvällar jag inte hade A, var jag ledig en dag från jobbet, hade jag alltid A då, och varje helg. Jag insåg någon gång i våras att jag inte hade haft en dag då jag var ledig och själv på över ett år och det började slita på mig. Drömmen om Sovmorgonen hägrade ouppnåeligt i fjärran. Så jag såg fram emot varannan vecka, att kunna vila, hämta andan.

Så sett har fördelningen varit bra. Men samtidigt har känslan kommit att vi träffas ju egentligen bara två och en halv dag på en tvåveckorsperiod och det är inte bra. Det har kommit smygande och växt sig starkt. Vi har en tillfällig lösning under våren, men behöver verkligen tänka ut vad vi ska landa i sen.

Min lilla kämpe!

Det var i höstas som det blev tydligt för mig hur känslig A är när det kommer till sömnen.

Hon började förskoleklass och det har varit jobbigt för henne. Det blev för stor kontrast gentemot förskolan. Pedagogerna säger att det ska vara ett mellanting mellan förskola och skola och jag tror också att de lyckas med den målsättningen, men för A har steget ändå varit stort, vissa veckor för stort.

Det ska räckas upp handen, väntas på sin tur, inte pratas i munnen på varandra. Och de tre sakerna är utmanande för A. Hon har gråtit, tycker att fröknarna säger till henne hela tiden, och ibland säger de till och hon vet inte vad hon har gjort fel. Vi har pratat med fröken, A har varit med. Känslan är att om fröken har sagt till om samma sak fem gånger under dagen så kanske att den sjätte gången förklaringen inte blir lika tydlig utan mer kort (men lyssna då unge (i känslan såklart, så säger de absolut inte)). Sen vet ju vi också hur A är, så samtalet med fröken var mest för att demonstrera för A att det är inte så farligt att prata med fröken om det känns som att det blivit fel och man inte förstår varför.

Hon har ganska lång startsträcka när det gäller vissa typer av nya saker (de som har med att lyssna och följa instruktioner i en specifik ordning att göra). Sista dagen på skidskola begrepp hon hur hon skulle göra för att bromsa. Hon har gått på vattenlek två terminer, först andra terminen hade hon huvudet ovanför vattnet såpass mycket att hon hörde vad de skulle göra. Hon har gått på simskola två omgångar (tio gånger vardera), likadant där, en omgång med mer lek och en omgång av att faktiskt försöka följa instruktionerna. Hon är inte i närheten av att lära sig simma, men hon försöker, vilket hon inte gjorde första vändan. Eller hon försöker när hon inte är för trött.

Det har varit slitigt för henne att börja förskoleklass, hon har varit mycket tröttare, haft svårare att komma till ro. Vi har fått skippa simskolan många gånger för att hon inte orkar det efter skolan. Trots att hon inte är på fritids de dagarna och ofta dessutom sovit en stund innan simskolan. Hon har saknat dagis, att bara leka.

Det har blivit så tydligt hur känslig hon är för sömnbrist. Hur hennes humör försvinner med all världens fart när hon inte fått sova sina timmar (hon behöver helst elva timmar per natt). Det funkar bra med mindre på ledigheter, men inte under skoltid eftersom hon antagligen hela tiden anstränger sig och kämpar för att vara så som det förväntas av henne. Får hon då bara tio timmars sömn, några nätter på raken, då är hon inte trevlig att ha att göra med. Hon får en ond rynka mellan ögonen, blir helt svart i blicken och jag tänker att nu vill hon döda mig. Hon fräser. Hon bråkar, sliter sig och är elak. Mest mot T, näst mest mot mig och ibland även i skolan. Fröknarna har varit oroliga, har det hänt något, har hon råkat ut för något?

Det tog några månader av den här hösten innan vi fick kläm på att sömnen var så himla viktig, det har vi inte fattat förut. Vi pratar med A. Hon kämpar och försöker och kämpar. Vi märker det på henne hur hon verkligen försöker hindra den där ilskan från att blomma ut, det går oftare nu än tidigare, men är så svårt. Samtidigt allt det nya med förskoleklass, nya regler, förutsättningar, förväntningar. Hon vill kunna läsa, det är många i klassen som kan det. Hon vill så mycket, har stora krav på sig själv. Hon gör det så bra! Jag är stolt över min lilla kämpe!

Böcker

Det har varit en lång vecka, tandvärk, massa nytt på jobbet, hela tiden ny information att bearbeta, nya människor, anstränga ögon och öron.

Men detta har mest varit veckan då vi läste Bröderna Lejonhjärta. Så bra! Kryper upp tillsamman i min säng på kvällen, läser, pratar. Alltid, alltid ska jag läsa mer, längre. Det är för spännande. Det tycker jag med. Så himla härligt, . Att kunna dela upplevelsen.

Bokklubbskärlek

Jag är med i tre bokklubbar. En med kollegor, en som en kollega dragit med mig till, men där vi är de enda som arbetar med vård, och en Facebook-baserad., som Jenny drog igång (försökte hitta mig fram till ett inlägg att länka till, men det gick inte). Helt olika karaktär på bokklubbarna, men oj vad jag älskar dem.

Den med kollegorna är av karaktären att vi träffas, äter god mat, pratar om livet, barn, tv-serier vi följer, hur vi får livet att gå ihop, om att jobba mycket eller lite, om chefer, omorganisationer. Om att hinna med att äta lunch på jobbet. Om resor, fredagsmys, känslan att alltid förmana och tjata på sina barn, om att vara tråk-mamman. Vi pratar i munnen på varandra. Det är fantastiskt. Vi arbetar på olika arbetsplatser, på sjukhus och vårdcentraler. Vi träffas kanske varannan månad. Det ger så mycket att vara med i den bokklubben. Ett otroligt nätverk som även underlättar arbetet. Vi pratar om allt, men väldigt sällan om boken vi skulle ha läst. Det där med boken är mest en ursäkt. Oftast är det två eller tre som läst den, av kanske sju. Men det är inte böckerna som är poängen.

Bokklubb nummer två har jag inte varit med i så länge, kanske två och ett halvt år (bokklubb 1 har jag varit med i dryga fem). Där läser vi oftast böckerna, även om det har börjat falera det sista i takt med att vi lär känna varandra mer. Den drogs ihop av två vänner, som i sin tur tog med sig sina vänner och de i sin tur tog med sig sina. Vi är inte så många men vi har olika yrken, i olika städer och bor också på olika ställen men inom en dryg halvtimmes bilfärd. Vi pratar också, om skola, lärare, läxor, om husrenoveringar, drömmar och förhoppningar. Om äventyr! Om våra barn, mycket om våra barn. Men Vi pratar mycket om böcker (de gånger vi läst i varje fall). Om språket, handlingen, slutet (har man inte läst klart får man skylla sig själv). Om bokens tjocklek, om författaren. Om associationer vi fått när vi läste, andra upplevelser av författaren. Även denna bokklubb blir jag alldeles varm i magen av. Att prata om barn, uppfostran och vardag med de som har äldre barn (även om många också har yngre) ger mig mycket inspiration. Vad som kan vara bra och dåligt i skolmiljö, om hur olika lärare hanterar olika situationer (självklart har vi en lärare med i gruppen). Jag tänker mycket på A och hennes skola. Vad härligt det är att träffas denna spretiga grupp kvinnor som jag inte umgås med i vardagen, men som ändå finns där!

Facebook-bokklubben har funnits kanske ett år, knappt. Jag har aldrig träffat någon av deltagarna i verkliga livet, men följer en del via deras bloggar. Det gör att bokdiskussionerna verkligen handlar om böckerna. Det är många med, vi bor i olika länder med olika erfarenheter. Vilka spännande diskussioner det blir, någon som rest länge i ett land där en bok utspelar sig vilket gör att jag helt plötsligt kan se andra sidor av boken, när jag förstår den bakomliggande kulturen. Jag får reflektera mer över mitt läsande, mina tolkningar. Det kändes först (innan) lite märkligt att diskutera via Facebook, men redan vid första boken släppte det. Det vore spännande att träffas i verkligheten, men samtidigt tillför det något i diskussionen att skriva ner dina synpunkter, att välja orden, låta sig själv prata till punkt. Jag har tid att fundera på följdfrågor, kan lärare koma tillbaka till ämnet.

Jag gillar mina bokklubbar!

TV

Ikväll börjar masterchef australia. Som jag har väntat, längtar. Nu måste jag se massa tv eftersom den inspelningsbara boxen är så full att det knappt går plats något mer..