Min lilla kämpe!

Det var i höstas som det blev tydligt för mig hur känslig A är när det kommer till sömnen.

Hon började förskoleklass och det har varit jobbigt för henne. Det blev för stor kontrast gentemot förskolan. Pedagogerna säger att det ska vara ett mellanting mellan förskola och skola och jag tror också att de lyckas med den målsättningen, men för A har steget ändå varit stort, vissa veckor för stort.

Det ska räckas upp handen, väntas på sin tur, inte pratas i munnen på varandra. Och de tre sakerna är utmanande för A. Hon har gråtit, tycker att fröknarna säger till henne hela tiden, och ibland säger de till och hon vet inte vad hon har gjort fel. Vi har pratat med fröken, A har varit med. Känslan är att om fröken har sagt till om samma sak fem gånger under dagen så kanske att den sjätte gången förklaringen inte blir lika tydlig utan mer kort (men lyssna då unge (i känslan såklart, så säger de absolut inte)). Sen vet ju vi också hur A är, så samtalet med fröken var mest för att demonstrera för A att det är inte så farligt att prata med fröken om det känns som att det blivit fel och man inte förstår varför.

Hon har ganska lång startsträcka när det gäller vissa typer av nya saker (de som har med att lyssna och följa instruktioner i en specifik ordning att göra). Sista dagen på skidskola begrepp hon hur hon skulle göra för att bromsa. Hon har gått på vattenlek två terminer, först andra terminen hade hon huvudet ovanför vattnet såpass mycket att hon hörde vad de skulle göra. Hon har gått på simskola två omgångar (tio gånger vardera), likadant där, en omgång med mer lek och en omgång av att faktiskt försöka följa instruktionerna. Hon är inte i närheten av att lära sig simma, men hon försöker, vilket hon inte gjorde första vändan. Eller hon försöker när hon inte är för trött.

Det har varit slitigt för henne att börja förskoleklass, hon har varit mycket tröttare, haft svårare att komma till ro. Vi har fått skippa simskolan många gånger för att hon inte orkar det efter skolan. Trots att hon inte är på fritids de dagarna och ofta dessutom sovit en stund innan simskolan. Hon har saknat dagis, att bara leka.

Det har blivit så tydligt hur känslig hon är för sömnbrist. Hur hennes humör försvinner med all världens fart när hon inte fått sova sina timmar (hon behöver helst elva timmar per natt). Det funkar bra med mindre på ledigheter, men inte under skoltid eftersom hon antagligen hela tiden anstränger sig och kämpar för att vara så som det förväntas av henne. Får hon då bara tio timmars sömn, några nätter på raken, då är hon inte trevlig att ha att göra med. Hon får en ond rynka mellan ögonen, blir helt svart i blicken och jag tänker att nu vill hon döda mig. Hon fräser. Hon bråkar, sliter sig och är elak. Mest mot T, näst mest mot mig och ibland även i skolan. Fröknarna har varit oroliga, har det hänt något, har hon råkat ut för något?

Det tog några månader av den här hösten innan vi fick kläm på att sömnen var så himla viktig, det har vi inte fattat förut. Vi pratar med A. Hon kämpar och försöker och kämpar. Vi märker det på henne hur hon verkligen försöker hindra den där ilskan från att blomma ut, det går oftare nu än tidigare, men är så svårt. Samtidigt allt det nya med förskoleklass, nya regler, förutsättningar, förväntningar. Hon vill kunna läsa, det är många i klassen som kan det. Hon vill så mycket, har stora krav på sig själv. Hon gör det så bra! Jag är stolt över min lilla kämpe!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s