Tiden

Hösten har passerat, A klagar över att vi inte ses så mycket. Jag och T började med varannan vecka när förskoleklassen började, dessförinnan hade vi halva veckor, där jag i möjligaste mån hade helgerna. Sen förskoleklassen började känner både jag och A att vi inte ses så mycket. Det är jobbigt. På papperet ser det bra ut, varannan vecka. I praktiken innebär det att de veckor hon är hos mig lämnar jag henne på fritids 07.25, hämtar 17.15, sen hem, laga mat (brist på framförhållning och planering), äta, mysa, natta. En ledig dag per vecka då vi har eftermiddagen efter skolan. Och helgen. De veckor hon är hos T lämnas hon på fritids 06.40 och hämtas direkt efter skolan 13.00. Det ser lika ut i teorin, men i praktiken blir det väldigt mycket mer vaken och pigg tid hos T.

Det har känts jobbigt för mig, all denna trött-tid, hell-hour efter arbetet som går ut på att på smidigaste vis föra A mot säng. Inte lätt att prata, fundera och mysa utan sömnen är viktig.. Sista månaden har det blivit allt tydligare att även A tycker det är jobbigt.

Skälet att vi bytte dagar var framförallt att vi båda vill ha dagar då vi är med A hela dagen, från vakna till somna och när hon fortfarande gick på dagis var det möjligt eftersom T då höll henne hemma på tisdag-onsdag, så han fick helg med henne då. Även om förskoleklass inte är obligatoriskt har vi ändå valt att betrakta den så (eftersom A behöver lång startsträcka inför skolan, och kan behöva tid för att lära sig den ordning som krävs när skolan drar igång (med facit i hand känns det som rätt beslut), självklart med vissa undantag, och därmed behövde helgerna fördelas till varannan helg.

Jag såg också fram emot att börja med hela veckor eftersom jag alltid haft ett stort behov av egentid. När vi hade halva veckor jobbade jag över de kvällar jag inte hade A, var jag ledig en dag från jobbet, hade jag alltid A då, och varje helg. Jag insåg någon gång i våras att jag inte hade haft en dag då jag var ledig och själv på över ett år och det började slita på mig. Drömmen om Sovmorgonen hägrade ouppnåeligt i fjärran. Så jag såg fram emot varannan vecka, att kunna vila, hämta andan.

Så sett har fördelningen varit bra. Men samtidigt har känslan kommit att vi träffas ju egentligen bara två och en halv dag på en tvåveckorsperiod och det är inte bra. Det har kommit smygande och växt sig starkt. Vi har en tillfällig lösning under våren, men behöver verkligen tänka ut vad vi ska landa i sen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s