Att natta mamma

Igår kom jag hem strax innan 22. Dottern som varit sjuk en dryg vecka har börjat få lite andra sovrutiner, somnar mycket senare, sover lite längre på morgonen och sover en lång stund mitt på dagen. Så när jag kom hem hade hon precis nått det där rofyllda läget precis innan hon somnar in. Och då kom jag. ”Mamma, mamma hemma!”. Så jag rusade på toa, slet av mig skorna och in till gosegrynet.

Dottern befinner sig nu djupt inne i 2-årstrotset, och när hon är sjuk blir det värre. När hon pga febern, nysningarna och hostan inte riktigt orkar hålla fokus, då blir ett ”nej” så stort och så svårt. Men nu när hon är på tillfriskning då blir hon igen världens goaste, finaste, underbaraste lilla gos. Som för att ta igen lite extra för de där dagarna då hon varit långt åt andra hållet. Och det var det humöret hon hade slagit om till de timmarna jag var borta. Vilken underbar överraskning. Dessutom har ju jag sista vekcan jobbat otroligt mycket så jag tror att vi båda hade behov av mamma-dotter-tid. För vi har knappt setts på dagarna.

Så jag gick in till henne, i hennes rum. Och först skulle hon sitta och prata, berätta vad hon hade gjort och noga undersöka min randiga tröja. Hon hade ju också en randig tröja. Men min var stor. Kanske hade pappa också en randig tröja? Det hade han säkert eftersom vi hade det. ”Mamma stor randig”.

Sen var det dags att sjunga lite sång, sjunga för Nalle-bum som skulle sova. Lilla snigel. Men den är ju inte så sov-sångig, ska du inte sjunga något lugnare? ”Lilla snigel, jag kan”. Japp, det är den enda sång hon kan, så då är det ju den hon ska sjunga, hur kunde mamma tro något annat?!?

Sen skulle mamma nattas. Ligga på mattan på golvet. Gosan sjunga. Gosan ge mamma favorit-gosen och nappen. Sen sjunga mer. Hålla handen. När mamma inte somnar utan försöker resa sig upp blir jag bryskt nedtryckt ”Mamma, ligga nu” (känner igen nattningsproceduren även om den brukar vara omvänd”. Sedan råkade jag nog slå i huvudet lite i en bokhylla, inget som jag märkte va men som dottern märkte och tog stort intryck av. Blåsa, klappa, ”ingen fara, mamman”.

Ungefär där någonstans låg jag och skrattade lykligt, dottern också, och sen gick vi upp och läste Halvan och ambulansen och pratade om att bäbisar kommer genom mammans snippa.

bästa kvällen på länge!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s