Hård och kantig

Arbetsmiljön på jobbet förändras, trycket ökar och så också belastningen. När jag inte hinner det jag borde, hela tiden ligger efter, det blir svårt att göra ett bra jobb. Belastningen på akuten har ökat med 25 % på bara några år, det finns inte längre något utrymme till vila. När jag ser det som att jag har gjort en god gärning istället för en självklarhet när jag ringer upp den där oroliga patienten som väntar på provsvar istället för att skriva brevet som tar längre tid att nå henom.

Språkbruket förändras. Funktionella besvär, manipulativa patienter, hen vet precis hur hen ska göra för att få oss dit hen vill.. Vissa gånger är det sant, det är inte ord som används lättvindigt. Samtidigt sätter de en stämpel på patienten och det blir lättare att prata med den terminologin.

Jag suckar och stönar, det är jobbigt nu. Allt blir jobbigt. Att vara snäll blir jobbigt, att ta sig tid blir jobbigt.

Hela tiden pressen. Jag känner mig otillräcklig, kan inte så mycket som jag önskar, kanske inte heller så mycket som jag borde. Jag vill ha kaffe och kaka, inte prata med några fler patienter, anhöriga, konsulter. Imponeras av kollegorna som trots femtio år i yrket är snälla, tar sig tid, undervisar, förklarar för både mig och patienter. Minns samtidigt att för tio år sedan var just de kollegorna inte alltid de mest sympatiska, pedagogiska, vänliga. Det växlar.

De äldre kollegorna berättar om när de var unga. Vad lite man visste i världen. Vad snabbt man lärde sig det man behövde kunna. Vad mycket som hänt inom forskningen. Nya läkemedel, nya undersökningstekniker, nya molekyler i cellen, proteiner, enzymer, synapser, transportvägar, sjukdomsmekanismer. Hur de kunde jobba dygnet runt i en vecka för de visste att de fick sova gott varje natt ifall inte kriget bröt ut (bildligt talat). Hur jag är glad om jag får sova fyra timmar en natt. Hur deras hustrur flyttade med dem mellan arbetsplatserna, tog hand om barn och män, skötte markservicen. Jag tänker att det kanske inte är så konstigt att man kan behålla både empati och moral när man aldrig behövt känna sig ifrågasatt. När patienterna inte googlar diagnoser, sjukdomar, behandlingsalternativ men ändå inte förstår sammanhangen.

Sen tänker jag att jag gör det för lätt, förenklar för mycket. Det finns fantastiska äldre kollegor. Det finns fantastiska yngre. Det finns riktiga surgnetar bland både äldre och yngre. Jag märker att jag vill hitta en förklaring som inte inbegriper mig, för då behöver jag inte tänka på vem jag är och än viktigare vem jag vill vara.

Denna veckan har varit intensiv. Övertid på jobbet, svåra sammanhang, konflikter på avdelningen, många långa samtal. Jag har intagit rollen bad cop. Ska se om jag lyckas ta mig ur den i morgon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s