Kvällsrutin

Nattning av A.

Det är sitta-saga. Då sitter hon i famnen. Vi läser bok.

Sen är det ligga-saga. Då ligger hon i sin säng, jag sitter bredvid i en fåtölj. Det är nog en av de bättre sakerna jag gjort sista månaderna när jag ställde in min läsfåtölj i hennes rum istället för den pinnstol som stod där innan. Ofta blir det en annan saga som ligga-saga, men just nu läser vi Rasmus på luffen och då vill hon ha samma saga som både sitta och ligga. Ibland sjunger jag för henne istället.

Sen ska hon ligga still och blunda. Ofta somnar hon på tio minuter. Jag sitter med paddan och spelar candy crush, matar drakarna (ett annat spel) och läser dagens inlägg i de bloggar jag följer. Ibland skriver jag ett eget inlägg.

Ikväll somnade hon klockan 19. Jag sitter fortfarande kvar en timma senare.

Annonser

Påtvingad gemenskap

Jag trivs oerhört bra här i min lägenhet. En trea. Gräsmatta, sandlåda, gungställning. Syrénbuskar runt soptunnorna. I ett område där bara vi som bor i ett tiotal hus kör med bil. Trehundra (tvåhundra?) meter från förskolan. Nära T. Trevlig planlösning, inget märkvärdigt, men helt okej. Glasdörrar mellan vardagsrum och hall, fina tapeter i köket, stort förråd. Ett gammalt hus med fyra lägenheter, två på varje plan.

Sedan jag flyttade hit har jag varit på tre husvisningar. Bara på sådana som jag faktiskt har tyckt otroligt mycket om. För jag trivs väldigt bra här. Detta har blivit ett hem, mycket mer så än lägenheten jag delade med T någonsin var. Jag har sagt, och håller fast vid, att för att jag ska flytta så måste det vara perfekt (eller nästintill) eftersom jag trivs så bra där jag bor nu. Det måste vara bättre än detta.

Det jag drömmer om är minst ett rum till, gärna två. En gräsmatta som är bara min, inte för stor. Ett lättstädat hem. Sista månaden har dessa drömmar blivit starkare. Det har flyttat in en ny familj ovanpå mig och familjen som bor bredvid har tydligen utökats med en medlem under vintern. Familjen som bor ovanpå är nog en ensamstående mamma med ganska många barn. Huset är inte så bra isolerat. De springer och klampar. Det skriks och gormas (mest från grannarna) och överlag låter det mycket. Just nu är det en period då det låter mycket men det går i perioder. Jag låter också ganska mycket ibland när jag är förbannad på A.

Det som jag blir mest påverkad av är livet utanför lägenheten. I trädgården, på gräsmattan. Att det är så mycket folk. Den påtvingade gemenskapen. Den icke valda. Det har många positiva sidor, ungarna hjälps åt, att bygga i sandlådan, när de lär sig cykla. Men när grannen skickat ut sin nyss fyllda 3-åring ensam till sandlådan (gården är inte inhägnad) för att jag och A är ute och leker fast vi precis skulle gå in och jag blir stående ett tag till och gungar båda barnen och det aldrig kommer ut några andra föräldrar. Eller när det redan är sex ungar och tre föräldrar ute vid sandlådan och vi hade tänkt gå ut men jag inte orkar med det sociala, då är det inte så roligt. Då drömmer jag mig bort.

I veckan som är har jag varit på en visning och en kolonilottsvisning. Inget var rätt. Men nån dag kommer det.

Hur synen förändrades när jag blev förälder

Jag har alltid älskat bäbisar. Det började när jag var 2 år och mamma var gravid med min syster. Jag älskade Lennart Nilssons Ett barn blir till så mycket att när S kommit till världen så fick jag boken för några mer syskon fanns inte med i mina föräldrars världsbild.

Kärleken till bäbisar fanns kvar. Jag kunde sitta i timmar med ett litet pyre i famnen. Bära, sjunga för, dansa/vagga. Min syster tyckte att barn var mycket roligare när de var fyra, så man kunde baka med dem och prata, jag förstod aldrig vad det var för roligt med det.

I gymnasiet skrev jag specialarbete om fosterutvecklingen och gjorde YO (yrkeslivsorientering, som prao) på BB. En vecka tror jag att det var. Jag fick inte vara med på någon förlossning, men jag var med på ultraljud i olika skeden av graviditeten, jag fick klämna på magar, se ctg-kurvor, vara med på höftledsundersökningar och knipövningsträning. En kväll kom jag hem så sent att mamma hann bli orolig, jag hade suttit och pratar med en nybliven mamma länge om förlossning, graviditet och livet.

När jag var drygt tjugo år arbetade jag en somnar som undersköterska på en nyföddhetsavdelning. De för tidigt födda, små, pyttiga. De stora, barnen till diabetiker. De handikappade, sjuka eller skadade. Alla dessa små som behövde extra omvårdnad och omhändertagande den första delen av livet. Jag trivdes.

Goda vänner fick barn, jag besökte på BB. Gav fotmassage till mammorna, bar och dansade i sjukhuskorridorerna.

Under alla dessa år har jag inte stött på ett enda barn som jag inte tyckt var sött, charmigt, underbart.

Sen föddes A. Underbara, fantastiska A. Hon såg ut som en kattunge. Jag njöt av hennes vindlingar i örat, över de små skrumpna tårna. Hon var så fin, så perfekt.

Tredje morgonen på BB gick jag ut i matsalen och åt. Alla andra bäbisar var så fula. Skrattretande fula. Och helt plötsligt hade min syn förändrats.

Efter det har jag aldrig riktigt kommit tillbaka till min rosaskimrande bäbisförtjusning. Jag tycker inte att alla bäbisar är fula längre, men inte heller att de är de ljuvligaste små varelser som finns på denna jord.

Jag fascinerad över vad hormonerna gjorde med mig där efter förlossningen för drygt fem år sedan. Jag hade förväntat mugg ar jag skulle återgå till mitt normala när A blev större, men icke. Sista månaden har jag dock ånyo sett bilder på en riktigt söt bäbis, så de känslorna verkar inte vara oupphörligt borta.

Första helgen i maj

A lärde sig cykla. Hon kan dock fortfarande inte stanna, och hon cyklar ganska snabbt, så jag får springa bredvid henne så jag kan ta tag i henne när hon kommer till en korsning och måste stanna. Jag måste verkligen börja träna.

Jag hittade en ny favoritbutik, mitt ute på vischan, i en gammal järnvägsstation. Kläder gjorde av bambu, ull, bomull, lin och hampa, ekologiskt. Choklad, te och leksaker.Jag måste åka tillbaka när A inte är med.

Jag vann en övernattning med helpension för två personer på spa.

A fick femtio kronor att handla för och hon valde att köpa en burk honung, skogshonung. Visserligen efter att jag sagt nej till en hel hoper andra saker, men ändå.

Jag gick och la mig innan midnatt för första gången på en evighet.

Jag grät över jobbet och chattade med en kollega som kom med goda råd. Sen åt jag glass.

Jag såg en helt fantastisk film. Pride. Brittisk feelgood om gruvstrejken på 80-talet och hur en grupp homosexuella beslutar sig för att samla in pengar för att stötta the miners och hur det mottogs i det lilla gruvsamhället. Så sevärd!

Yrkesskada

Ett evenemang för barn, jag stöter på en kollega. Vi står och småpratar. Plötsligt hör vi ljudet av sirener som närmar sig. En ambulans. Snart ser vi den. Den är troligtvis på väg mot sjukhuset, blåljus och sirener, mitt på dagen. Vi tystnar. Snart hör vi ytterligare en ambulans. Kommer från samma håll. Blåljus och sirener.
Och det är då det märks vad vi jobbar med.

-Hjärtstopp?!
-Eller trauma (trafikolycka)?

Vi lutar åt hjärtstopp. Två ambulanser. Den första tom, kör för att bana väg, samt möter upp ambulansen med den sjuke för att se till att de är en extra sjuksköterska i den.Vid hjärtstopp är det nödvändigt att vara två bak med patienten och inte ordinarie en. Dessutom saknar vi ljuden från polisbilar som vi hade förväntat oss om det hade varit trauma. Vi får se på måndag om vi hade rätt.