Facebook – denna ständiga källa till *insert valfri-känsla*.
Irritation, förskräckelse, inspiration.
För första gången har jag avföljt någon för att jag inte orkade med. Inte orkade hyllningsinlägg till SD. Jag känner mig skamsen. Skäms över att jag inte tog debatten, över att jag avföljde utan ett ord till förklaring. Över att jag inte ens övervägde det.
Jag har försökt ibland. En arbetskamrat tryckte gilla på en artikel i Västerbottens-Kuriren om att Umeå kommun hade stängt av vattnet till romernas husvagn. Det framkom att det fanns barn boende i husvagnen. Jag skrev att jag tyckte det var dåligt gjort, att utsätta barn för detta. Kommentarerna flödade. Jag kanske ville att alla romer skulle slå upp sina husvagnar på min gräsmatta. . Jag fick en gilla-markering. Jag tog bort kommentaren.
Jag skulle ha mycket lättare att ge mig in i diskussionen om det var någon jag känner väl som delade åsikter som jag ifrågasatte. Jag skulle kunna fråga mer, hur tänker du nu? Vad menar du? Vad vill du säga med..? Men de som hittills har delat saker i mitt flöde är ytligt bekanta. Vi arbetar på samma arbetsplats, men hen som jag tog bort skulle jag nog inte ens nicka till på stan. Ändå skäms jag.
Jag tror att ganska snart kommer nästa tveksamma facebook-kontakt följa samma väg. Jag har inte orken att debattera, diskutera. Istället delar jag flitigt alla artiklar, kommentarer, åsikter som jag stöttar. Och gläds över alla inspirationskällor på det stora nätet.
