Balansen – sommaren

Den här sommaren har jag verkligen fått fundera över det där med balansen. Det har funnits med under våren också, men mer i sommar.

Under början av sommaren började vi hitta en bra balans. Vi började ha riktigt roligt tillsammans. Kunde umgås som vänner utan att det kändes konstigt. Utan att det dåliga samvetet fanns där. Vi blev mer vänner.

Sedan åkte vi till Gotland tillsammans, som alla andra år. Det kändes bra att vi hade hittat en fungerande balans innan. Vi bodde tillsammans med goda vänner från förr. Vi träffar dem en gång om året, på Gotland, medeltidsveckan. Vi funderade länge på om han skulle tälta, men det dåliga samvetet kom fram. Då skulle jag ju utesluta honom från gemenskapen med våra vänner. Vi brukar gilla samma saker när vi är där, det skulle inte bli praktiskt jobbigare att bo ihop, snarare lättare, men samtidigt kändes det lite konstigt. Men det kändes mer konstigt under våren när jag tänkte på det. Tack vare det där lugnet som hade kommit under sommaren såg jag verkligen fram emot att åka till Gotland med honom och dottern.

När vi väl var där visade det sig att boendet var det minsta problemet. Att bo ihop var bra. Vi kunde mumla över att vi (han) som vanligt gjorde det mesta i köket. Vi kunde natta dottern varannan kväll och hann därmed socialisera. Det som visade sig vara ett problem var att eftersom vi inte hade planerat något inför Gotland så hängde vi tillsammans dygnet runt. Det var nog bra de första dagarna, dottern blev helt överväldigad, marknaden, alla ljud, färger, alla som sålde saker, musiken, att dansa, mängden människor. Hon villa köpa allt, tjatade, tjatade, tjatade. hon pillade på allt, rörde, flyttade om försäljarnas föremål som de sålde. Hon blev enormt intensiv. Det kändes som att vi fastnade i en härva av NEJ, stopp, sluta, gör inte så, NEJ!!! Då var det skönt att vara två. De första dagarna behövdes det. Men sen… Vi hängde tillsammans nästan hela veckan. Det blev för mycket. Jag tyckte det var jobbigt. Samtidigt hade jag det bra på Gotland. Sista dagarna tog vi några timmar var för sig. Och sista dagarna njöt vi tillsammans, satt framför scenen, lyssnade på musiken medan dottern dansade. Och hon var lycklig. Att ha båda föräldrarna med när det var så mycket nytt, så mycket spännande, att få dela det med oss båda. Att skratta med oss båda. Ingen känsla av att hon vill att vi ska bli ett par igen, men ändå en lycka av att ha roligt med båda sina föräldrar.
När vi kom hem ville jag helst inte se honom, för det blev för mycket på Gotland, m,en då blev det fortsatt intensivt umgänge några dagar. Det var födelsedagar, överflyttning av dotterns grejer och tvätt som hade hamnat fel när vi kom hem mitt i natten. Jag drog mig undan. Han kände sig bortstött, som att han ensam fick ta skulden för att vi gemensamt inte hade planerat tillräckligt bra inför Gotland. Jag kände mig pressad. Han ville inte att jag skulle dra mig undan, att det vi hade vunnit under sommaren skulle försvinna igen, det var inte bra för vår dotter (dotter-kortet…) Jag förklarade att jag måste få dra mig undan eftersom det blev för mycket och om han bara lät mig vara ifred ett tag skulle det lösa sig, men om han pressade skulle det bara bli värre. Han backade.
Nu har det gått två veckor. Vi har redan hittat tillbaka till vänskapen. Vi har roligt tillsammans igen. Han pressade mig inte. Vi kommer åka tillsammans till Gotland nästa år igen, men då kommer vi att ha planerat bättre. Vi kommer att ha gjort upp ett ungefärligt schema. Första två dagarna kanske vi ska vara tillsammans alla tre, men sen måste vi dela på oss. Självklart går det att göra saker tillsammans, tex den där konserten eller föreläsningen, men har vi varit tillsammans en halvdag bör vi nog vara isär lika länge. Det är bättre att planera så och sen justera att vi är tillsammans mer om vi vill, för det är svårare att justera åt andra hållet, det blir lätt så mycket sårade känslor.
Vi hade roligt.
Det där med balansen är svårt och jag känner inte mig själv och vår nya relation tillräckligt väl för att veta var gränsen går. Jag kan vilja umgås, se på en film tillsammans, spela spel med dottern, men sen känner jag att det blev för mycket och då får han ta stryk för det. Det är aldrig han som känner att det blir för mycket men så har ju han en helt annan grad av ledig tid än vad jag har. Vi kommer att hitta den där balansen och i sommar har vi båda lärt oss en viktig läxa. Om att planera innan och att om det blir fel så får man backa så kommer det nog bli bra igen.
Annonser

One thought on “Balansen – sommaren

  1. Pingback: A:s beteende och mitt, del 1 | tankarochvardagslunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s