Ambivalens

Jag fortsätter vela om det här med boende. Jag vill ha något eget, en gräsmatta som är bara min. Samtidigt har jag svårt att få ihop tillvaron som det är, den här våren när jag pendlar och T får stötta upp. Kommande vårar behöver jag också pendla (ifall jag inte skjuter det på framtiden, men någon gång måste det göras.

Det är så jädra svårt för mig att klara av livet. Ensamstående mamma, att inte vara två som delar på vardagssysslorna, laga mat, diska, städa, tvätta, planera framtiden, göra veckomatsedlar, handla mat, inte hemfalla åt för mycket pizza och för mycket tv-tittande. Alla krav jag har på mig själv om hur man är en bra förälder, där jag inte lyckas. Jag vill resa, vill leva, vill jag verkligen ha ett hus? Jag är ju inte ett dugg praktiskt lagd. Om bilen krånglar vänder man sig i varje fall till bilreparatören, vart vänder jag mig om ett hus krånglar och jag inte fattar varför? Eller det kanske man gör?

Även om jag köper robotgräsklippare, diskmaskin, matkasse så är det ändå jobb med ett hus. Samtidigt skulle det bespara mig en del jobb också, bara av att jag skulle ha ett större utrymme att förvara alla mina saker på.. Fast det vore bättre att göra utrensningen först, när jag nu ska hinna det! Det har naturligtvis varit extra svårt att få ihop tillvaron den här våren, när pendlingen gör att dagarna blir cirka två timmar kortare, när T är här med A de veckorna jag har henne (vilket jag är otroligt tacksam för, annars skulle det vara omöjligt att pendla, men där det också innebär viss påtvingad social samvaro som blir lite mycket ibland). Vardagen, livspusslet! Vill jag verkligen lägga till ett hus, med allt vad det innebär, i den ekvationen?

Det dyker upp ett hus. Helt fantastiskt läge, precis det området jag vill bo, trädgård som är insynsskyddad utan att vara instängd, den vetter mot skogen, stora träd. Stor tomt, platt gräsmatta, inte för mycket träd. Lite för stort hus, drygt 170 kvadrat, jag nöjer mig med 120. Mäklaren är som vanligt jobbig, respekterar inte mina livsval, tycker att jag ska köpa hus för ett annat liv (med partner) än det jag lever. Går med mig runt så att jag egentligen inte kan se den där skavanken på fasaden. Men jag gillar läget. Huset är okej, fint, lite stort, men läget är fantastiskt. Precis där vill jag bo.

Några dagars funderande, ambivalensen. Åker hem till mamma och pappa, läser besiktningsprotokollet noggrant. Inga större problem, ganska nybyggt. Där jag ser den insynsskyddande tomten ser de risk för inbrott. Men vill jag ha det så ger pappa grönt ljus, det kan nog bli bra det där. Vacklar, velar, grubblar, vad tror jag om mig själv och min egen förmåga egentligen.

Samma dag som jag är hos mina föräldrar kommer en annons på blocket. Tre kolonilotter till salu, liten stuga. Jag känner något annat inuti, glädje, inte ambivalens. Jag åker dit och tittar, tar med mig A, A som drömmer om en sommarstuga, som vill ha mormors och morfars när de dör, hon har tjatat på mig i två år om en sommarstuga. Jag slår till, struntar i huset och är nu istället kolonilottsarrendator! Det känns väldigt bra!

Annonser

4 thoughts on “Ambivalens

  1. Tänk vad bra det kan bli ibland, blir glad för din och A’s skull. Att det känns bra och att det verkar som att du hittat ett sätt som skapar goda förutsättningar för att få det som längtas efter.

    Det där livspusslet alltså, jösses vad det kan vara en utmaning. Jag blir imponerad över hur du lyckas få ihop det med pendling och allt! Vad fint att T och du kan hjälpas och stötta, jag tror att det är en väldigt fin grej ni ger/visar A genom att ni kan och gör det. Kan dock förstå att det har sina baksidor, speciellt när tresällskapet inte är självvalt utan ett måste. Men heja er! Och heja dig!

    Gilla

  2. Bra val! För ja, hus är lika med jobb. Inte för att man inte förstår vad som krånglar när det gör det, utan för att det är ett evighetsprojekt. Så fort något är klart och åtgärdat kommer nästa sak som behöver fixas. Och eftersom man bara hinner lite i taget börjar så att säga cirkeln om efter ett tag.
    Jag är glad att jag är händig och snickarkunnig, det har jag haft mycket glädje av sedan jag köpte sommarhuset. Men jag hade nog tvekat att göra det, ensam som jag var, om jag inte hade kunnat göra mycket själv. För alternativet är ju att hyra in hantverkare för minsta pryl som behöver fixas, och det rinner snabbt iväg i kostnader. Funkar säkert bra för folk med stora ekonomiska resurser, men det ÄR en stor post i plånboken.

    Grattis till kolonilott!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s