Sorgen

Den här sommaren har sorgen över allt som inte blev kommit över mig. I takt med att jag och T alltmer hittat en fungerande vänskapsrelation fylld av gemenskap, skratt och värme har sorgen över att vi inte fick till en fungerande kärleksrelation kommit.

I början när beslutet var fattat sprudlade jag av energi över allt jag ville göra, över friheten. Jag hann landa innan vi flyttade isär och den extrema energi jag känt hade försvunnit. Snabbt blev det vardag. Nu kommer sorgen. Över att inte vara två. Efter två år är det så tydligt hur mycket tvåsamheten underlättar, hur ensam man är som ensamstående (trots att jag kan ringa T mitt i natten om det är något jag behöver diskutera som rör A, det har hänt). Allt som måste planerad i högre grad. All tid jag inte har med mitt barn, både när hon är hos honom och när hon är hos mig, eftersom det bara är jag som kan laga maten, städa, tvätta. När hon är här vill jag helst bara sitta med henne och mysa i soffan, men det fungerar ju inte så. Och hon vill dessutom hellre leka, något jag inte riktigt orkar, så jag tar min tillflykt till köket, disken..

Jag vrider och vänder på vår historia, jag tänker OM…

Jag undrar över var felet låg, var det jag, han eller vi? Tankarna växer och blir samtidigt smalare. Är jag kapabel att älska? Har jag någonsin älskat? Vill jag älska? Vill jag utelämna mig själv så, vissa mig svag, bjuda in? Jag vet inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s