Om förklaringar

Känner att ett förtydligande kan vara på sin plats. Det blir ofta så när jag har skrivit ett inlägg om A, eller för all del även om T.. Jag skriver ju inlägget för att jag vill berätta om något specifikt och då lyfter jag fram de sidor som bekräftar, förstärker, förtydligar just den sidan. Sen går jag och funderar för mig själv och landat ofta i att jag har gett en skev bild, förvisso sann, men inte hela sanningen.

Som nu angående det här med förklaringar. Att A kräver förklaringar och att T nog gett henne en vana att förvänta sig dem. Igår var en dag då det verkligen ställdes på sin spets under A:s sista fyra vakna timmar. Då blir inlägget därefter. Jag tycker att det är väldigt bra att T har varit noga med att förklara för henne varför hon ska göra på ett visst sätt och jag försöker även själv göra det. Jag är tacksam mot honom för att han orkar det i större utsträckning än mig. Jag landar betydligt snabbare i ”för att det är så” än vad han gör.

Ibland ser jag föräldrar som knappt förklarar något för sina barn och då blir jag rädd. Det auktoritära i den relationen skrämmer mig. Hur ska det barnet kunna växa upp till en ifrågasättande vuxen? Som med allt är den där balansgången svår. Jag skulle önska att A kunde förstå precis i vilka situationer hon kan kräva förklaringar och i vilka det utrymmet saknas. Men eftersom jag inte alltid själv kan precisera det förrän i efterhand så är det nog för mycket att kräva av en femåring.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s