Balansen – bakgrund

Det som jag tycker är absolut jobbigast efter skilsmässan är att hitta en bra balans i hur mycket kontakt jag mår bra av att ha med min exmake. Det är jättesvårt.

Han är min bästa vän. Vi har känt varann sedan jag var nitton, skulle precis fylla tjugo. Vi var bästa vänner i ett år, han var min storebror, den där killkompisen som jag aldrig hade haft sedan jag slutade fritids. Vi var ett par i tretton år och bodde sedan ihop ytterligare ett halvår innan vi flyttade isär. Han är den i hela världen som känner mig bäst och som jag känner bäst. Han är pappa till min dotter. Han är världens bästa pappa till vår dotter. Han är fortfarande min vän. Jag tycker fortfarande om honom.
Samtidigt..
Vi har bråkat så mycket utan att det har lett oss till något som varit bättre. Året jag var föräldraledig är utan tvekan det värsta i mitt liv. Jag har mått så dåligt i vår relation, hatat honom så mycket, varit så arg, så ledsen, så besviken.
Vi har kämpat länge för oss, samtidigt har jag haft en känsla av att han också kämpat för sig. Kanske inte så mycket för att han nödvändigtvis trott på att han och jag kommer att få det bättre utan för att han varit rädd för livet ensam på ett sätt som jag inte varit det. Jag har ett jobb, jag har gradvis börjat få ett socialt liv i staden där vi bor (och det har fullkomligt exploderat, med mina mått mätt, sedan skilsmässan). Han är långtidssjukskriven och det sociala nätverket han har är mig och min familj där min familj nu har försvunnit ur hans liv och jag naturligtvis också till stor del har gjort det. Dessutom spelar självklart den ekonomiska skillnaden in. Som alla kvinnor som varit hemmafruar i alla tider medan männen tjänat pengar, det har inte varit lika lätt för dem att skiljas som för männen.
Sen har vi det dåliga samvetet. Mitt dåliga samvete över att han som jag bryr mig om, som jag fortfarande älskar som en vän och som far till mitt barn nu har det svårt, ensamstående, dålig ekonomi . Det har varit svårt att umgås med honom och höra hur han kämpar med sin skitläkare och med försäkringskassan när jag har det bra. Jag umgås med vänner, sådana nyfunna vänner som jag vet att han skulle uppskatta. Vi spelar brädspel, lagar mat tillsammans, sådant som jag vet att han skulle uppskatta. På sätt och vis kan jag tycka att det är synd att detta nya umgänge inte kom in i vårt liv för några år sedan, samtidigt hade det naturligtvis inte förändrat något. Men jag tycker synd om honom och har dåligt samvete över att jag lever, och jag vet att det är fel att känna så, men samtidigt är det omöjligt att inte göra det.
Han ställer upp så mycket på mig. Jag jobbar oregelbundna tider, jag åker på kurser, vissa veckor jobbar jag över sextio timmar, vissa veckor långt mer. Mitt jobbschema styr dotterns dagisschema och han ställer upp. Jag planerar en resa med min syster till solen, jag funderar på att åka till New York nästa vår. Det dåliga samvetet frodas.
Vi hade det inte bra tillsammans. Lång tid stannade jag för att jag visste att han skulle få det så svårt. Men det går inte att leva på det i längden. Jag gör vad jag kan för att visa min tacksamhet. Jag har blivit bättre på att säga det. Göra snälla saker tillbaka.
Men det där med att hitta en balans..
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s