Döden, döden, döden

Jag fastnar framför svt play. Döden, döden, döden är en programserie i tio delar om just döden. Varför är vi rädda för döden? Det väcker många tankar. Jag funderar på mina egna känslor för döden. Är jag rädd för döden?

Jag tänker på Astrid Lindgren och hennes syster som påbörjade sina telefonsamtal med orden ”döden, döden” för att ha det ämnet avklarat innan de gick över på allt det andra (som kanske var mer givande). Döden är inget man undkommer. Den finns där och väntar på alla. I vissa fall kommer den plötsligt och utan förvarning, i vissa fall kommer den som en länge efterlängtad vän. Astrid har också sagt ”man måste lära sig att leva så man blir vän med döden”, för mig är det något som det ligger mycket i.

Min mormor dog när hon var 96 år gammal. Hon hade levt ett långt liv som hon var nöjd med. Hon är den enda av mina mor- och farföräldrar som jag fick en vuxen relation till. Min farmor och farfar dog när jag gick i mellanstadiet respektive högstadiet. Morfar dog under gymnasietiden. Men mormor hon fanns där. Jag lärde känna henne som människa, inte bara som morförälder. Hon har i mycket präglat min syn på döden. Hon har lärt mig att bli vän med döden.

När jag flyttade hemifrån, 19 år gammal, för att studera sa jag till henne ”vi ses till jul”. Hon svarade ”om jag finns kvar då”. Då var hon 87 år gammal. För mig kom hennes ord som en chock. För mig var hon odödlig. Att hon kunde dö fanns inte i min världsbild. När jag flyttade hem igen, åtta år senare fanns hon fortfarande kvar.

Utbildningen förändrade min syn på döden. Jag såg mer döda kroppar, mer ingående än jag hade önskat. Jag jobbade på äldrevårdsavdelning och på canceravdelning. Döden blev något naturligt. Något som även drabbade unga. Jag lärde mig prata med människor om livet och döden, om vad som är viktigt i livet. Om rädslor, om önskningar. Om vad unga föräldrar hoppades för sina barns framtid, en framtid som de inte själva skulle få uppleva. Samtidigt var döden klinisk, det var sällan några stora känslor inblandade från min sida.

Jag fick med mig mycket gott från mina arbetslivserfarenheter som verkligen bidrog till samtalen jag hade med min mormor. Hon hade flyttat än på ”hemmet”. Alla andra var antingen dementa eller hade haft stroke. Det fanns en annan för mormor att prata med utöver personalen, och det var en farbror på 107 år. Hon läste dödsannonserna och de som avled var inte längre i hennes ålder, de var tio-tjugo år yngre. Hon hade haft ett långt liv, hon var nöjd med sitt liv, men hon tyckte att nu fick det räcka. Hon fick barnbarnsbarn som hon var så glad över att få se. Hon var med på en stor släktträff och hon njöt. Hon var allt annat än deprimerad. Hon berättade om sin ungdom, hur barnen hade varit när de var små, om förlossningarna. Om hur morfar och hon träffades, om livet på landet. Hon gav mig så mycket. Det hon framförallt gav mig var ett lugn inför döden. Även om jag i mitt arbete ofta sett döden komma, efterlängtad och med lindring, till svårt sjuka patienter var det något helt annat att se min mormor som inte gick och väntade på döden, men som ändå välkomnade den och inte var rädd. Det att vi kunde prata om döden med varandra gjorde också att vi kunde prata om annat, om prioriteringar i livet, om vad som är viktigt.

När döden väl kom till mormor gick det snabbt. Det var hjärtat, ambulansen hann inte komma utan hon dog på hemmet. Tacksamheten!

I mitt jobb idag ser jag både den efterlängtade och välkomna döden men jag ser också den plötsliga, oväntade döden. Jag har berättat för anhöriga att deras älskade har dött, att han inte klarade sig. Jag har suttit och berättat för anhöriga att deras anhöriga aldrig kommer vakna till igen, att det bara är en tidsfråga innan hon går bort. Jag känner mig obekväm varje gång. Jag har informerat patienter om att de har sjukdomar som kommer ta deras liv, men jag vet inte när. Jag kommer med en stor sorg. Där har mormor gett mig så mycket. Jag kan nu prata om livet och döden på ett naturligare sätt, döden är inte längre lika klinisk, döden är något annat, något sorgesamt, något varmt men också något oåterkalleligt. Jag kan lättare nu prata med människor om sorgen. Inte bara om det praktiska och om det kliniska, utan när jag ger de svåra beskeden pratar jag utöver sorgen även om livet och människan. Jag får reda på saker om de avlidna, om att han älskade att snickra, om att hon hade en sådan ironisk humor. Kanske är det bara att jag har jobbat ytterligare tio år, men jag tror också att mormor och samtalen med henne har påverkat mig, och jag är tacksam!

Döden, döden, döden.

Jag är inte rädd för min egen död, men jag fasar för den dagen någon av mina föräldrar kommer gå bort. Än värre är rädslan för det onämnbara, det otänkbara, om något skulle hända med dottern, det orkar jag inte ens tänka på, sorgen.. Just nu pratar vi mycket om döden. Dotterns farfar har fått en dödlig sjukdom. Vi hoppas att medicinerna ska ha fördröjande effekt, men det är en tidsfråga. Huruvida det rör sig om veckor, månader eller år går inte att säga. Vi pratar med dottern om döden. Det har vi gjort länge. Vägen till dagis har vissa dagar gått över en kyrkogård. Vi har pratat om att det är kropparna som ligger begravda, inte människorna, och att kropparna blir jord som ger näring åt maskar och blommor. Vi läser böcker om döden. Dottern är just nu inte rädd för döden eller för att farfar ska dö. Men hon är livrädd för att missa begravningen. Jag har lovat tjugo gånger vid det här laget att hon ska gå på begravningen. Men hon är rädd, rädd att inte få vara med. Hon vill prata med prästen, hon vill vara i kyrkan. Vi lovar, vi pratar. Jag önskar att döden dröjer. Hon är så liten, om det fick dröja tills hon började skolan i varje fall, ett år till, så att hon hinner träffa honom några gånger till och samla minnen. Lagra minnen. Att hennes pappa hinner ta mer kort på dem tillsammans. Jag ber.