Längtan efter barn

Min dotter. Så efterlängtad hon var! I två år hade vi försökt, vi genomgick barnlöshetsutredning, jag opererades, vi hade precis kommit fram i kön för ivf, sprutorna låg i kylskåpet och väntade på att mensen skulle komma så att vi kunde börja behandlingen. Den där mensen som aldrig kom…

När jag ringde för att meddela dem att det inte blev någon ivf för vår del sa de att vi hade blivit ”spontant” gravida. ”Spontant” – efter två års försök?

Så kom hon. Efterlängtad. Efter tre dygn började skriken. Kolik? Efter två månader konstaterades allergin. Då hade vi köpt industrihörselskydd. Två stycken! En av oss sov med dem, en gick runt och bar dottern med det andra paret på. Vi ställde in allt. Skriken. Sömnbristen. Bråken medan oss hade börjat. Enda gångerna hon var lugn var i vagnen eller i bilen, men då fick ju inte jag någon vila. Stannade jag bilen vaknade hon inom två minuter. När hon var ett halvår började vi i familjerådgivning. När hon var ett halvår var första gången hon inte började skrika när hon lades i spjälsängen. Fram till dess somnade hon på mitt bröst eller i makens famn varje natt. Fram tills att hon var ett år vaknade hon minst fyra gånger varje natt.

Mina minnen från den tiden är väldigt luddiga. Jag vet att det fanns ljusa stunder, skratt, glädje över den underbara dottern. Men jag minns det inte. Jag minns bara grälen och dotterns skrik.

Vad svårt det är att älska sitt barn under de omständigheterna. Vad svårt det är att känna sig som en bra förälder.

Trots att vi långsamt fick det bättre var det aldrig aktuellt att skaffa ytterligare ett barn. Trots en stor längtan efter ett syskon så vågade jag inte. Vi hade inga marginaler i vår relation och den lilla energi vi hade kunde vi inte lägga på ett till barn. Det skulle skett på bekostnad av vår dotter och på oss.

Jag längtar fortfarande efter ett till barn. Jag tror inte att förutsättningarna är sämre nu, men jag vet inte om de är bättre heller. Jag längtar efter ett välmående barn, ett barn som jag kan knyta an till direkt. När man läser om anknytningsteorin handlar den om hur barn knyter an till sina föräldrar, men det motsatta då?

Jag har nyligen blivit moster. Till en fantastisk liten varelse, en flicka. Hon vaknar en gång varje natt, hon är sju veckor. Jag är avundsjuk! Jag är glad att de får det som jag inte fick, babylyckan, men jag är avundsjuk. Jag luktar, gosar och bär. Jag tröstar och vaggar. Jag tänker att det är lätt att älska ett sådant barn..

Annonser

One thought on “Längtan efter barn

  1. Å så tungt! Känner delvis igen mig från Y:s första tid med oss. En bra natt vaknade han tre-fyra gånger, en dålig natt tjugo. Första gången han sov hela natten utan att vakna var efter nästan två år hos oss.

    Jag har många gånger tänkt att om Y varit vårt första barn hade jag inte vågat skaffa ett till. Q är numera en större utmaning med sitt humör men som bebis var han väldigt mycket lättare än Y. Precis som du skriver är det svårt att knyta an till ett barn som inte sover, som bara skriker, vad man än gör, fast man gör allt rätt. Och som om inte det skulle räcka får man fruktansvärda skuldkänslor.

    Vad kloka och klarsynta ni var som mitt i eländet kunde se att ni inte skulle orka med ett barn till. Alltför många hade inte resonerat så.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s