Jobb

Vissa dagar på jobbet går det väldigt lätt, allt flyter, det kommer in svårt sjuka människor, kommunikationen flyter, bedömningarna är säkra och snabba, labbsvaren är som förväntat. Det är korta tider från beslut till handling och man behöver inte tänka om. 

Andra dagar krånglar allt, patienterna söker för oklara symtom som är svåra att ens placera som medicinska, kirurgiska eller ortopediska och när man förhoppningsvis har lyckats bestämma vilken doktor som ska träffa patienten så blir det inte nödvändigtvis lättare för det. När labbsvaren kommer innebär de oväntade överraskningar som föranleder ytterligare labbsvar och röntgenundersökningar och långa väntetider. Anhöriga som irriterar sig över långa väntetider (patienterna irriterar sig sällan). Läkemedel som inte har någon effekt. Man blir tvungen att korrigera sin uppfattning och bedömning åtskilliga gånger, vidga vyerna för att återigen snäva in sig. Patienter som inkommer för att det av någon anledning inte funkar hemma längre, men där det kanske inte finns ett medicinskt problem utan det är snarare ett socialt sådant. Otillräckligt med platser, avdelningar som har intagningsstopp pga vinterkräksjuka. Patienter som kanske skulle må bra av att ligga inne några dygn, men som inte behöver det och lägger man in dem finns risken att de blir smittade vilket skulle få allvarliga konsekvenser för grundsjukdomen. När patienterna svär över mig, kallar mig fula saker, sparkar, slår och spottar, som försöker göra illa, fysiskt eller verbalt. Stress. Patienter som plötsligt akut försämras och ingenting hjälper. Dagar då man ligger efter från start, patienterna väller in. Man rycks och slits i, hinner inte tänka klart en tanke innan nästa måste påbörjas. Eller det värsta, när flera patienter kommer in precis samtidigt och är akut och svårt sjuka och bemanningen inte riktigt räcker.
Jag trivs på mitt jobb. Jag trivs med mina kollegor. Vi skrattar ofta. Vi skämtar. Även när det bara rusar runt oss så har vi 5 sekunder för att säga att det där gjorde vi bra. Att tacka för hjälpen. När patienterna inte klarar sig så finns vi där för varandra, vi stöttar, lyssnar och pratar. Vi ser när någon har jobbat för många timmar utan paus och erbjuder oss att hjälpa, göra en smörgås, komma med kaffe. Vi tröstar, vi visar att vi ser varandra.
Idag var en dag som började på ett av de värsta tänkbara sätt. Den fortsatte i ett högt tempo, stundtals har det varit kaotiskt, högt tryck på liten akutmottagning. Ändå känner jag när jag kommer hem att jag trivs på mitt jobb, och imorgon ska jag dit igen och det ska bli roligt. Jag hade hellre varit hemma imorgon, för jag har jobbat lite för mycket sista veckan, men det kommer ändå att bli bra.
Jag har jobbat på andra sjukhus, där akutmottagningen är ett ställe som man jobbar på några år och sedan vill man därifrån, där man inte riktigt trivs. Där alla vet att det handlar om ett år eller två, kanske tre, men inte längre. Då blir det aldrig samma teamkänsla. När man inte känner de man jobbar med, inte vet något privat utan det bara är jobb, då kämpar man inte det där lilla extra tillsammans. När man inte kommer med den där smörgåsen kl 5 på natten/morgonen… Då känner jag mig som en slav, bara som en kugge i maskineriet. Då presterar jag sämre, det går långsammare.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag. Men blir den inte det så är det inte värre än så. Det är en dag. Det kommer fler!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s