Mormor

Min mormor dog för cirka fem år sedan. Jag saknar henne. Hon var en dröm-mormor. Hade jobbat och slitit hela livet. Bondmora, ansvar för karlar och barn, dessutom sömmerska. Av en sort som inte finns längre. Hon åkte runt i gårdarna, bodde en vecka här, en vecka där. Sydde upp det som behövdes till familjen hon bodde hos och fick mat, husrum och betalning för arbetet.

Hon var nöjd med sitt liv, mycket nöjd. När hon berättade om sitt liv så var det äkta. Hon förhärligade inte utan berättade om livets sorg och glädje, om slitet, om lyckan, om barnen. Särskilt roligt var det när hon berättade saker om mamma som jag inte visste.

I morse vaknade jag med minnen av mormor i huvudet. Hon hade vitt ondulerat hår. Och jag vet inte ens vad ondulerat betyder, men det var det hon hade. Det las upp på spolar, sådana där gamla, pastell- rosa, gula, blåa och gröna. En färg för varje storlek. De rosa var stora. Och små pinnar, ljust gula, som man stack genom papiljotterna.

En gång skulle jag och min syster lägga upp hennes hår. Vi stod på var sin sida och hade kammat bena. Jag tog vänster sida, systern höger. Jag rullade neråt, hon rullade uppåt. Ett inte helt lyckat resultat. Men mormor lät oss göra igen.

Ett annat minne som också dök upp angående papiljotterna; de var fantastiskt roligt att bygga med. Att används som ett mekano, en byggsats. Jag byggde giraffer, långa tunnlar, hundar, kossor, människor och annat spännande. Det gjorde jag ofta och idag dök det minnet upp. Tacksam över att saker kan ploppa upp sådär ur minnets dunkla vrår!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s